863 Konstitutionsutskottet 864 tillhört den s. k. frihetstidens statsskick, sökte de vinna detta mål genom att förlägga till konstitutionsutskottet äfven den kontrollerande maktens tyngdpunkt, i hvad hörde till granskning af statsrådets verksamhet. Till följd häraf äro också sådana parlamentariska öfverraskningar, som i andra länder kunna förekomma i form af misstroendeadresser och motiverade dagordningar, grundlagsenligt uteslutna från svenska riksdagens förhandlingar. Dessutom blef 1809 åt utskottet myndighet gifven att under vissa förhållanden vid uppkommande tvister om grundlagens tillämpning uppträda som skiljedomare. I öfverensstämmelse med den sålunda giifna ställningen bestämmer § 38 i nu gällande R. 0. ang. utskottets verksamhet på följande sätt: 1. Det tillkommer konstitutionsutskottet att granska rikets grundlagar och vallagen samt stadgan om val till riksdagens utskott samt att hos riksdagen föreslå de ändringar uti dem, som utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande öfver från kamrarna till utskottet hänvisade förslag till ändringar i nämnda lagar och stadgar. Före 1866 var utskottets myndighet större. Det egde då i grundlagsfrågor inom riksdagen ensamt initiativ och egde omedelbart förkasta enskild motion. Om utskottet tillstyrkte en kunglig proposition om grundlagsändring, var detta tillräckligt, för att det af konungen framlagda förslaget skulle bli hvilande till framtida af görande (jfr Grundlag). Vidare har utskottet att meddela utlåtande och afge förslag i anledning af dit hänvisade frågor ang. ändring af lagar och författningar om statsrådets ansvarighet, laturalisation, rikets vapen och flagga och allmänt kyrkomöte samt af kommunallagar. 2. Utskottets granskande myndighet är så bestämd, att det skall äska de i statsrådet förda protokollen, med undantag af dem, som angå kommandomål och mål, som röra rikets förhållande till främmande makter och öfver hvilka enl. R. F. § 9 särskildt protokoll föres. De undantagna protokollen kunna fordras endast i hvad som rör allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser (jfr R. F. § 105). Denna granskning tillhör lagtima riksdags konstitutionsutskott och afser tiden till riksdagens början (Ansvarighetslag för statsrådets led. 10 febr. 1810 § 11), utskottet dock obetaget att erhålla del af protokoll af senare datum. Granskningen är förbehållen utskottet allena, och det ensamt eger därför rätt att pröfva, om med anledning af granskningen åtgärder böra vidtagas. Annat utskott eller enskild riksdagsman kan endast mot statsrådets ledamöter hos kamrarna göra anmälan i följande ordalag: "Det är anledning till anmärkning mot statsrådet, eller den eller den ledamoten eller föredraganden, hvarom remiss begäres till konstitutionsutskottet, inför hvilket anledningen skall uppgifvas." De åtgärder, som konstitutionsutskottet själft eller riksdagen på dess anmälan, efter skedd granskning, kan vidtaga, äro noga bestämda, alltefter som granskningen ledt till upptäckande antingen af lagöfver-trädelse eller af uraktlåtenhet att iakttaga rikets sannskyldiga nytta eller klandervärd ämbetsutöfning. I förra fallet är det konstitutionsutskottet allena, som har bestämmande rätt. Utskottet åligger nämligen enligt R. F. § 106 att ställa under tilltal af justitieombudsmannen inför riksrätt (se d. o.) den statsrådsledamot, som det finner ha uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag eller uraktlåtit att afstyrka någon öfverträdelse däraf eller, därest han varit föredragande, ha uraktlåtit att genom kon-trasignationsvägran (se K o n t r a s i g n a t i o n) förekomma beslut, som strider mot regeringsformen. Finner konstitutionsutskottet sig ej böra besluta åtal i förevarande fall, är det ingen annan afdelning eller delegation af riksdagen, som eger besluta sådant. I senare fallet, som af handlas i R. F. § 107, har konstitutionsutskottet att, därest det skulle anmärka, att statsrådets ledamöter, samfälldt eller en eller flera af dem, uti sina rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift utöfvat sitt förtroendeämbete, tillkännagifva sådant för riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl det kräfva, kan hos konungen skriftligen anmäla sin önskan, att han ville ur statsrådet och från ämbetet skilja den eller dem, mot hvilka anmärkning blifvit gjord. Som denna åtgärd kan vidtagas endast för det fall, att anmärkning blifvit gjord, och som ingen annan än konstitutionsutskottet eger att göra anmärkning hos riksdagen - andras rätt är inskränkt till att på sätt ofvan angifvits hos konstitutionsutskottet anmäla anmärkningsahledningar -, så beror riksdagens rätt att hos konungen anmäla sin önskan om entledigande af någon statsrådsmedlem h. o. h. därpå, att konstitutionsutskottet förut hos riksdagen gjort sådant tillkännagifvande, som ofvan säges. 3. Med hänsyn till det för Sverige egendomliga förhållandet, att riksdagens och dess kamrars arbetsordning är till sina grunddrag bestämd genom en särskild grundlag, riksdagsordningen, har konstitutionsutskottet fått sig uppdraget att i vissa fall skilja mellan uppkommande olika meningar om, huru grund-, lagen skall tillämpas. Den allmänna regeln i af-seende på kamrarnas förhållande sinsemellan är, att vid sig yppande olika meningar skiljaktighetspunkten förfaller, så snart ej något särskildt sätt för meningarnas förening är i grundlagen angifvet. Denna regel gäller, äfven då olika meningar uppstå om ett grundlagsbuds tillämpning i förekommande fall. I ett fall har dock grundlagen gifvit konstitutionsutskottet rätt att fälla utslaget, nämligen då olika meningar uppstått om, till hvilket utskott en Täckt fråga skall hänskjutas. Enligt 1810 års riksdagsordning hade utskottet en sådan rätt, äfven då- hos riksstånden olika meningar uppstodo om nya utskotts tillsättande och stånden ej genom i lag bestämd plu-ralitet kunde af göra skiljaktigheterna. Sådan skiljedom ifrågakommer vidare, då olika meningar yppa sig mellan kammare och dess talman i fråga om propositions framställande. I Sverige, där talmännen utses af konungen, ha de till särskild uppgift att ofvervaka, att rikets grundlagar efterlefvas, och ha därför att vägra proposition på framställningar, som strida mot grundlag. Som emellertid denna propositionsvägran under föregående tids statsskick blifvit använd i konungamaktens intresse i strid mot öfver-läggningsfriheten i riksdagen, har grundlagsstiftaren, för att förekomma förnyandet däraf, stadgat i riksdagsordningen § 61 (1810 års R. 0. § 55), att talman ej må vägra proposition utom i det fall, att han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse. Denna propositionsvägran är emellertid ej ovillkorligen bindande; ty om kammaren ändock yrkar proposition, skall talmannen ega att förklara öfverlägg-ningen hvilande, och målet förvisas då till konstjtu- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.