Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontraoktav - Kontraorder - Kontrapart - Kontraponera - Kontrapositionsförhållande - Kontraposto - Kontraposition - Kontrapunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Kontraoktav-Kontrapunkt
914
Ko’ntraoktav (jfr Kontra-), mus., den oktav, som
omfattar de 12 djupaste tonerna på det vanliga pianot,
1. Cl - Hr Dessa toner kallas kontra-ton er. Jfr Okt
a v. A. L.*
Kontraorder, krigsv.) kallas en order (befallning),
genom hvilken en förut gifven order återkallas
och vanligen något annat befalles. Då kontraorder
lätt förorsakar misstag och oreda, bör sådan
användas endast i särdeles trängande fall.
C. O. N.
Kontrapart, motpart, vederdeloman inför domstol.
Kontraponéra (af lat. contra, emot, och pönere,
ställa), log., motställa. Se nästa art.
Kontrapositiönsförhållande (af lat. contra, emot, och
posi’tio, ställning), log., förhållandet mellan två
omdömen, hvilkas kvalitet är olika och af hvilka det
ena har den kontradiktoriska motsatsen mot det andras
predikat till sitt subjekt samt dess subjekt till
predikat (allmän form: S är P - non-P är icke S). -
Enär ett förhållande mellan två omdömen i logisk
bemärkelse säges ega rum, endast såvidt man från
det enas sanning eller falskhet kan sluta till det
andras sanning eller falskhet, så måste denna fordran
uppställas, jämväl för att kontraposi-tionsförhållande
skall kunna sägas ega rum. Konsekvensen är här
att, om det förra omdömet är sant, så är jämväl
det andra sant. Att uppsöka ett omdöme, som står i
kontrapositionsförhållande till ett annat, kallas att
kontraponera detta. Kontra-positionen kan vara a) ren,
då kvantiteten bibe-hålles, och b) förändrad, då detta
icke är förhållandet. Med bibehållande af ofvannämnda
fordran på konsekvens kunna alla universellt
affirmativa och alla partikulärt negativa omdömen
rent kontra-poneras, t. ex. "alla rätliniga trianglar
ha vinklarna tillsammanstagna lika med två räta" -
"ingen figur, som ej har sina vinklar tillsammanstagna
lika med två räta, är en triangel"; "några människor
äro icke rättrådiga" - "några varelser af de icke
rättrådiga äro människor". - Universellt negativa
omdömen kunna förändradt kontraponeras; "ingen kvadrat
är tresidig" - "några af de figurer, som icke äro
tresidiga, äro kvadrater". - Partikulärt affirmativa
omdömen tillåta ingen kontraposition. Däraf att
några trianglar äro liksidiga följer hvarken att inga
oliksidiga figurer äro trianglar eller ens att några
oliksidiga figurer finnas, som ej äro trianglar.
L. H. Å.*
KontrapO’sto (it. contrapposto), den ställning hos
den stående människogestalten, då kroppstyngden
väsentligen hvilar på det ena benet, medan det
andra tjänar balansen. Det bärande benet kan vara
ställdt endera framför eller bakom det fria. Då
ställningar af denna art medföra vackra och
intressanta förskjutningar i hela kroppens och
alla dess hufvudpar-tiers, framför allt höfternas
och skuldrornas läge, ha de med förkärlek användts
inom konsten, alltifrån den grekiska skulpturens
första frigörelse ur ålderdomligt tvång och primitiv
stelhet. Kontrapostoställ-ningarna kunna varieras i
det oändliga och göras till uttryck för alla sinnliga
och själsliga karaktärer, jfr t. ex. bilderna till
art. Afrodite, Agasias (Fäktaren), Doryforos,
Fogel-berg (Oden och Tor), Hasselberg (fig. l,
Snöklockan), Hera (fig. 1), Hermes (fig. 1) samt B
i l d h u g g a r k o n s t, pl. III (Diadume-nos,
Apollon Sauroktonos), pl. IV (Apoxyomenos, Sofokles)
o. VIII (Grufarbetaren). A. L. R.
