Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungaförsäkran - Konungahella. Se Kungälf. - Konungakrona. Se Krona. - Konung Alexander, en medeltidsdikt. Se Alexandersagan. - Konunga- och höfdingastyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
Konungahella-Konunga- och höfdingastyrelsen
934
maktens, utan också på statens bekostnad. Så var
t. ex. fallet i Danmark, tilldess enväldets kongelov
(1665) en gång för alla bestämde konungens makt. I
allmänhet gjorde arfmonarkiens och den starka
furstemaktens uppkomst vid nyare tidens början slut
på konungaförsäkringar af nu nämnda slag, och efter
den konstitutionella monarkiens seger har en ed på
författningen af konungen vid tronbestigningen trädt
i stället för både dem och de gamla konungaederna. En
sådan ed föreskrifves t. ex. i Norges och Danmarks
grundlagar. På det förra stället skall den afläggas
inför stortinget, om det är samladt, och i annat fall
skriftligen i statsrådet för att’högtidligen förnyas
inför första storting. I Danmark sker det skriftligen
i statsrådet, och två likalydande original-skrifter af
akten skola utfärdas, af hvilka den ena öfverlämnas
till riksdagen. - I Norge, som tidigt blef arfrike,
och i Sverige fastslogs konungaedens innehåll
under medeltiden i lag (norska hirdskråen kap. 6
och norska landslagen II, 8 samt konunga-balken i
de svenska landslagarna - Magnus Erikssons kap. 5
och Kristofers kap. 4. Till följd af föreningen med
Danmark blef lagfästandet för Norge betydelselöst,
men den svenska konungabalkens utförliga, i 7
punkter affattade konungaed har inneburit fröet till
hela vår följande konstitutionella utveckling. Så
länge Sverige hade inhemska konungar, hindrades
också härigenom uppkomsten af aristokratiska
konungaförsäkringar, ehuru konungarna valdes,
men Albrekt af Mecklenburg måste (1371) af ge en
konungaförsäkran, som gjorde rådsaristokratien
härskande, och under unionen med Danmark gaf
bristen på en fast unionsordning rådsaristokratien
tillfälle att genom-drifva konungaförsäkringar till
unionsförhållandenas ordnande, men på samma gång
till utvidgande af sin egen makt på konungens och
det allmännas bekostnad. Gustaf I:s uppstigande
på tronen återställde emellertid konungabalkens
konungaed (från denna tid aflagd vid kröningen),
om också ej i alldeles oförändradt skick, som
det enda rättesnöret för konungens och folkets
inbördes maktställning, och detta betryggades genom
arfrikets införande (1544). Be-hofvet af skydd mot
Sigismunds katolicism förmådde emellertid ständerna
1594 att aftvinga honom en konungaförsäkran, och
härigenom kommo konungaförsäkringar vid sidan af
konungaeden åter i bruk. De innehöllo emellertid,
utom bestämmelser till betryggande af den lutherska
statskyrkan och ståndsprivilegierna, egentligen blott
omskrifningar af punkter i konungaeden, hvilken i sin
ordning försågs med hänvisningar till försäkringarna,
men i öfrigt i huf-vudsak bibehölls oförändrad. I
Gustaf II Adolfs konungaförsäkran 1611 infördes dock
några utöfver konungaeden gående konstitutionella
stadganden, men dessa blefvo under hans regering utan
praktisk betydelse och uteslötos till största delen ur
Kristinas, Karl X:s och Karl XI :s försäkringar. Efter
enväldets införande lät Karl XI utarbeta en därefter
lämpad ständig konungaförsäkran, men den blef blott
ett förslag. Karl XII afgaf hvarken konungaed eller
konungaförsäkran. Till följd af de detaljerade
konstitutionella bestämmelserna i regeringsformen
af 1719 och 1720 och riksdagsordningen af 1723
