Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstitutionsutskottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Konstitutionsutskottet
864
tillhört den s. k. frihetstidens statsskick,
sökte de vinna detta mål genom att förlägga till
konstitutionsutskottet äfven den kontrollerande
maktens tyngdpunkt, i hvad hörde till granskning
af statsrådets verksamhet. Till följd häraf äro
också sådana parlamentariska öfverraskningar,
som i andra länder kunna förekomma i form af
misstroendeadresser och motiverade dagordningar,
grundlagsenligt uteslutna från svenska riksdagens
förhandlingar. Dessutom blef 1809 åt utskottet
myndighet gifven att under vissa förhållanden vid
uppkommande tvister om grundlagens tillämpning
uppträda som skiljedomare. I öfverensstämmelse med
den sålunda giifna ställningen bestämmer § 38 i nu
gällande R. 0. ang. utskottets verksamhet på följande
sätt: 1. Det tillkommer konstitutionsutskottet
att granska rikets grundlagar och vallagen samt
stadgan om val till riksdagens utskott samt att hos
riksdagen föreslå de ändringar uti dem, som utskottet
anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att
verkställa, så ock att meddela utlåtande öfver
från kamrarna till utskottet hänvisade förslag
till ändringar i nämnda lagar och stadgar. Före
1866 var utskottets myndighet större. Det egde då
i grundlagsfrågor inom riksdagen ensamt initiativ
och egde omedelbart förkasta enskild motion. Om
utskottet tillstyrkte en kunglig proposition om
grundlagsändring, var detta tillräckligt, för att det
af konungen framlagda förslaget skulle bli hvilande
till framtida af görande (jfr Grundlag). Vidare har
utskottet att meddela utlåtande och afge förslag i
anledning af dit hänvisade frågor ang. ändring af
lagar och författningar om statsrådets ansvarighet,
laturalisation, rikets vapen och flagga och allmänt
kyrkomöte samt af kommunallagar. 2. Utskottets
granskande myndighet är så bestämd, att det skall
äska de i statsrådet förda protokollen, med undantag
af dem, som angå kommandomål och mål, som röra
rikets förhållande till främmande makter och öfver
hvilka enl. R. F. § 9 särskildt protokoll föres. De
undantagna protokollen kunna fordras endast i hvad
som rör allmänt kända och af utskottet uppgifna
händelser (jfr R. F. § 105). Denna granskning tillhör
lagtima riksdags konstitutionsutskott och afser
tiden till riksdagens början (Ansvarighetslag för
statsrådets led. 10 febr. 1810 § 11), utskottet
dock obetaget att erhålla del af protokoll af
senare datum. Granskningen är förbehållen utskottet
allena, och det ensamt eger därför rätt att pröfva,
om med anledning af granskningen åtgärder böra
vidtagas. Annat utskott eller enskild riksdagsman
kan endast mot statsrådets ledamöter hos kamrarna
göra anmälan i följande ordalag: "Det är anledning
till anmärkning mot statsrådet, eller den eller
den ledamoten eller föredraganden, hvarom remiss
begäres till konstitutionsutskottet, inför hvilket
anledningen skall uppgifvas." De åtgärder, som
konstitutionsutskottet själft eller riksdagen på dess
anmälan, efter skedd granskning, kan vidtaga, äro
noga bestämda, alltefter som granskningen ledt till
upptäckande antingen af lagöfver-trädelse eller af
uraktlåtenhet att iakttaga rikets sannskyldiga nytta
eller klandervärd ämbetsutöfning. I förra fallet är
det konstitutionsutskottet allena, som har bestämmande
rätt. Utskottet åligger nämligen enligt R. F. § 106
att ställa under tilltal af justitieombudsmannen
inför riksrätt (se d. o.) den statsrådsledamot,
som det finner ha uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag eller uraktlåtit
att afstyrka någon öfverträdelse däraf eller,
därest han varit föredragande, ha uraktlåtit att
genom kon-trasignationsvägran (se K o n t r a s i
g n a t i o n) förekomma beslut, som strider mot
regeringsformen. Finner konstitutionsutskottet sig
ej böra besluta åtal i förevarande fall, är det
ingen annan afdelning eller delegation af riksdagen,
som eger besluta sådant. I senare fallet, som af
handlas i R. F. § 107, har konstitutionsutskottet
att, därest det skulle anmärka, att statsrådets
ledamöter, samfälldt eller en eller flera af dem,
uti sina rådslag om allmänna mått och steg icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon
föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och
drift utöfvat sitt förtroendeämbete, tillkännagifva
sådant för riksdagen, hvilken, om den finner rikets
väl det kräfva, kan hos konungen skriftligen anmäla
sin önskan, att han ville ur statsrådet och från
ämbetet skilja den eller dem, mot hvilka anmärkning
blifvit gjord. Som denna åtgärd kan vidtagas endast
för det fall, att anmärkning blifvit gjord, och
som ingen annan än konstitutionsutskottet eger
att göra anmärkning hos riksdagen - andras rätt
är inskränkt till att på sätt ofvan angifvits hos
konstitutionsutskottet anmäla anmärkningsahledningar
-, så beror riksdagens rätt att hos konungen anmäla
sin önskan om entledigande af någon statsrådsmedlem
h. o. h. därpå, att konstitutionsutskottet förut
hos riksdagen gjort sådant tillkännagifvande, som
ofvan säges. 3. Med hänsyn till det för Sverige
egendomliga förhållandet, att riksdagens och dess
kamrars arbetsordning är till sina grunddrag bestämd
genom en särskild grundlag, riksdagsordningen, har
konstitutionsutskottet fått sig uppdraget att i vissa
fall skilja mellan uppkommande olika meningar om, huru
grund-, lagen skall tillämpas. Den allmänna regeln i
af-seende på kamrarnas förhållande sinsemellan är, att
vid sig yppande olika meningar skiljaktighetspunkten
förfaller, så snart ej något särskildt sätt för
meningarnas förening är i grundlagen angifvet. Denna
regel gäller, äfven då olika meningar uppstå om ett
grundlagsbuds tillämpning i förekommande fall. I ett
fall har dock grundlagen gifvit konstitutionsutskottet
rätt att fälla utslaget, nämligen då olika meningar
uppstått om, till hvilket utskott en Täckt fråga
skall hänskjutas. Enligt 1810 års riksdagsordning
hade utskottet en sådan rätt, äfven då- hos
riksstånden olika meningar uppstodo om nya utskotts
tillsättande och stånden ej genom i lag bestämd
plu-ralitet kunde af göra skiljaktigheterna. Sådan
skiljedom ifrågakommer vidare, då olika meningar
yppa sig mellan kammare och dess talman i fråga om
propositions framställande. I Sverige, där talmännen
utses af konungen, ha de till särskild uppgift att
ofvervaka, att rikets grundlagar efterlefvas, och ha
därför att vägra proposition på framställningar,
som strida mot grundlag. Som emellertid denna
propositionsvägran under föregående tids statsskick
blifvit använd i konungamaktens intresse i strid
mot öfver-läggningsfriheten i riksdagen, har
grundlagsstiftaren, för att förekomma förnyandet
däraf, stadgat i riksdagsordningen § 61 (1810 års
R. 0. § 55), att talman ej må vägra proposition
utom i det fall, att han finner väckt fråga strida
mot grundlags lydelse. Denna propositionsvägran är
emellertid ej ovillkorligen bindande; ty om kammaren
ändock yrkar proposition, skall talmannen ega att
förklara öfverlägg-ningen hvilande, och målet förvisas
då till konstjtu-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
