913 Kontraoktav-Kontrapunkt 914 Ko'ntraoktav (jfr Kontra-), mus., den oktav, som omfattar de 12 djupaste tonerna på det vanliga pianot, 1. Cl - Hr Dessa toner kallas kontra-ton er. Jfr Okt a v. A. L.* Kontraorder, krigsv.) kallas en order (befallning), genom hvilken en förut gifven order återkallas och vanligen något annat befalles. Då kontraorder lätt förorsakar misstag och oreda, bör sådan användas endast i särdeles trängande fall. C. O. N. Kontrapart, motpart, vederdeloman inför domstol. Kontraponéra (af lat. contra, emot, och pönere, ställa), log., motställa. Se nästa art. Kontrapositiönsförhållande (af lat. contra, emot, och posi'tio, ställning), log., förhållandet mellan två omdömen, hvilkas kvalitet är olika och af hvilka det ena har den kontradiktoriska motsatsen mot det andras predikat till sitt subjekt samt dess subjekt till predikat (allmän form: S är P - non-P är icke S). - Enär ett förhållande mellan två omdömen i logisk bemärkelse säges ega rum, endast såvidt man från det enas sanning eller falskhet kan sluta till det andras sanning eller falskhet, så måste denna fordran uppställas, jämväl för att kontraposi-tionsförhållande skall kunna sägas ega rum. Konsekvensen är här att, om det förra omdömet är sant, så är jämväl det andra sant. Att uppsöka ett omdöme, som står i kontrapositionsförhållande till ett annat, kallas att kontraponera detta. Kontra-positionen kan vara a) ren, då kvantiteten bibe-hålles, och b) förändrad, då detta icke är förhållandet. Med bibehållande af ofvannämnda fordran på konsekvens kunna alla universellt affirmativa och alla partikulärt negativa omdömen rent kontra-poneras, t. ex. "alla rätliniga trianglar ha vinklarna tillsammanstagna lika med två räta" - "ingen figur, som ej har sina vinklar tillsammanstagna lika med två räta, är en triangel"; "några människor äro icke rättrådiga" - "några varelser af de icke rättrådiga äro människor". - Universellt negativa omdömen kunna förändradt kontraponeras; "ingen kvadrat är tresidig" - "några af de figurer, som icke äro tresidiga, äro kvadrater". - Partikulärt affirmativa omdömen tillåta ingen kontraposition. Däraf att några trianglar äro liksidiga följer hvarken att inga oliksidiga figurer äro trianglar eller ens att några oliksidiga figurer finnas, som ej äro trianglar. L. H. Å.* KontrapO'sto (it. contrapposto), den ställning hos den stående människogestalten, då kroppstyngden väsentligen hvilar på det ena benet, medan det andra tjänar balansen. Det bärande benet kan vara ställdt endera framför eller bakom det fria. Då ställningar af denna art medföra vackra och intressanta förskjutningar i hela kroppens och alla dess hufvudpar-tiers, framför allt höfternas och skuldrornas läge, ha de med förkärlek användts inom konsten, alltifrån den grekiska skulpturens första frigörelse ur ålderdomligt tvång och primitiv stelhet. Kontrapostoställ-ningarna kunna varieras i det oändliga och göras till uttryck för alla sinnliga och själsliga karaktärer, jfr t. ex. bilderna till art. Afrodite, Agasias (Fäktaren), Doryforos, Fogel-berg (Oden och Tor), Hasselberg (fig. l, Snöklockan), Hera (fig. 1), Hermes (fig. 1) samt B i l d h u g g a r k o n s t, pl. III (Diadume-nos, Apollon Sauroktonos), pl. IV (Apoxyomenos, Sofokles) o. VIII (Grufarbetaren). A. L. R. Kontraproposition (af lat. contra, emot, och pro-posi'tio, framställning). Se Omröstning. Kontrapunkt (lat. contrapu'nctus, it. contrap-punlo, fr. contrepoint, eng. counterpoint, eg. "mot-punkt", d. v. s. motnot, möt-tema), mus., ett mot ett gifvet, själfständigt tema (benämndt cantus fir-mus) samtidigt satt, likaledes själfständigt tema. De ledsagande stämmornas melodiska själfständighet är sålunda just det utmärkande för den kontrapunktiska 1. polyfona skrifarten, i motsats mot den homo-fona 1. enstämmiga med blott ackordiskt ackompanjemang. Fordom var denna själfständighet absolut, utan harmonisk enhet, så att t. ex. två stämmor kunde gå i olika (kyrko-)tonarter, och endast de båda intervallernas tillfälliga förhållande för hvarje steg togs i betraktande. Numera är detta omöjligt; den harmoniska enheten förblir alltid hufvudsak, och den kontrapunktiska själfständigheten kan rimligtvis uppfattas endast som en relativt oberoende, melodisk rörelse inom harmonimassorna samt deras inbördes utveckling och klangförvantskap. Likväl har i denna fråga sedan gammalt rådt mycken oklarhet; ännu Bellermanns och Busslers läroböcker i kontrapunkt betrakta, i likhet med medeltidens, harmonien mera som ett tillfälligt sammanträffande och sätta intervall-läran som grund i st. f. den harmoniska klangläran. En riktigare väg ha Kichter, Dehn, Tiersch, Prout, Jadassohn, Kiemann, Dräseke m. fl. beträdt, med hänsyn tagen till den moderna rationella harmonilärans stora upptäckt, att hvarje ton är en "representant" för en klang (jfr d. o.), vare sig sin egen eller någon, i hvilken den ingår som biton. Med ordet kontrapunkt betecknas ock än blott den dubbla kontrapunkten, än blott den imiterande (kanon, fuga), än först det stadium i musikundervisningen, då eleven öfvergår till att fritt uppfinna stämmor från att förut ha satt dem efter besiffrad bas, hvilket senare då plägar inbegripas inom "harmoniläran", ehuru obestridligen redan där ingå rent kontrapunktiska element (såsom genomgående noter m. m.). - I den lika kontrapunkten sättes not emot not; i den olika sättas flera noter mot en sådan (af längre tidsvärde). En annan indelning af kontrapunkten är den i enkel, där stämmorna alltid bibehålla samma plats i förhållande till hvarandra, och dubbel, där de äfven "omvändas", så att den öfre blir understämma och den nedre öfverstämma. Den senare arten kallas dubbel kontrapunkt i oktaven, i deciman, i duo-deciman o. s. v., allteftersom den ena stämman flyttas en oktav, en decima, en duodecirna o. s. v. uppåt eller nedåt. Då sålunda t. ex. vid "ömvändning i oktaven" hvarje ursprunglig prim-intervall mellan båda stämmorna blir förvandlad till en oktav, hvarje sekund till septima o. s. v. enligt följande schema: 12345678 87654321, så inses lätt, att den dubbla kontrapunkten fordrar särskild försiktighet vid temats byggnad, för att det ej vid ömvändningen skall såra de harmoniska stäm-föringsreglerna (en kvartföljd skulle vid ömvändning enligt ofvanstående schema förvandla sig till kvint-följd, som är förbjuden). Vid "kontrapunkt i deciman" får man schemat genom att utsträcka sifferfölj-derna till 10, vid "kontrapunkt i duodeciman" till 12. Kontrapunkt i andra intervaller är i anseende till Ord, som saknas under K, torde sökas under C.