915 Kontraremonstranter-Kontrasignation 916 sin oerhörda svårighet sällsynt. Om flera än två stämmor stå till hvarandra i möjligt ömvändnings-förhållande, kallas kontrapunkten tre-, fy r-, femdubbel o. s. v., efter stämmornas antal. Tre stämmor kunna till hvarandra intaga 6 olika ställningar, fyra stämmor 24 o. s. v.; dock användas sällan i praktiken alla teoretiska möjligheter. - De äldsta regler för kontrapunkt (som i början kallades dis-cantus, d. v. s. sär-sång, motsång) finner man hos Franco från Köln (1100-talet), senare hos Marchettus från Padua och Joannes de Muris. Med engelsmannen J. Dunstable (d. 1453) börjar epoken för den konstfulla kontrapunkten, som ytterligare utvecklades af Dufay, Okeghem, Josquin des Prez, Willaért m. fl. och urartade till vanvettigt konstmakeri, hvarifrån den åter befriades genom Pa-lestrina och Orlando. Operans uppkomst (1600) bragte homofonien till herravälde och fördref kontrapunkten väsentligen från den världsliga musiken samt hänvisade den hufvudsakligen till den andliga, hvarest den under 1600- och 1700-talen på den moderna harmoniens grund fick sin fulländning i fugan, i synnerhet genom Seb. Bach. - Bland äldre läroböcker i kontrapunkt voro företrädesvis de af Fux, Marpurg, Martini, Kirnberger, Cherubini och Albrechtsberger berömda. Jfr Figurerad, Fuga, Imitation och Kanon 4. - K o n-trapunktik, läran om kontrapunkt; sammanfattning af den i ett tonstycke förekommande kontrapunkten. - Kontrapunktisk, som innebär kontrapunkt. - Kontrapunkt i's t, mästare i handhafvandet af kontrapunkt. A. L.* Kontraremonstra'nter 1. G o m a r i s t e r. Se Arminianer och G o m a r u s. Kontrarevolution (af lat. contra, emot, och revolution, se d. o.), motrevolution, politisk rörelse, hvilken går ut på att tillintetgöra resultaten af en förut timad revolution samt återställa det sakernas läge, som rådde, innan denna utbröt. Kontrasigna'nt. Se Kontrasignation. Kontrasignation (af lat. contra, emot, bredvid, och siynäre, teckna), stalsr. Från myndighet utgående expeditioner och befallningar äro i allmänhet försedda med myndighetens underskrift och jämte denna en särskild underskrift, "kontrasignation", af den, som det åligger att ombesörja eller öfvervaka ombesörjandet af det skriftliga affattandet af myndighetens beslut, till intyg om att expeditionen står i öfverensstämmelse med beslutet, sådant det blifvit af myndigheten bcstämdt. Kontrasignanten, d. v. s. den, som sålunda kontrasignerat (undertecknat) en expedition, är inför den, som utfärdat myndighetens beslut, ansvarig för riktigheten af expeditionen som sådan. Huruvida af honom kan kräf-vas något ansvar för beslutets innehåll, därest det skulle vara lagstridigt eller skadligt, beror af den delaktighet han haft i själfva beslutet. - Kontrasignation har en särskild betydelse vid expedition af regeringsbeslut. Kontrasignation af minister utgör i allmänhet ett villkor för de från statschefen utgående expeditionernas eller befallningarnas giltighet och verkställ barhet. I länder med konstitutionellt statsskick står denna kontrasignation i samband med ministrarnas ansvarighet inför folkrepresentationen. - I Sverifje var redan i 1626 års kansliordning § 17 föreskrifvet, att de svar, resolutioner, besked eller bref, som efter sekreterarens befallning blifvit konciperade, ej fingo framläggas till konungens underskrift, med mindre de tillförene blifvit öfver-iästa, kollationerade och underskrifna af sekreteraren, som presenterade dem, eller ock af kansleren eller af ett af kansliråden. I 1634 års R. F. § 12, hvari statssekreterare omförmälas som bisittare i Kanslikollegium, ålägges rikskansleren att öfverse och underteckna alla publika akter; öfriga handlingar hade hofkansleren eller vederbörande sekreterare att underteckna. I den provisoriska ordning, som 20 juni 1651 utgafs ang. bref och ärenden, hvilka i kansliet bli trakterade, därifrån uteå eller ock dit ankomma, stadgas i § 12 det tillägg till hvad förut blifvit föreskrifvet att, om i expeditionen finnes någon K. M:t och kronan prejudicerlig klausul införd, skall sådant strax korrigeras och brefvet omskrifvas. I den kansliordning, som utgafs 22 sept. 1661, fingo dessa bestämmelser ang. kontrasignation stadfästelse, och skyldigheten att öfvervaka beskaffenheten af expeditionens innehåll blef fullständigare bestämd, i det att den stadgade, att vederbörande sekreterare eller referendarie skulle genom sin underskrift garantera, att skriften ej skulle vara "K. M:t eller dess rikes rätt och rättvisan till något prsejuditz eller förfång". Föreskrift om kontrasignation bibehölls äfven i den af Karl XII 26 okt. 1713 från Timur-tasch utfärdade kansliordningen, enligt hvilken befattningen med de från regeringen utgående expeditionerna skildes från Kanslikollegium, och i sammanhang med ärendenas fördelning på föredragande efter ärendenas reala natur inrättades 6 särskilda expeditioner, i spetsen för hvilka voro ställda ombudsråd med statssekreterare till biträden. Ombudsråden, som hade sig ålagd ärendenas föredragning, hade äfven att kontrasignera från regeringen utgående skrif-velser, med skyldighet att därvid tillse, att icke något utfärdades, som stred mot förut gifna förordningar och utgångna befallningar. Med denna kansliordning till förebild ordnades förhållandena under frihetstiden. I 1719 års R. F. § 23 och 1720 års R. F. S 28 föreskrefs, att statssekreterarna skulle, en hvar för de ärenden, som honom ålåg att behandla, noga hålla hand däröfver, att expeditionerna efter rådslagen, jämlikt protokollen, skyndsamt, riktigt och i god ordning fullbordades och utfärdades. I 1720 års R. F. § 28 blef det statssekreteraren, under ansvar af ämbetets förlust, särskildt förbjudet att hos K. M:t allena föredraga och utfärda hvad som med råds rade bort afgöras, hvarvid uttryckligen förklarades, att honom till ingen giltig ursäkt skulle vara, att sådant blifvit honom anbefalldt af konungen. I de kansliordningar, som utfärdades under de båda nämnda åren, blef det statssekreterarna särskildt ålagdt att utarbeta och föredraga de till hvars och ens expedition hörande ärenden, underteckna allt hvad som beslöts och utfärdades samt tillse, att vid deras expedition ej något utfärdades, som stred mot Sveriges rikes fundamentallag, regeringsform, konstitutioner och reglementen samt hvars och ens väl-fångna privilegier och rättigheter. Äfvenledes borde de uti de mål, som "coram protocollo" vore resolverade, taga i akt, att allt hvad som expedierades vore instämmande med själfva protokollen, och bli ansvariga för allt hvad med deras kontrasignerande utfärdades. Uti ofvan ansifna bestämmelser finna vi uppränningen till nu gällande föreskrifter om föredragandes kontrasignation och skyldighet i vissa fall Ord, som saknas under K, torde sökas under C.