kunde utförliga konungaförsäkringar synas ha varit
obe-höfliga under frihetstiden, men sådana förekommo
dock därunder vid hvarje regentskifte och återgåfvo
ej blott hufvuddragen af de nämnda grundlagarnas
innehåll, utan inneburo också ytterligare band
på konungamakten, l den k. stadfästelsen på
1734 års lag angafs också konungaförsäkran
som en af de rättsurkunder, som i stället för
den gamla konunga-balken skulle skattas som
fundamentallag. De 1766 stadgade formerna för sådan
lags ändring iakttogos dock ej med afseende på
den försäkran, som Gustaf III vid sin kröning 1772
måste af ge. Med 1772 års revolution förlorade den
emellertid sin giltighet, och för framtiden upphörde
konungaförsäkrans egenskap af grundlag. I 1772 års
E. F. § 2 stadgades nämligen, att blott landslagens
konungabalk skulle jämte denna R. F. vara rättesnöret
för rikets styrelse. Visserligen antogs på K. M:ts
proposition af ständerna 1779 en ny konungaförsäkran,
men den innehöll blott, att konungen skulle styra
efter gällande regeringsform. Den var af sedd att
vara ständig och aflades också af Gustaf IV Adolf
med blott några ändringar, föranledda af Förenings-
och säkerhetsakten. Samma princip med afseende på
konungaförsäkran blef gällande vid grundandet af
1809 års statsskick. Konung och ständer beslöto
en sådan (införd i riksdagsbeslutet 2 maj 1810 §
8), men den innehåller blott ett löfte att styra
efter gällande grundlagar, allmän lag och laga
stadgar; den skall afläggas oförändrad af hvarje ny
konung, är själf ej grundlag och omnämnes ej ens i
grundlagarna. Däremot åberopas i en af dessa, S. 0.,
den försäkran, som Karl Johan för sig och sitt hus
afgaf som villkor för sitt val till tronföljare. Ej
heller denna försäkran innehöll emellertid några
bestämmelser utöfver gällande grundlagar. 1810 års
ständiga konungaförsäkran aflägges af tillträdande
konung inför statsrådet och utgör också formuläret
för kröningseden, när kröning eger rum, hvilken
akt ej är påbjuden i nu gällande grundlagar.
S. B.
Konungahella. Se Ku n gäl f.
Konungakrona. Se Krona.
Konung Alexander, en medeltidsdikt. Se Alexandersagan.
Konunga- och höfdingastyrelsen (U m sty-rilsi
kununga ok h ö f T) i n g a), en medeltidsskrift,
som kan sägas utgöra ett sammandrag af medeltidens
politiska och sociala läror med tillämpning på
svenska förhållanden. Den är indelad i fyra "balkar",
i hvilka följande ämnen utredas: 1) hvarför folket
behöfver en konung, och hvem det tillkommer att
vara rätt konung; 2) huru konungar och höfdingar
skola styra sig själfva; 3) huru de skola styra sina
närmaste underlydande, och 4) huru de skola styra
land och allmoge. - Som man ansett det omöjligt,
att ett arbete med en så förträfflig stil och
logisk reda kunnat förskrifva sig från medeltiden
och då skriften dessutom ej omnämnes i den öfriga
medeltidslitteraturen, hvartill ytterligare kommer,
att den enda kända handskriften spårlöst försvunnit,
sedan den af Bureus utgaf s (1634), förfäktades
länge den åsikten, att här förelåge ett litterärt
bedrägeri. Denna misstanke synes redan 1669, då
Schefferus utgaf sin upplaga, ha varit allmän, att
döma af dennes försvar för skriftens äkthet. Man
har utpekat Joh. Bureus, bokens förste utgifvare,
som dess sannskyldige författare, med eller utan
hjälp af riksrådet Joh. Skytte, i hvars boksamling
handskriften skall ha anträffats af Bureus. Genom den
1867 af S. Elmgren i Helsingfors’ senatsarkiv gjorda
upptäckten af ett handskriftsfragment (det s. k. "Vad-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
