Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontrapunkt - Kontraremonstranter l. Gomarister. Se Arminianer och Gomarus. - Kontrarevolution - Kontrasignant. Se Kontrasignation. - Kontrasignation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
915
Kontraremonstranter-Kontrasignation
916
sin oerhörda svårighet sällsynt. Om flera
än två stämmor stå till hvarandra i möjligt
ömvändnings-förhållande, kallas kontrapunkten
tre-, fy r-, femdubbel o. s. v., efter stämmornas
antal. Tre stämmor kunna till hvarandra intaga 6 olika
ställningar, fyra stämmor 24 o. s. v.; dock användas
sällan i praktiken alla teoretiska möjligheter. -
De äldsta regler för kontrapunkt (som i början
kallades dis-cantus, d. v. s. sär-sång, motsång)
finner man hos Franco från Köln (1100-talet),
senare hos Marchettus från Padua och Joannes de
Muris. Med engelsmannen J. Dunstable (d. 1453)
börjar epoken för den konstfulla kontrapunkten,
som ytterligare utvecklades af Dufay, Okeghem,
Josquin des Prez, Willaért m. fl. och urartade till
vanvettigt konstmakeri, hvarifrån den åter befriades
genom Pa-lestrina och Orlando. Operans uppkomst
(1600) bragte homofonien till herravälde och fördref
kontrapunkten väsentligen från den världsliga musiken
samt hänvisade den hufvudsakligen till den andliga,
hvarest den under 1600- och 1700-talen på den moderna
harmoniens grund fick sin fulländning i fugan, i
synnerhet genom Seb. Bach. - Bland äldre läroböcker
i kontrapunkt voro företrädesvis de af Fux, Marpurg,
Martini, Kirnberger, Cherubini och Albrechtsberger
berömda. Jfr Figurerad, Fuga, Imitation och Kanon 4. -
K o n-trapunktik, läran om kontrapunkt; sammanfattning
af den i ett tonstycke förekommande kontrapunkten. -
Kontrapunktisk, som innebär kontrapunkt. - Kontrapunkt
i’s t, mästare i handhafvandet af kontrapunkt.
A. L.*
Kontraremonstra’nter 1. G o m a r i s t e r. Se
Arminianer och G o m a r u s.
Kontrarevolution (af lat. contra, emot, och
revolution, se d. o.), motrevolution, politisk
rörelse, hvilken går ut på att tillintetgöra
resultaten af en förut timad revolution samt
återställa det sakernas läge, som rådde, innan
denna utbröt.
Kontrasigna’nt. Se Kontrasignation.
Kontrasignation (af lat. contra, emot, bredvid, och
siynäre, teckna), stalsr. Från myndighet utgående
expeditioner och befallningar äro i allmänhet
försedda med myndighetens underskrift och jämte
denna en särskild underskrift, "kontrasignation", af
den, som det åligger att ombesörja eller öfvervaka
ombesörjandet af det skriftliga affattandet af
myndighetens beslut, till intyg om att expeditionen
står i öfverensstämmelse med beslutet, sådant det
blifvit af myndigheten bcstämdt. Kontrasignanten,
d. v. s. den, som sålunda kontrasignerat
(undertecknat) en expedition, är inför den,
som utfärdat myndighetens beslut, ansvarig för
riktigheten af expeditionen som sådan. Huruvida
af honom kan kräf-vas något ansvar för beslutets
innehåll, därest det skulle vara lagstridigt eller
skadligt, beror af den delaktighet han haft i själfva
beslutet. - Kontrasignation har en särskild betydelse
vid expedition af regeringsbeslut. Kontrasignation
af minister utgör i allmänhet ett villkor för de
från statschefen utgående expeditionernas eller
befallningarnas giltighet och verkställ barhet. I
länder med konstitutionellt statsskick står denna
kontrasignation i samband med ministrarnas ansvarighet
inför folkrepresentationen. - I Sverifje var redan
i 1626 års kansliordning § 17 föreskrifvet, att de
svar, resolutioner, besked eller bref, som efter
