933 Konungahella-Konunga- och höfdingastyrelsen 934 maktens, utan också på statens bekostnad. Så var t. ex. fallet i Danmark, tilldess enväldets kongelov (1665) en gång för alla bestämde konungens makt. I allmänhet gjorde arfmonarkiens och den starka furstemaktens uppkomst vid nyare tidens början slut på konungaförsäkringar af nu nämnda slag, och efter den konstitutionella monarkiens seger har en ed på författningen af konungen vid tronbestigningen trädt i stället för både dem och de gamla konungaederna. En sådan ed föreskrifves t. ex. i Norges och Danmarks grundlagar. På det förra stället skall den afläggas inför stortinget, om det är samladt, och i annat fall skriftligen i statsrådet för att'högtidligen förnyas inför första storting. I Danmark sker det skriftligen i statsrådet, och två likalydande original-skrifter af akten skola utfärdas, af hvilka den ena öfverlämnas till riksdagen. - I Norge, som tidigt blef arfrike, och i Sverige fastslogs konungaedens innehåll under medeltiden i lag (norska hirdskråen kap. 6 och norska landslagen II, 8 samt konunga-balken i de svenska landslagarna - Magnus Erikssons kap. 5 och Kristofers kap. 4. Till följd af föreningen med Danmark blef lagfästandet för Norge betydelselöst, men den svenska konungabalkens utförliga, i 7 punkter affattade konungaed har inneburit fröet till hela vår följande konstitutionella utveckling. Så länge Sverige hade inhemska konungar, hindrades också härigenom uppkomsten af aristokratiska konungaförsäkringar, ehuru konungarna valdes, men Albrekt af Mecklenburg måste (1371) af ge en konungaförsäkran, som gjorde rådsaristokratien härskande, och under unionen med Danmark gaf bristen på en fast unionsordning rådsaristokratien tillfälle att genom-drifva konungaförsäkringar till unionsförhållandenas ordnande, men på samma gång till utvidgande af sin egen makt på konungens och det allmännas bekostnad. Gustaf I:s uppstigande på tronen återställde emellertid konungabalkens konungaed (från denna tid aflagd vid kröningen), om också ej i alldeles oförändradt skick, som det enda rättesnöret för konungens och folkets inbördes maktställning, och detta betryggades genom arfrikets införande (1544). Be-hofvet af skydd mot Sigismunds katolicism förmådde emellertid ständerna 1594 att aftvinga honom en konungaförsäkran, och härigenom kommo konungaförsäkringar vid sidan af konungaeden åter i bruk. De innehöllo emellertid, utom bestämmelser till betryggande af den lutherska statskyrkan och ståndsprivilegierna, egentligen blott omskrifningar af punkter i konungaeden, hvilken i sin ordning försågs med hänvisningar till försäkringarna, men i öfrigt i huf-vudsak bibehölls oförändrad. I Gustaf II Adolfs konungaförsäkran 1611 infördes dock några utöfver konungaeden gående konstitutionella stadganden, men dessa blefvo under hans regering utan praktisk betydelse och uteslötos till största delen ur Kristinas, Karl X:s och Karl XI :s försäkringar. Efter enväldets införande lät Karl XI utarbeta en därefter lämpad ständig konungaförsäkran, men den blef blott ett förslag. Karl XII afgaf hvarken konungaed eller konungaförsäkran. Till följd af de detaljerade konstitutionella bestämmelserna i regeringsformen af 1719 och 1720 och riksdagsordningen af 1723 kunde utförliga konungaförsäkringar synas ha varit obe-höfliga under frihetstiden, men sådana förekommo dock därunder vid hvarje regentskifte och återgåfvo ej blott hufvuddragen af de nämnda grundlagarnas innehåll, utan inneburo också ytterligare band på konungamakten, l den k. stadfästelsen på 1734 års lag angafs också konungaförsäkran som en af de rättsurkunder, som i stället för den gamla konunga-balken skulle skattas som fundamentallag. De 1766 stadgade formerna för sådan lags ändring iakttogos dock ej med afseende på den försäkran, som Gustaf III vid sin kröning 1772 måste af ge. Med 1772 års revolution förlorade den emellertid sin giltighet, och för framtiden upphörde konungaförsäkrans egenskap af grundlag. I 1772 års E. F. § 2 stadgades nämligen, att blott landslagens konungabalk skulle jämte denna R. F. vara rättesnöret för rikets styrelse. Visserligen antogs på K. M:ts proposition af ständerna 1779 en ny konungaförsäkran, men den innehöll blott, att konungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den var af sedd att vara ständig och aflades också af Gustaf IV Adolf med blott några ändringar, föranledda af Förenings- och säkerhetsakten. Samma princip med afseende på konungaförsäkran blef gällande vid grundandet af 1809 års statsskick. Konung och ständer beslöto en sådan (införd i riksdagsbeslutet 2 maj 1810 § 8), men den innehåller blott ett löfte att styra efter gällande grundlagar, allmän lag och laga stadgar; den skall afläggas oförändrad af hvarje ny konung, är själf ej grundlag och omnämnes ej ens i grundlagarna. Däremot åberopas i en af dessa, S. 0., den försäkran, som Karl Johan för sig och sitt hus afgaf som villkor för sitt val till tronföljare. Ej heller denna försäkran innehöll emellertid några bestämmelser utöfver gällande grundlagar. 1810 års ständiga konungaförsäkran aflägges af tillträdande konung inför statsrådet och utgör också formuläret för kröningseden, när kröning eger rum, hvilken akt ej är påbjuden i nu gällande grundlagar. S. B. Konungahella. Se Ku n gäl f. Konungakrona. Se Krona. Konung Alexander, en medeltidsdikt. Se Alexandersagan. Konunga- och höfdingastyrelsen (U m sty-rilsi kununga ok h ö f T) i n g a), en medeltidsskrift, som kan sägas utgöra ett sammandrag af medeltidens politiska och sociala läror med tillämpning på svenska förhållanden. Den är indelad i fyra "balkar", i hvilka följande ämnen utredas: 1) hvarför folket behöfver en konung, och hvem det tillkommer att vara rätt konung; 2) huru konungar och höfdingar skola styra sig själfva; 3) huru de skola styra sina närmaste underlydande, och 4) huru de skola styra land och allmoge. - Som man ansett det omöjligt, att ett arbete med en så förträfflig stil och logisk reda kunnat förskrifva sig från medeltiden och då skriften dessutom ej omnämnes i den öfriga medeltidslitteraturen, hvartill ytterligare kommer, att den enda kända handskriften spårlöst försvunnit, sedan den af Bureus utgaf s (1634), förfäktades länge den åsikten, att här förelåge ett litterärt bedrägeri. Denna misstanke synes redan 1669, då Schefferus utgaf sin upplaga, ha varit allmän, att döma af dennes försvar för skriftens äkthet. Man har utpekat Joh. Bureus, bokens förste utgifvare, som dess sannskyldige författare, med eller utan hjälp af riksrådet Joh. Skytte, i hvars boksamling handskriften skall ha anträffats af Bureus. Genom den 1867 af S. Elmgren i Helsingfors' senatsarkiv gjorda upptäckten af ett handskriftsfragment (det s. k. "Vad- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.