823 Konst 824 af ålder vant sig vid att anse utmärkande för den konstnärliga verksamheten. Ännu i dag identifieras vanligen i en eller annan bemärkelse konst och skönhet, ett uppfattningssätt, som är lika gammalt som konsten själf och ytterst härstammar från en tid, då nian ej reflekterat på skönheten ,som något specifikt i annan bemärkelse än konstskönhet. Naturskönheten är i den mänskliga tankens historia ett mycket sent begrepp. När grekerna t. ex. kallade en människa eller en karaktär skön, så var tankeförbindelsen för dem troligen ungefär: "lik ett konstverk", "skön som en bildstod". Och att då kasta om förhållandet mellan de båda begreppen konst och skönhet, så att ej blott all skönhet fattades åtminstone i analogi med konst, utan äfven konsten ansågs ha sitt väsen och sitt mål i skönheten - detta var ett från början helt naturligt betraktelsesätt. En tillämpning i fullt klassisk form fick detta åskådningssätt redan i den grekiska konsten, särskildt i dess ideala plastik; och det är den grekiska konstens föredöme, som sedan under olika tider gång på gång gett denna uppfattning af konstens uppgift helgd och burskap. Under tre stora perioder i konstbildningens historia har sålunda denna uppfattning i nyare tider varit dominerande: först under den s. k. franska pseudoklassicitetens dagar, så under den tyska schillcr-goetheska klassicitetens, som ännu i vårt land utöfvar ett stort infl\ tände, och till sist i nyromantiken. Hos den sistnämnda konstpcrioden gick denna skönhetsdyrkan till en osund öfverdrift, i döt man släppte efter på de stränga skönhetslagarnas fordringar och upptog i konsten mycket fult och blott karakteristiskt, men ändå uppträdde med skönhetens suveräna anspråk, med uttryck t. ex. sådana som Victor Hugos "Tärt pour 1'art". Men på samma gång förebådades häri, genom betonande af fantasiens rätt, en ny och högre konstuppfattning. - I direkt opposition mot de klassiska och romantiska konstteorierna uppträder i våra dagar den s. k. realismen, särskildt inom poesi och målarkonst. Nu är ej länjrre slagordet "skönhet" eller ens "konst", utan i stället "sanning", "vetenskap", "psykologi". Det heter nu ej längre, såsom hos den franska klassiciteten, att konstnären skall "imitera den sköna naturen"; han skall imitera naturen rätt och slätt, den Kanna naturen. Konstnärerna kalla sig därför yorklighotsskildrare och anso sig ha rättighet att af-bilda hvad verkligt som helst, vackert eller fult, Ädelt eller styggt, blott det är sant. Sålunda, förr har man ansett konstens mål vara skönhrlen; nu däremot är det en talrik skola, som sätter dess mål i sanningen. Vid sidan af dossa båda uppfattningar finnes alltsedan 1700-talet, sedan don s. k. "upplysningens" tidehvarf, af von en tredje åsikt, som vill, att äfven konsten skall vara till för nyttans skull, eller - för att fatta teorion något hösre - för det godas skull. Motsatt alla dessa åsikter är den nyromantiska, för snvidt don predikar "konsten för konstens egen skull", fattar konsten som själfändamål. Men då don konstnärliga förmågan par proférence påtagligon Sr fantasien och särskildt uteslutande får den betydoisen, om don skall skiljas från all teoretisk, praktisk och skönhotsvorksamhct, så ledde don nyromantiska konsttoorion till fantasiens envälde. Fantasien saknar allt mått i sig själf, och nyromantikernas konstvorksamhet blef därför måttlös, fantastisk och så till vida okonstnärlig. Ty mått och harmoni äro bestämningar, som omöjligen kunna fråntagas konsten; äfven de längst gående "realister" måste böja sig under deras fordringar under form af koncentreringslagar, kompositions-lagar o. d. Så långt som de verkligen äro konstnärer, erkänna de åtminstone i praktiken dessa fordringar. Men, som sagdt, nyromantikerna föraktade alla dylika lagar, som skulle lagt tvång på deras fantasis godtycke, på "det konstnärliga geniets suveränitet". För att undgå dessa nyromantiska, för all egentlig konstbildning upprifvandc konsekvenser och å andra sidan äfven de andra förut karakteriserade riktningarnas ensidigheter återstår endast en utväg. Konsten kan icke erkännas lör själfändamål (ty då nyromantiskt själfsvåld), men får ej heller anses ha blott sanningen till mål (då realistisk sammanblandning af konst och vetenskap, prosaisk verklighetsfotografi), ej blott det goda (då krass tendens-poesi eller torr lärodikt), ej blott det sköna (då tomt skönhetsväscn, utan betydelse för lifvet, en aristokratisk konstlyx). Konsten måste likställas med alla andra arter af mänsklig verksamhet och tjäna som ett medel för människans ändamål i det hela, för såväl det sanna och goda som det sköna. Konsten bör vara endast en "tjänande broder". - Det utmärkande för konsten blir då, hvad redan Platon nämnde som dess kännetecken: eflerbildiiing af tcrk-liyhtlen; men ej, såsom vetenskapen, för förståndet i abstrakta, generella begrepp, utan i konkret, lefvande bild för faulaxien. Där har konstnären sitt eget område, på hvilket ingen kan täfla med honom, där han är skarpare i sin art, är produktiv för mänsklighetens andliga nationalekonomi. Men han är där icke en själfsvåldig despot, som följer sina godtyckliga nycker och tycken, utan blott en tjänstpliktig vasall, som i hvarje sin verksamhet måste taga hänsyn till det hela, till det högre, hvars tjänare äfven han är. Men ej heller skall han våga sig utom sitt eget område, ej bli någon kvasivotonskapsman ellor hal f reformator i samhället; han kan tjäna sanningen eller nyttan, nicn blott på sitt egendomliga sätt, såsom skapare af lefvande fantasibilder. Dessa bilder ha då antingen öfvervägande teoretiskt, praktiskt eller estetiskt syfte, men äro alltid närmast ingenting annat än fantasibilder, verkligheten må motsvara eller icke motsvara dem. Kunde konstnären ur egen fatabur skapa sitt verk, så hade han skaparens själ f rätt också och behof de ej gå i verklighetens skola; men det kan han ej, och det är därför som trägna och trogna "naturstudier" äro all sann mänsklig konsts förutsättning. Men de äro dess villkor och medel, ej dess mål. Då nu stundom dock den konstnärliga verksamhetens närmaste mål är sanning och godhet, blir detta då oj "tendens-poesi", blir det ej prosa inom konsten? Det bohöfver ej bli det, och det får ej bli det, om det skall fortfara att vara konst och poesi. Det finnes nämligen tendens af två arter. Då tendensen är motsatt konsten, är den abstrakt, förståndsmässig, och det är detta man i allmänhet menar mod tondonskonst. Men man kan vinna ött teoretiskt ellor praktiskt mål äfven genom konkreta, för fantasien lefvande lifs-bilder, och döt slaget af tendens är i det stora hola oundgängligt för konsten, om den ej skall isolerafc från människolifvets öfriga sidor, från dess allvarliga hvardagskraf och dess evighetsmål. Det är också på det sättet, som alla stora konstnärer varit kultur- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.