sekreterarens befallning blifvit
konciperade, ej fingo framläggas till konungens
underskrift, med mindre de tillförene blifvit
öfver-iästa, kollationerade och underskrifna af
sekreteraren, som presenterade dem, eller ock af
kansleren eller af ett af kansliråden. I 1634 års
R. F. § 12, hvari statssekreterare omförmälas som
bisittare i Kanslikollegium, ålägges rikskansleren att
öfverse och underteckna alla publika akter; öfriga
handlingar hade hofkansleren eller vederbörande
sekreterare att underteckna. I den provisoriska
ordning, som 20 juni 1651 utgafs ang. bref
och ärenden, hvilka i kansliet bli trakterade,
därifrån uteå eller ock dit ankomma, stadgas i §
12 det tillägg till hvad förut blifvit föreskrifvet
att, om i expeditionen finnes någon K. M:t och
kronan prejudicerlig klausul införd, skall sådant
strax korrigeras och brefvet omskrifvas. I den
kansliordning, som utgafs 22 sept. 1661, fingo dessa
bestämmelser ang. kontrasignation stadfästelse,
och skyldigheten att öfvervaka beskaffenheten
af expeditionens innehåll blef fullständigare
bestämd, i det att den stadgade, att vederbörande
sekreterare eller referendarie skulle genom sin
underskrift garantera, att skriften ej skulle vara
"K. M:t eller dess rikes rätt och rättvisan till
något prsejuditz eller förfång". Föreskrift om
kontrasignation bibehölls äfven i den af Karl XII 26
okt. 1713 från Timur-tasch utfärdade kansliordningen,
enligt hvilken befattningen med de från regeringen
utgående expeditionerna skildes från Kanslikollegium,
och i sammanhang med ärendenas fördelning på
föredragande efter ärendenas reala natur inrättades
6 särskilda expeditioner, i spetsen för hvilka
voro ställda ombudsråd med statssekreterare till
biträden. Ombudsråden, som hade sig ålagd ärendenas
föredragning, hade äfven att kontrasignera från
regeringen utgående skrif-velser, med skyldighet
att därvid tillse, att icke något utfärdades, som
stred mot förut gifna förordningar och utgångna
befallningar. Med denna kansliordning till förebild
ordnades förhållandena under frihetstiden. I 1719 års
R. F. § 23 och 1720 års R. F. S 28 föreskrefs, att
statssekreterarna skulle, en hvar för de ärenden, som
honom ålåg att behandla, noga hålla hand däröfver, att
expeditionerna efter rådslagen, jämlikt protokollen,
skyndsamt, riktigt och i god ordning fullbordades
och utfärdades. I 1720 års R. F. § 28 blef det
statssekreteraren, under ansvar af ämbetets förlust,
särskildt förbjudet att hos K. M:t allena föredraga
och utfärda hvad som med råds rade bort afgöras,
hvarvid uttryckligen förklarades, att honom till
ingen giltig ursäkt skulle vara, att sådant blifvit
honom anbefalldt af konungen. I de kansliordningar,
som utfärdades under de båda nämnda åren, blef det
statssekreterarna särskildt ålagdt att utarbeta och
föredraga de till hvars och ens expedition hörande
ärenden, underteckna allt hvad som beslöts och
utfärdades samt tillse, att vid deras expedition
ej något utfärdades, som stred mot Sveriges rikes
fundamentallag, regeringsform, konstitutioner och
reglementen samt hvars och ens väl-fångna privilegier
och rättigheter. Äfvenledes borde de uti de mål,
som "coram protocollo" vore resolverade, taga i akt,
att allt hvad som expedierades vore instämmande med
själfva protokollen, och bli ansvariga för allt hvad
med deras kontrasignerande utfärdades. Uti ofvan
ansifna bestämmelser finna vi uppränningen till nu
gällande föreskrifter om föredragandes kontrasignation
och skyldighet i vissa fall
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
