utropades han af hären till "augustus" (öfverkejsare), men blef af Galerius motvilligt erkänd som "cæsar". Han ådagalade då sin krigiska duglighet genom att tillbakaslå frankerna och alemannerna. K:s välde omfattade dock blott Gallien med Spanien och Britannien.

Konstantin den store. Antik marmorstaty i förhallen till kyrkan S. Giovanni in Laterano, Rom.

Uti Italien upphäfde sig Maxentius till härskare, och dennes fader, den gamle Maximianus, återtog kejsartiteln. Den sistnämnde förmälde sin dotter Fausta med K., men sökte snart taga makten från magen, som slutligen lät röja honom ur vägen. K. hyste sannolikt redan då planer på väldet öfver det hela, men afvaktade i stillhet och under klok förberedelse utvecklingen af händelserna. Efter Galerius' död (311) var riket deladt emellan 4 kejsare: Licinius, Maximinas Daza (i Asien och Egypten), Maxentius och K. Krig utbröt snart emellan de båda senare. Med stor skicklighet fördt af K., afgjordes detta krig genom slaget nära Milviska bron, ofvanför Rom, 312, där Maxentius fann döden. K. hade därefter en sammankomst i Milano med Licinius, som gifte sig med hans syster Konstantia (d. 327). Sedan Maximinus blifvit slagen och gått hädan (313), voro Licinius och K. ensamma kejsare. En strid emellan dem, 314, i hvilken K:s duglighet och lycka skaffade honom nya segrar, bilades visserligen genom ett fredsslut, men det var tydligt, att i längden väldet ej kunde fortfara att vara deladt. År 1323, enligt annan uppgift 324, förnyades kriget, och K. blef åter segrare samt till följd däraf allena kejsare. (Till ära för K. såsom segrare öfver Maxentius och Licinius läto senaten och romerska folket uppföra den s. k. Konstantins triumfbåge i Rom; se afbildning å pl. VII till art. Byggnadskonsten.) Licinius skonades i början på Konstantias förböner, men blef redan följande året afrättad. K. regerade sedan ostörd till sin död. Hans styrelse under tiden från 323 var mest riktad på de inre förhållandena; ett tilltänkt fälttåg mot perserna hann K. icke sätta i verket. I det inre däremot genomförde han flera förändringar; de viktigaste äro kristendomens upptagande till statsreligion, förvaltningens ordnande och residensets förläggande till Konstantinopel. K:s förhållande till kristendomen har varit föremål för olika omdömen. Man har sökt bevekelsegrunden till att han gynnade densamma än i hans religiösa öfvertygelse, än åter i en slug statskonst. Efter all sannolikhet var det i förstone K:s afsikt att åstadkomma ett slags sammansmältning emellan den hedniska religionen och den kristna, hvars stora betydelse den klarsynte statsmannen ingalunda underkände. K. synes själf ha egnat sin dyrkan åt "den högste guden", ett slags världsmakt, till hvilken han bad om seger och lycka, och en säker hjälpare mot de af fienderna åkallade hedniska demonerna. Enligt en berättelse skall han aftonen före slagot mot Maxentius ha på himmelen ofvanför den nedgående solen sett ett strålande kors med grekisk inskrift: "Vinn seger genom detta!", samt om natten i en drömsyn af Kristus ha fått befallning att begagna korsets tecken. Därefter skall han ha låtit förfärdiga korsfanan (labărum) med Kristi monogram. Denna berättelses enskildheter äro tvifvel underkastade, hvaremot det är ganska sannolikt, att K. på sitt baner låtit anbringa samma tcckon, som han onligt en annan uppgift lät inrista på sina krigares sköldar, helst som monogrammet [symbol] synes ha varit ett segertecken, hvilket krigshären gärna hyllade utan närmare undersökning af den nya gudomsmaktens väsen och förhållande till de gamla. Huru som helst genomdref han 313 ett edikt till förmån för kristendomen; ediktet påbjöd fullständig religionsfrihet och erkände på samma gång de kristna församlingarna samt gaf dem rättighet att besitta egendom och att åtorfå hvad de under förföljelserna förlorat. Licinius deltog i utfärdandet af ediktet, men icke Maximinus. 313--323 sökte K. på grundvalen af ediktet låta de båda religionerna förenas; men alltmera klarnade hans blick för kristendomens företrädesställning, och efter sin seger 323 förklarade han i ett edikt till Österlandets folk de kristnes gud för att vara den ende sanne guden. Hedendomen blef därefter endast tolererad, och kejsaren visade på mångfaldiga sätt, bl. a. genom deltagande i kyrkomöten, t. ex. i det arianfientliga mötet i Nicæa 325, sitt intresse för den kristna kyrkan samt sökte häfda den världsliga maktens inflytande genom den. Dock lät han icke döpa sig förrän i de sista dagarna af sitt lif, och ett noggrant betraktande af hans handlingar ådagalägger, att den kristna läran ingalunda hade trängt till hans väsens kärna. Om hans föregifna förläning af vidtgående privilegier till påfven och Roms prästerskap se Konstantinska donationen. I afseende på förvaltningen af riket fullföljde K. Diocletianus' system, om ock dettas fullbordande i själfva verket skedde något senare. Riket delades slutligen i 4 s. k. prefekturer: Orienten, Illyricum (Grekland, Macedonien, Mesien), Italien (med Donauländerna och Afrika) samt Gallien (med Spanien och Britannien); prefekturerna delades i tillsammans 13 dioceser och 116 provinser. Prefekterna hade blott civil myndighet; befälet i krig tillhörde 2 öfverfältherrar (magistri) samt underfältherrar (comites, duces). Det pretorianska gardet upphäfdes.