929 Konungabalk 930 sakligen blott är att representera staten och själfva styrelsen utöfvas af en parlamentarisk ministär. - Då konungavärdigheten i allmänhet innebär regeringsmyndighet öfver ett suveränt land och ett lands suveränitet fordrar internationellt erkännande, har uppkomsten af konungariken efter Napoleon I:s fall försiggått i sammanhang med internationella förhandlingar. Så upprättades i enlighet med beslut af kongressen i Wien 1815 konungarikena Nederländerna, Hannover, Polen samt (titulärkonungarikena) Lombardiet-Venezia och Illyrien; Belgien och Grekland blefvo konungariken efter beslut af diplomatiska konferenser i London 1830-31, Rumänien, Serbien och Montenegro, sedan Berlinkongressen 1878 erkänt deras suveränitet, och Norge ett fristående konungarike, sedan svenska statsmakterna okt. 1905 gifvit sitt samtycke till den svensk-norska unionens upplösning. De europeiska stater, som f. n. (1910) ega bestånd som själfständiga konungariken, äro (med angifvande af den tid, sedan hvilken de som sådana bära sina nuvarande namn): Sverige och Danmark (sedan äldsta tider), Ungern (1000), Spanien (1516), Preussen (1701), "det förenade konungariket" Storbritannien och Irland (1800), Bajern, Wtirttem-berg och Sachsen (1806), Norge (1814, 1905), Nederländerna (1815), Belgien (1831), Grekland (18H2), Italien (1861), Rumänien (1881), Serbien (1882), Bulgarien (1908) och Montenegro (1910). - Titeln konung har i allmänhet behållits af dem, som frivilligt eller nödtvungna afgått från sitt konungadöme, äfvensom ofta tillerkänts regerande drottningars gemåler. Så länge i det gamla Tyska riket kejsartiteln erhölls genom kröning af påfven (t. o. m. 1530), kallade sig regenten, innan denna ceremoni egt rum, "romersk konung", och om, såsom ofta skedde, redan under kejsarens lifstid hans efterträdare valdes, bar denne samma titel (jfr titeln "konung af Kom", som Napoleon I gaf sin son). Äfven i Sverige har en tronföljare burit konungatitel, nämligen Erik XIV (se Erik, sv. konungar 10, sp. 785). - Predikatet majestät, som under medeltiden ansågs tillkomma endast kejsaren, har från 1500-talet tillagts äfven konungarna. Dess första användning sammanhänger med den teokratiska uppfattningen af konungadömet {se ofvan), men är enligt modern uppfattning ett uttryck för, att konungen har sitt uppdrag omedelbart af staten. Häraf härflytande personliga företrädesrättigheter, "majestätsrättigheter", tillkomma därför äfven monarker utan konungatitel, t. ex. storhertigar. Den viktigaste följden af att konungen (monarken) är beroende blott af staten själf (ej såsom republikanska statsöfverhufvuden anses vara befullmäktigad af någon myndighet inom staten) är personlig okränkbarhet (därför ock särskilda straffbestämmelser för majestätsbrott; se d. o.) och oansvarighet. I den konstitutionella monarkien innebär detta dock icke frånvaron af ansvarighet för regeringshandlingar, utan att ansvarigheten för sådana åligger endast konungens offentliga rådgifvare (se Ministeransvarighet). Med afseende på handlingar, som konungen kan begå som privatperson, medför däremot den monarkiska oansvarigheten frihet från all straffrättslig påföljd, men med afseende på civilrättsliga förhållanden är, såvida författningen ej annorlunda bestämmer t. ex. ang. konungs myndighetsålder, konung underkastad den allmänna lagens bestämmelser, dock vid egendomstvister i allmänhet så, att han blott anses kunna svara och tala genom ombud. Som det kungl. husets öfverhufvud eger konungen, enligt olika länders grundlagar, en af politiska skäl framkallad särskild myndighet öfver dess medlemmar. (Så t. ex. får svensk prins eller prinsessa icke gifta sig eller resa utrikes utan konungens vetskap och samtycke, ej heller svensk prins utan konungens samtycke - jämte riksdagens - bli regerande furste af utländsk stat.) Konungens hof står i Sverige h. o. h. under hans enskilda styrelse. Om konungavärdighetens accessoarer se R i k s r e g a l i e r och Konungens vapen. - Om konungamaktens statsrättsliga ställning nu och i äldre tid i särskilda länder se under dessa, afdelningarna författning och historia, samt särskilda statsrättsliga art., såsom Benådningsrätt, Beskattningsrätt, Ekonomisk lagstiftning, Förmyndarregering, Grundlag, Hyllning, Högsta domstolen, Interimsregering, Kommandomål, Kontrasignation, Kröning, Lagstiftning, Länsväsen, Ministeriella mål, Ordnar, Regeringsformen, Riksdag, Råd, Statsråd och Tronföljd. - Statsanslagen till konungens, hans familjs och hans hofs underhåll pläga kallas civillista (se d. o.), men i Sverige användes icke detta ord, utan motsvaras här af "första hufvudtiteln" (se H u f v u d t i t e l). De ekonomiska fördelar, som nu (1910) tillkomma Sveriges konung, äro följande: a) största delen af första hufvudtitelns anslag till hofhållningen (enligt riksstaten för 1910 800,000 kr. af 1,365,900); b) 300,000 kr. årligen, hvilka, på grund af ett Rikets ständers beslut 1815, utbetalas af Riksgäldskontoret till Karl XIV Johans efterträdare enligt successionsordningen som erkänsla för Karl XIII:s och dåv. kronprinsen Karl Johans åtagande att betala rikets dåv. skuld med de medel, som England 1814 lämnat i ersättning för Guadeloupes (se d. o.) afträdande; c) dispositionsrätt öfver det kungl. residensslottet i Stockholm, öfver lustslotten Drottningholm, Ulriksdal, Haga, Gripsholm, Strömsholm, Rosersberg och Tullgarn, öfver Kungl. Djurgården inom Stockholms stads område samt öfver vissa staten tillhöriga möbler, taflor, bibliotek m. m.; d) befrielse från skatt till stat och kommun för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital (men ej från skatt för privat fastighet och från stämpelafgift); e) tullfrihet å varor, hvilka för K. M:ts hof hållnings behof införskrifvas från utrikes orter. S. B. Konungabalk (fsv. kunungs balker) utgjorde i vårt lands gamla lagar en afdelning, som i allmänhet innehöll stadganden om val af konung, om hans rättigheter och plikter, särskildt hans domsmakt och formerna för dess utöfning. Den äldsta landskapslag, hvari en konungabalk förekommer, är Upplandslagen. Redan i de äldre lagarna fanns en kyrkobalk, innehållande stadganden om kyrkan, och troligen är det häraf lagstiftaren hämtat uppslaget att vid lagens indelning sammanföra vissa stadganden, som rörde kungamakten. Upplandslagens konungabalk kan icke betraktas som ett försök att lämna en systematisk framställning af hufvuddragen af kungadömets statsrättsliga ställning, utan har tydligen tillkommit på det sätt, att man i en balk sammanfört stadganden om konungaval, hvarom i Västgötalagen stått stadgadt i rättlösabalken, de kung- Tryckt den 13/i210 Ord, som saknas under K, torde sökas under C. 14 b. 30