Kontraproposition (af lat. contra, emot, och
pro-posi’tio, framställning). Se Omröstning.
Kontrapunkt (lat. contrapu’nctus, it. contrap-punlo,
fr. contrepoint, eng. counterpoint, eg. "mot-punkt",
d. v. s. motnot, möt-tema), mus., ett mot ett gifvet,
själfständigt tema (benämndt cantus fir-mus) samtidigt
satt, likaledes själfständigt tema. De ledsagande
stämmornas melodiska själfständighet är sålunda just
det utmärkande för den kontrapunktiska 1. polyfona
skrifarten, i motsats mot den homo-fona 1. enstämmiga
med blott ackordiskt ackompanjemang. Fordom var denna
själfständighet absolut, utan harmonisk enhet, så att
t. ex. två stämmor kunde gå i olika (kyrko-)tonarter,
och endast de båda intervallernas tillfälliga
förhållande för hvarje steg togs i betraktande. Numera
är detta omöjligt; den harmoniska enheten
förblir alltid hufvudsak, och den kontrapunktiska
själfständigheten kan rimligtvis uppfattas endast
som en relativt oberoende, melodisk rörelse inom
harmonimassorna samt deras inbördes utveckling och
klangförvantskap. Likväl har i denna fråga sedan
gammalt rådt mycken oklarhet; ännu Bellermanns och
Busslers läroböcker i kontrapunkt betrakta, i likhet
med medeltidens, harmonien mera som ett tillfälligt
sammanträffande och sätta intervall-läran som grund
i st. f. den harmoniska klangläran. En riktigare
väg ha Kichter, Dehn, Tiersch, Prout, Jadassohn,
Kiemann, Dräseke m. fl. beträdt, med hänsyn tagen
till den moderna rationella harmonilärans stora
upptäckt, att hvarje ton är en "representant" för
en klang (jfr d. o.), vare sig sin egen eller någon,
i hvilken den ingår som biton. Med ordet kontrapunkt
betecknas ock än blott den dubbla kontrapunkten,
än blott den imiterande (kanon, fuga), än först det
stadium i musikundervisningen, då eleven öfvergår till
att fritt uppfinna stämmor från att förut ha satt
dem efter besiffrad bas, hvilket senare då plägar
inbegripas inom "harmoniläran", ehuru obestridligen
redan där ingå rent kontrapunktiska element (såsom
genomgående noter m. m.). - I den lika kontrapunkten
sättes not emot not; i den olika sättas flera noter
mot en sådan (af längre tidsvärde). En annan indelning
af kontrapunkten är den i enkel, där stämmorna alltid
bibehålla samma plats i förhållande till hvarandra,
och dubbel, där de äfven "omvändas", så att den öfre
blir understämma och den nedre öfverstämma. Den
senare arten kallas dubbel kontrapunkt i oktaven,
i deciman, i duo-deciman o. s. v., allteftersom
den ena stämman flyttas en oktav, en decima,
en duodecirna o. s. v. uppåt eller nedåt. Då
sålunda t. ex. vid "ömvändning i oktaven" hvarje
ursprunglig prim-intervall mellan båda stämmorna blir
förvandlad till en oktav, hvarje sekund till septima
o. s. v. enligt följande schema:
12345678 87654321,
så inses lätt, att den dubbla kontrapunkten fordrar
särskild försiktighet vid temats byggnad, för att
det ej vid ömvändningen skall såra de harmoniska
stäm-föringsreglerna (en kvartföljd skulle vid
ömvändning enligt ofvanstående schema förvandla
sig till kvint-följd, som är förbjuden). Vid
"kontrapunkt i deciman" får man schemat genom att
utsträcka sifferfölj-derna till 10, vid "kontrapunkt
i duodeciman" till 12. Kontrapunkt i andra intervaller
är i anseende till
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
