1448 sin broder Johannes VIII i herraväldet öfver de återstående spillrorna af riket. Han ådagalade 1453 klokhet och mod under försvaret af Konstantinopel mot Muhammed II:s förkrossande öfvermakt och föll med vapen i hand 29 maj vid stadens stormning af turkarna. Jfr f. ö. Östromerska riket. 1--2. ^{R. Tdh.} 3--11. (^{J. C.}) Konstantin (lat. Constantinus), påfvar. 1. K. I, f. i Syrien, d. 9 april 715, efterträdde Sisinnius och invigdes 25 mars 708. Han höll skickligt fast vid sina företrädares politik gentemot Italiens biskopar och kejsaren i Konstantinopel, där han vistades 709--711. -- 2. K. II valdes, ehuru lekman, genom våldsamt ingripande af sin broder hertig Toto af Nepi 28 juni 767 till påfve efter Paul I och invigdes 5 juli s. å., men blef med våld störtad i juli 768, inspärrades efter valet af Stefan III (IV) i ett kloster och bländades. Han lefde ännu 769. -- Litt.: Langen, "Geschichte der römischen kirche von Leo I. bis Nikolaus I." (1885). Konstantin, ryska storfurstar: <img l>

1. K. Pavlovitj, andre son af kejsar Paul I och Maria Fedorovna (prinsessa af Württemberg), f. 8 maj 1779, d. 27 juni 1831 i Vitebsk, förmälde sig 1796 med Juliana (Anna Fedorovna) af Sachsen-Koburg. Han deltog från 1799 i de ryska fälttågen mot Frankrike, anförde gardena vid Austerlitz (1805) och Leipzig (1813), bevistade Wien-kongressen (1814--15) och förde sedan högsta befälet i Polen, hvars verklige regent (under kejsaren) han blef 1822. Underlig till lynnet och despotisk, förde han ett strängt regemente. 1819 skilde han sig från sin gemål och ingick 1820 morganatiskt äktenskap med en ung polska, grefvinnan Joanna Grudzinska (f. 1799, d. 1831), som en tid därefter erhöll titeln prinsessa af Lowicz. I sammanhang med detta giftermål afstod K. i jan. 1822 sin arfsrätt till ryska tronen, till förmån för sin yngre broder Nikolaus. Men saken hölls hemlig, hvarför Nikolaus efter Alexanders död (l dec. 1825) i Petersburg lät hylla K. som kejsare och själf besteg tronen, först sedan han mottagit K:s förnyade afsägelse. Vid revolutionens utbrott i Warschau 29 nov. 1830 öfverfölls K. i sin bostad, men undkom, lät följande dag de ryska trupperna onödigtvis utrymma staden och drog sig snart tillbaka ända till ryska gränsen. -- Biogr. af Karnovitj (2:a uppl. 1899). -- 2. K. Nikolajevitj, den föregåendes brorson, andre son af kejsar Nikolaus I och Alexandra Fedorovna (Charlotte af Preussen), f. 21 sept. 1827, d. 24 jan. 1892 i Pavlovsk, utbildades till sjöman, förde under Krimkriget (1853--56) befälet öfver Östersjöflottan och uttalade sig bestämdt mot eftergifter åt västmakterna. 1857 erhöll han högsta ledningen af marinväsendet. K. blef vid denna tid medelpunkten för en krets af liberala män, bidrog till utfärdandet af lagen om lifegenskapens afskaffande och visade sig öfver hufvud som varm reformvän. I juni 1862 utnämndes han till ståthållare i det oroliga Polen, men blef genast (3 juli) föremål för ett mordförsök. K. iakttog likväl ett försonligt uppträdande, äfven sedan den allmänna resningen i landet utbrutit (i jan. 1863), utan att därmed kunna återställa lugnet. Han återvände 25 aug. 1863 till <img r>

Petersburg. 1865 blef K. president i riksrådet och behöll chefskapet öfver sjöväsendet. Men efter Alexander II:s död (1881) såg han sig, på grund af sina liberala tänkesätt, nödsakad att lämna sina befattningar och aflägsna sig från hufvudstaden. K. förmälde sig 1848 med Alexandra af Sachsen-Altenburg (som rysk storfurstinna Alexandra Josifovna) och egde med henne 5 barn, af hvilka den äldsta dottern, Olga (f. 1851), 1867 äktade Georg, hellenernas konung. -- 3. K. Konstantinovitj, den föregåendes son, skald, f. 1858, förvisades 1881 jämte fadern, men benådades liksom denne 1883. Han har vid sidan af sin militära verksamhet gjort sig känd som varm vän af vetenskap, poesi och konst. Under märket K. R(omanov) utgaf han i privatupplaga en samling lyriska dikter (1886; 2:a uppl. i bokhandeln 1889) och för allmänheten Novyje Stichotovrenija K. R. (nya dikter; 1889). I sin veka, rent lyriska verskonst är K. närmast besläktad med Majkov och Fjet, hvilka han ock egnat sin poetiska hyllning. Bland hans dikter (stämningsbilder, reseminnen från södern, vemodiga reflexioner o. d.) framstå hans enkla sympatiska bilder ur militärlifvet (Otjerki polkovoj zjizni), dessutom har han öfversatt Shaksperes "Hamlet" m. m. och författat texten till en Pusjkin-kantat af A. Glasunov (1899). Diktprof på svenska finnas i K. Lindquists "Ur Rysslands sång". -- K. är president för ryska vet. akad. (1889) och hedersled. af Svenska vet. akad. (1902). Han var ordf. i svensk-ryska gradmätningskommissionen på Spetsbergen och representerade ryske kejsaren i Stockholm såväl vid Oskar II:s regeringsjubileum 1897 som vid hans begrafning 1907. 1 o. 2. (^{G. W--k.}) 3. ^{A--d J.} Konstantin, hertig af Sparta, kronprins af Grekland, äldste son till konung Georg I och drottning Olga, f. 2 aug. 1868 i Aten, förklarades 1886 myndig, studerade en tid juridik och statsrätt i Leipzig, avancerade på den militära banan till gen.-löjtnant och utnämndes vid krigsutbrottet 1897 till befälhafvare öfver den i Tessalien mot turkarna opererande armén. Motgångarna i kriget, för hvilka den allmänna opinionen gjorde honom till syndabock, väckte en så stark ovilja mot honom, att man t. o. m. en tid ropade på hans uteslutande från tronföljden. Han utnämndes 1900 till högste befälhafvare för grekiska hären och sökte som sådan genomföra dess reorganisation, men ådrog sig därvid beskyllningar för gunstlingsväsen och nödgades genom 1909 års militärrevolt nedlägga sin befattning och för några månader lämna Grekland, dit han återkom i april 1910. 27 okt. 1889 trädde han i äktenskap med kejsar Vilhelm II:s syster Sofia (f. 14 juni 1870), som skänkt honom sönerna Georg (f. 1890), Alexander