Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst. 1. Estet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Konst
824
af ålder vant sig vid att anse utmärkande för den
konstnärliga verksamheten. Ännu i dag identifieras
vanligen i en eller annan bemärkelse konst och
skönhet, ett uppfattningssätt, som är lika gammalt som
konsten själf och ytterst härstammar från en tid, då
nian ej reflekterat på skönheten ,som något specifikt
i annan bemärkelse än konstskönhet. Naturskönheten
är i den mänskliga tankens historia ett mycket sent
begrepp. När grekerna t. ex. kallade en människa eller
en karaktär skön, så var tankeförbindelsen för dem
troligen ungefär: "lik ett konstverk", "skön som en
bildstod". Och att då kasta om förhållandet mellan
de båda begreppen konst och skönhet, så att ej blott
all skönhet fattades åtminstone i analogi med konst,
utan äfven konsten ansågs ha sitt väsen och sitt
mål i skönheten - detta var ett från början helt
naturligt betraktelsesätt. En tillämpning i fullt
klassisk form fick detta åskådningssätt redan i den
grekiska konsten, särskildt i dess ideala plastik;
och det är den grekiska konstens föredöme, som sedan
under olika tider gång på gång gett denna uppfattning
af konstens uppgift helgd och burskap. Under tre stora
perioder i konstbildningens historia har sålunda denna
uppfattning i nyare tider varit dominerande: först
under den s. k. franska pseudoklassicitetens dagar,
så under den tyska schillcr-goetheska klassicitetens,
som ännu i vårt land utöfvar ett stort infl\ tände,
och till sist i nyromantiken. Hos den sistnämnda
konstpcrioden gick denna skönhetsdyrkan till en osund
öfverdrift, i döt man släppte efter på de stränga
skönhetslagarnas fordringar och upptog i konsten
mycket fult och blott karakteristiskt, men ändå
uppträdde med skönhetens suveräna anspråk, med uttryck
t. ex. sådana som Victor Hugos "Tärt pour 1’art". Men
på samma gång förebådades häri, genom betonande af
fantasiens rätt, en ny och högre konstuppfattning. -
I direkt opposition mot de klassiska och
romantiska konstteorierna uppträder i våra dagar
den s. k. realismen, särskildt inom poesi och
målarkonst. Nu är ej länjrre slagordet "skönhet" eller
ens "konst", utan i stället "sanning", "vetenskap",
"psykologi". Det heter nu ej längre, såsom hos den
franska klassiciteten, att konstnären skall "imitera
den sköna naturen"; han skall imitera naturen rätt
och slätt, den Kanna naturen. Konstnärerna kalla
sig därför yorklighotsskildrare och anso sig ha
rättighet att af-bilda hvad verkligt som helst,
vackert eller fult, Ädelt eller styggt, blott det
är sant. Sålunda, förr har man ansett konstens mål
vara skönhrlen; nu däremot är det en talrik skola,
som sätter dess mål i sanningen. Vid sidan af dossa
båda uppfattningar finnes alltsedan 1700-talet,
sedan don s. k. "upplysningens" tidehvarf, af von en
tredje åsikt, som vill, att äfven konsten skall vara
till för nyttans skull, eller - för att fatta teorion
något hösre - för det godas skull. Motsatt alla dessa
åsikter är den nyromantiska, för snvidt don predikar
"konsten för konstens egen skull", fattar konsten
som själfändamål. Men då don konstnärliga förmågan
par proférence påtagligon Sr fantasien och särskildt
uteslutande får den betydoisen, om don skall skiljas
från all teoretisk, praktisk och skönhotsvorksamhct,
så ledde don nyromantiska konsttoorion till fantasiens
envälde. Fantasien saknar allt mått i sig själf, och
nyromantikernas konstvorksamhet blef därför måttlös,
fantastisk och så till vida okonstnärlig. Ty
mått och harmoni äro bestämningar, som omöjligen kunna
fråntagas konsten; äfven de längst gående "realister"
måste böja sig under deras fordringar under form af
koncentreringslagar, kompositions-lagar o. d. Så
långt som de verkligen äro konstnärer, erkänna de
åtminstone i praktiken dessa fordringar. Men, som
sagdt, nyromantikerna föraktade alla dylika lagar,
som skulle lagt tvång på deras fantasis godtycke,
på "det konstnärliga geniets suveränitet". För
att undgå dessa nyromantiska, för all egentlig
konstbildning upprifvandc konsekvenser och å
andra sidan äfven de andra förut karakteriserade
riktningarnas ensidigheter återstår endast en
utväg. Konsten kan icke erkännas lör själfändamål
(ty då nyromantiskt själfsvåld), men får ej heller
anses ha blott sanningen till mål (då realistisk
sammanblandning af konst och vetenskap, prosaisk
verklighetsfotografi), ej blott det goda (då krass
tendens-poesi eller torr lärodikt), ej blott det sköna
(då tomt skönhetsväscn, utan betydelse för lifvet,
en aristokratisk konstlyx). Konsten måste likställas
med alla andra arter af mänsklig verksamhet och tjäna
som ett medel för människans ändamål i det hela, för
såväl det sanna och goda som det sköna. Konsten bör
vara endast en "tjänande broder". - Det utmärkande
för konsten blir då, hvad redan Platon nämnde som
dess kännetecken: eflerbildiiing af tcrk-liyhtlen;
men ej, såsom vetenskapen, för förståndet i abstrakta,
generella begrepp, utan i konkret, lefvande bild
för faulaxien. Där har konstnären sitt eget område,
på hvilket ingen kan täfla med honom, där han är
skarpare i sin art, är produktiv för mänsklighetens
andliga nationalekonomi. Men han är där icke en
själfsvåldig despot, som följer sina godtyckliga
nycker och tycken, utan blott en tjänstpliktig vasall,
som i hvarje sin verksamhet måste taga hänsyn till
det hela, till det högre, hvars tjänare äfven han
är. Men ej heller skall han våga sig utom sitt eget
område, ej bli någon kvasivotonskapsman ellor hal f
reformator i samhället; han kan tjäna sanningen eller
nyttan, nicn blott på sitt egendomliga sätt, såsom
skapare af lefvande fantasibilder. Dessa bilder ha
då antingen öfvervägande teoretiskt, praktiskt eller
estetiskt syfte, men äro alltid närmast ingenting
annat än fantasibilder, verkligheten må motsvara
eller icke motsvara dem. Kunde konstnären ur egen
fatabur skapa sitt verk, så hade han skaparens själ f
rätt också och behof de ej gå i verklighetens skola;
men det kan han ej, och det är därför som trägna och
trogna "naturstudier" äro all sann mänsklig konsts
förutsättning. Men de äro dess villkor och medel,
ej dess mål. Då nu stundom dock den konstnärliga
verksamhetens närmaste mål är sanning och godhet,
blir detta då oj "tendens-poesi", blir det ej prosa
inom konsten? Det bohöfver ej bli det, och det får
ej bli det, om det skall fortfara att vara konst och
poesi. Det finnes nämligen tendens af två arter. Då
tendensen är motsatt konsten, är den abstrakt,
förståndsmässig, och det är detta man i allmänhet
menar mod tondonskonst. Men man kan vinna ött
teoretiskt ellor praktiskt mål äfven genom konkreta,
för fantasien lefvande lifs-bilder, och döt slaget af
tendens är i det stora hola oundgängligt för konsten,
om den ej skall isolerafc från människolifvets öfriga
sidor, från dess allvarliga hvardagskraf och dess
evighetsmål. Det är också på det sättet, som alla
stora konstnärer varit kultur-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
