Trupperna skildes i två klasser: en skulle upprätthålla ordningen i rikets inre, den andra värja gränserna. Kejsaren skulle vid sin sida ha vissa högre ämbetsmän; högst var magister officiorum (riksmarskalken). Fyra rangklasser inrättades (illustres, spectabiles, clarissimi, perfectissimi). Till följd däraf uppstod en hof- och ämbetsadel, som åtnjöt särskilda privilegier (skattefrihet m. m.), under det att massan af folket hårdt trycktes af de genom den kostsamma hofhållningen ökade skatterna. Man har ansett, att de nya inrättningarna påskyndat rikets upplösning; men denna förebråelse är ej rättvis, i synnerhet som de utgjorde endast den naturliga utvecklingen af förvaltningssystemet i världsriket. En tredje åtgärd af betydelse var residensets förflyttning. K. hade lika litet som Diocletianus någon förkärlek för Rom, hvilket f. ö. flera af hans föregångare måst som vistelseort utbyta mot lägret. Tvärtom vistades han i Rom så litet som möjligt, och snart mognade hos honom tanken att skapa en ny hufvudstad vid Bosporen, på ett ställe, hvars fördelar han lärt känna under kriget mot Licinius, näml. det gamla Bysantium. Det sammanhängde måhända ock med hans organisation i öfrigt att ega en hufvudstad fri från alla republikanska minnen, och möjligen inverkade äfven tanken på närheten till Donau och Eufrat, där gränserna då syntes bäst behöfva bevakning. Den nya hufvudstaden, till hvars förskönande inga kostnader sparades och som efter honom fick namnet Konstantinopel, invigdes 11 maj 330. K:s karaktär har blifvit olika bedömd, i det att kristna skriftställare upphöjt, hedniska nedsatt honom. Sanningen torde här, såsom i allmänhet, ligga i midten. Utan tvifvel var han ej blott personligt tapper, utan ock begåfvad med utmärkta härförar- och regentegenskaper, hvaremot den rent mänskliga sidan af hans väsen är mindre tilltalande. Själfvisk var han nog af naturen, om också de yttre förhållandena måste ha utöfvat stort inflytande på utbildningen af hans karaktär och föranledt honom att slå till, när det behöfdes, särskildt för upprätthållande af rikets lugn och på slutet, när Diocletianus' (se d o.) system ej längre kunde bestå, af riksenheten. Han hade med sin första gemål, eller måhända älskarinna, Minervina, en ädel och rikt utrustad son, Crispus. Denne lät han döda, möjligen, såsom man berättar, på tillskyndelse af Crispus' styfmoder, Fausta, hvilken han senare lät afdagataga, väl till följd af äktenskapsbrott; uppgifterna härom äro dock osäkra. Med Fausta skall han ha haft bl. a. sönerna Konstantin, Konstantius och Konstans, hvilka blefvo hans efterträdare, samt dottern Helena, hvilken förmäldes med sin kusin kejsar Julianus. -- Huru K. än må bedömas, synes han dock värd sitt tillnamn "den store", icke minst därför att han förstod, hvad tiden kräfde, och genom sina åtgöranden gaf den till döden dömda romarvärlden en styrka och en stadga, som voro mäktiga att öfverlefva densamma. Litt.: Manso, "Leben K:s" (1817), och Firth, "Constantine the great" (1905). 2. K. II, den föregåendes son, blef efter faderns död (337) kejsare jämte sina bröder Konstantins och Konstans. Hans välde omfattade prefekturen Gallien (Gallien, Spanien och Britannien). K. saknade stadga i karaktären och drefs af ärelystnad. Han råkade snart i strid med sin broder Konstans, hvilken han ville fråntaga Afrika, men blef slagen vid Aquileja 340 och omkom under flykten. 3. K. III, son af kejsar Herakleios och Eudokia, utnämndes 641 till medregent, men dog ett par månader efter faderns samma år inträffade död. 4. K. Togonātos ("den skäggige"), kejsare 668--685, en krigisk man, som lyckades kväfva ett farligt uppror på Sicilien, som kostade hans fader, Konstans II, lifvet; 678 slöt han en 30-årig fred med kalifen Muāwija, som han måste betala tribut, 679 afträdde han landet mellan Balkan och nedre Donau åt bulgarerna; likaså lämnade han åt kroater och serber af dem intaget land. Mycket teologiskt intresserad, höll K. IV det sjätte ekumeniska kyrkomötet 680 (se Monoteleter). -- 5. K. V Kopro'nymos ("den smutsnamnige", möjligen så kallad af ett fientligt prästparti), f. 719, efterträdde 741 sin fader, Leo III Isauriern, på Östromerska rikets tron och förde segerrika krig mot bulgarerna och sarasenerna, men kunde icke hindra, att Grekland härjades af slaver. Han stupade 775 under ett fälttåg mot bulgarerna. I hård förföljelse mot bilddyrkarna gick han längre än sin fader och straffade de motspänstige munkarna genom klostrens upphäfvande. Han var i sitt 1:a gifte förmäld med sin kazariske grannfurstes ("kaganens") dotter och efterträddes af en son i detta äktenskap, Leo IV. -- 6. K. VI Porfyroge'nnetos ("den purpurborne"), den föregåendes sonson, 780--797. Under den svage kejsaren fördes regeringen af hans moder, Irene (se d. o.). -- 7. K. VII Porfyro-ge'nnetos, af den macedonska dynastien, son af kejsar Leo VI, föddes 905, erhöll 913 tronen efter sin farbroder Alexander, hade 920--944 till samkejsare Romanos I Lekapenos, hvars dotter Helena han äktat, och dog 959 af gift, sannolikt med hans sons och efterträdares, Romanos II:s, vetskap. Han var en svag regent och lät leda sig af sin gemål och hennes fader. Däremot utmärkte han sig för lärdom samt som beskyddare af vetenskap och konst. Själf författade han -- åtminstone delvis -- en lefnadsbeskrifning öfver sin farfader, kejsar Basileios I, en skrift om rikets styrelse, äfven innehållande notiser om främmande folkslag i öster och norr (bl. a. en skildring af ryssarnas färdväg utför Dnjepr till Konstantinopel, af vikt för historien om ryska rikets ursprung), vidare en framställning af ceremoniordningen vid bysantinska hofvet samt ett krigsvetenskapligt arbete samt föranledde utgifvandet af flera samlingsverk af allmännyttigt innehåll. Hans verk utgåfvos första gången i Leiden af J. Meursius 1617. Den af B. G. Niebuhr m. fl. utgifna samlingen "Corpus scriptorum byzantinorum" (1828 o. f.) upptager dem. -- 8. K. VIII, yngre son till Romanos II, först den äldre broderns Basileios II:s medregent (976--1025), sedan ensam kejsare till 1028. -- 9. K. IX Mono'machos, gift med kejsar K. VIII:s dotter Zoë, kejsare 1042--54, en duglig fältherre, som slog ryssarna, tillbakakastade seldschukerna och eröfrade Armenien. K. drog sig slutligen tillbaka till ett kloster, lämnande regeringen åt sin hustru Teodora. -- 10. K. X Dukas (1059--67), var en lärd man, men olycklig regent och försummade rikets försvarsväsen. -- 11. K. XI, den siste östromerske kejsaren, son af Manuel II Palaiologos, efter sin moder, Irene Drakosa, kallad Dragases, f. 1403, efterträdde