931 Konungaböckerna-Konungaförsäkran 982 liga edsöreslagarna, hvilka i östgötalagen utgjort en särskild balk, samt vissa stadganden härstammande från den gamla "rodarätten". Med Upplandslagens konungabalk öfverensstämmer Södermannalägens på det närmaste, medan däremot Västmannalagens och Hälsingelagens konungabalkar sakna stadganden om konungaval. I Dalalagen, där konungabalk icke förekommer, motsvaras de öfriga svealagarnas konungabalk delvis af lagens edsöresbalk. Det är först i Magnus Erikssons landslag, som konungabalken får ett sådant innehåll, att den kan betecknas som ett verkligt försök att fastställa konungadömets statsrättsliga ställning i dess hufvuddrag. I sammanhang härmed har edsöreslagstiftningen utbrutits ur konungabalken och i lagens indelning insatts som en särskild edsöresbalk. Den äldre landslagens konungabalk upptogs utan mera betydande förändringar i Kristofers landslag. Den konungabalk, som förekommer i Magnus Erikssons stadslag, är utarbetad med hänsyn till städernas förhållanden, innehåller framför allt hufvudreglerna för stadsstyrelsen och är af föga statsrättslig betydelse. Landslagens konungabalk åter ansågs århundraden igenom innehålla statsskickets grundvalar. Den lade emellertid icke några snäfva band på statsskickets utveckling, och dess stadganden blefvo f. ö. i många afseenden fullständigade eller ändrade genom senare författningar. Det för den svenska laghistorien egendomliga draget, att statsrättens hufvudregler sammanförts med den öfriga offentliga rätten och privaträtten i en och samma lagkodifikation, medförde, att sträfvandena att åstadkomma en ny lagbok berörde alla dessa rättens områden, så länge denna anordning ansågs böra bibehållas. I de båda lagförslag från 1600-talets första år, hvilka äro kända under namnen "Karl IX:s förslag" och "Rosengrens förslag", förekomma äfven förslag till ny konungabalk, och det var icke minst den oenighet om denna balks innehåll, hvarom de båda förslagen vittna, som vållade, att Karl IX:s försök att åstadkomma en ny lagaffattning strandade. När sedermera Karl XI lät återupptaga arbetet på en ny lagbok, leddes han härtill i icke ringa mån af sin önskan att få till stånd en affattning af enväldets statsrätt, och den stora lagkommission, som tillsattes år 1686, utarbetade äfven ett förslag till ny konungabalk, som blef färdigt 1696 och som fastslog enväldets grundsatser. Efter Karl XI:s död sköt lagkommissionen, som likväl omarbetade sina under Karl XI:s regering framlagda förslag till andra balkar, arbetet på konungabalken åt sidan, och 1715 beslöt kommissionen att icke upptaga någon konungabalk i lagen, "emedan däruti bör konungen ingenting föreskrifvas såsom den där högst rådande är, och hvad undersåtarnes plikt och skyldighet angår, så kunna alla sådana mål indragas antingen uti högmåls- eller edsöresbalken". Helt säkert har emellertid lagkommissionen i detta yttrande gett endast ett svepskäl, medan den verkliga grunden för dess handlingssätt var motvilja mot att i den nya lagen införa och fastslå det sjunkande enväldets grundsatser. Äfven efter enväldets fall bibehöll kommissionen sin åsikt, att konungabalken borde utgå ur lagen, ehuru nu andra skäl voro bestämmande. 1723 förklarade den, att en dylik balk, som skulle innehålla "jus publicum", ej borde ingå i lagboken vid sidan af de öfriga, som blott innehölle "jus privatum". Denna ståndpunkt stod i öfverensstämmelse med den utveckling, som egt rum, då det nya statsskicket fastställts i särskilda författningsurkunder genom de nya grundlagarna. Visserligen hade alltjämt traditionen så stor makt öfver sinnena, att riksdagen såväl 1723 som 1727 uttalade sig för införandet af en konungabalk i lagboken, men lagkommissionens mening blef likväl den segrande. Någon konungabalk förekom ej i 1734 års lag, och skilsmässan mellan statsrätten och den öfriga rätten vid kodifikationen hade alltså genomförts. I sammanhang med Gustaf III:s sträfvan vid 1772 års statshvälfning att återvända till statsskicket före enväldet står, att han i 1772 års regeringsform § 2 införde stadgandet, att konungen skall "styra riket efter konungabalken, landslagen och denna regeringsform". Detta åberopande af konungabalken ledde emellertid ej till dess återupplifvande, utan fick betydelse endast som en hänvisning till det svenska statsskickets gamla traditioner. Se vidare Balk, Landskapslagar och Landslag. Litt.: "Lagförslag i Carl IX:s tid" (i "Handlingar rörande Sveriges hist.", II, 1864), V. Sjögren, "Förarbetena till 1734 års lag" (I-VIII, 1900- 09), A. Posse, "Bidrag till svenska lagstiftningens-historia" (1850), P. A. östergren, "Till historien om 1734 års lagreform" (I, 1902), och E. Hilde-brand, "Enväldets tilltänkta grundlagar" (i "Hist. tidskr.", 1895). K.G.Wn, Konungaböckerna (lat. Regum, näml. libri, "konungarnas böcker"), den 1:a och den 2:a, två af de s. k. historiska böckerna i gamla testamentet. Urspr. ha de utgjort ett helt, men i Alexandrinska öfversättningen äro de delade och kallas 3:e och 4:e Konungaböckerna (medan Samuelsböckerna kallas 1:a och 2:a Kon.). De behandla det israelitiska folkets historia från den tidpunkt, där Samuelsböckerna sluta, nämligen Davids sista lefnadsår (973 l. 1015), till Jerusalems förstöring genom Nebukadnessar (586). Hufvudmoment i framställningen äro Salomos regering, rikets delning (933), det öfverhandtagande fördärfvet i rikena Juda och Israel, hvilket förgäfves motarbetades af profeter sådana som Elia och Elisa, samt de på grund däraf öfver bägge rikena inbrytande straffdomarna. Till sist omnämnes Jojakins befrielse ur fängelset (561). Sannolikt äro böckerna författade af någon i exilen lefvande jude. Traditionen nämner Jeremia eller Esra som författare, men för ingendera kunna några bevisande skäl anföras. Författaren har användt åtskilliga källor, såsom "Juda konungars krönika" (1 Kon. 14: 29), "Israels konungars krönika" (14: 19) och "Salomos krönika" (11: 41). E. J. Ö. (J. P.) Konungaed, statsr. Se Konungaförsäkran. Konungaförsäkran, statsr. Enligt medeltida germansk uppfattning voro konung och folk samverkande statsorgan, hvardera med egna rättigheter och skyldigheter. Dessas ömsesidiga respekterande och iakttagande plägade utlofvas genom eder, som konung och folk svuro hvarandra vid regentskifte, och konungens ed ansågs härvid som ett villkor för folkets plikt att visa honom lydnad. Detta gaf upphof till, att i valmonarkierna tronkandidaterna aftvungos konungaförsäkringar, handfästningar 1. valkapitulationer, som beredde stormannaklassen stora fördelar ej blott på konunga- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.