943 Konungshästar-Konvention 944 De här återgifna stadgandena beteckna höjdpunkten af konungsfridens utveckling i vårt land. Under den följande tiden utplånas den gamla dualism inom vår rättsordning, som mest påfallande framträdt däri, att folklig och kunglig domsmakt varit sidoordnade. Konungen blir högste domare, och under kyrkligt inflytande härledes all befogenhet för andra domare att meddela rättsskydd från honom. Under sådana förhållanden finns det icke längre plats för en konungsfrid principiellt skild från folkfrid. Den försvinner därför, men långt fram i tiden möta i rättskällorna tydliga spår af dess forna tillvaro. Litt.: K. Lehmann, "Der königsfriede der Nord-germanen" (1886), E. Hildebrand, "Svenska statsförfattningens historiska utveckling" (1896), Westman, "Konung och landskapl. myndigh." (i "Historiska studier tillägnade H. Hjärne", 1908). K. G. Wn. Konungshästar, kam., gammal pålaga. Se Föd-ring och Frälse, sp. 27. Konungsnämnden. Se Konungens nämnd. Konungsräfst. Se K ä f s t e t i n g. Konungs skuggsjå ("kungaspegeln"), den fornnordiska benämningen på Kongespeiiet (se d. o.). Konungssoknare. Se B r y t e. Konungsund, socken i Östergötlands län, Björke-kinds härad. 1,896 har. 517 inv. (1909). K. utgör ett konsist, .pastorat i Linköpings stift, Vikbolands kontrakt. Konvalescens [-je'ns eller -se'ns; af lat. con-vale'scere, tillfriskna], tillfrisknande, tillfrisknings-tid. - Konvalescent [-je'nt, -se'nt], person, som är stadd i tillfrisknande. Konvalesce'nthem, detsamma som h v i l o h e m. Konvalje, bot. Se Convallaria. Konvaljegroddar, bot. Se Convallaria. Konvallamarm, /arm. Se Convallaria. Konvektion (af lat. con, med, och ve'here, förflytta), fys., värmets utbredning i en vätska eller gas genom strömningar, som uppstå därigenom, att de varma, lättare partierna af vätskan stiga uppåt och ersättas af nedsjunkande kallare delar. Jfr Värme. G-1- Konvenäbel. Se Konvenera. Konvenans [-na'ns], Konvenansparti. Se Ko n v e n_er a. Konvenera (lat. converiire, sammanträffa, passa ihop, vara passande; öfverenskomma), passa, lämpa sig, komma till pass, vara bekvämlig för. - Konvenäbel, passande, lämplig. - K o n v e n a'n s, gängse bruk, skick och sed, god ton, inbegreppet af de föreskrifter sällskapslifvet och allmänna meningen fastställt för hvad man får säga och göra offentligt; hänsyn till dylika föreskrifter. Jfr Konventionell. - Konvenansparti, f örståndsgif ter-mål, äktenskap, vid hvars ingående bevekelsegrunden icke är ömsesidig kärlek, utan hänsyn till öfverens-stämmelsen mellan de två kontrahenternas stånd och förmögenhetsvillkor. Konve'nt (lat. convefntus, af converiire, sammankomma), sammanträde (i Tyskland särskildt af studentkorporationer), församling, förening, samfund (se Klubb, sp. 351); prästmöte; munk- eller nunnesamfund, kloster. - Med K o n v e'n t e t (1. rättare Nationalkonventet, fr. Convention natio-nale) betecknas särskildt den folkrepresentation i Frankrike under den stora revolutionen, som sammanträdde 21 sept. 1792 och upplöstes 26 okt. 1795. Se Frankrike, sp. 1153-54. Konventikel (lat. conventi'culum, dim. af conve'ntus, sammankomst), religiös uppbyggelsesammankomst af okyrklig art. Dylika sammankomster framkallades af pietismen. Dennas upphofsman, Philipp Jakob Spener, förordade bl. a. för att höja det religiösa lifvet sammankomster af mera privat natur (collegia pietatis), afsedda för bön och bibelordets betraktande, hvarvid en icke-prästman kunde vara ledare. Speners mening var ingalunda att därmed åstadkomma någon söndring från den lagliga kyrkan eller uppväcka missaktning för dess prästerskap, gudstjänster och ordningar. Men efter Speners död (1705) visade sig emellertid alltmer, att detta verkligen blef fallet. Redan under Speners lifstid framkallades oordningar genom dessa s. k. konventiklar, hvarför kyrkans prästerskap i allmänhet uppträdde fientligt emot dem och sökte förhindra dem. I Sverige började de förekomma egentligen först under Karl XII:s regering, men i Finland blefvo redan 1689 tre män, prästen Lars Ulstadius, magister Peter Schæfer och studenten Olof Ulhegius, anklagade inför Åbo domkapitel för "pietistiska villoläror och oordningar" och satta i fängsligt förvar. 1694 fann sig Karl XI föranlåten att i ett edikt på tyska förbjuda alla sina undersåtar i de tyska provinser, som lydde under Sveriges krona, men i synnerhet präster och lärare, att anordna "hemliga conventicula". Om den engelska s. k. Konventikelakten (Conventicle act) se England, sp. 622. -- Se vidare Konventikelplakatet. J. P. Konventikelplakatet (se Konventikel). Af farhåga för irrläror och söndring i kyrkligt hänseende såg den svenske lagstiftaren länge med oblida ögon, att statskyrkans medlemmar samlades till andaktsöfningar utan ledning af prästerskapet. 12 jan. 1726 utfärdades, såsom ett förnyande och förklarande af förut utkomna förordningar i ämnet, ett "Kongl. placat och förbud" mot enskilda sammankomster för andaktsöfning af statskyrkans medlemmar. Vid strängt straff förbjödos där alla sådana enskilda uppbyggelsesammankomster, som ej kunde hänföras till husandakt. Detta var det s. k. konventikelplakatet, som under mer än ett årh. lade ett tryckande band på det religiösa samlifvet inom statskyrkan. Särskildt blef denna lagstiftning under senare tiders lifligare andliga rörelser ytterst förhatlig. Från nästan alla landsändar ingingo petitioner om konventikelplakatets afskaffande. Frågan förevar vid flera riksdagar, men först genom k. förordn. 26 okt. 1858 blef konventikelplakatet omsider upphäfdt. I denna förordning stadgades det emellertid, att sammankomster till gemensamma andaktsöfningar utan ledning af präst icke finge utan särskildt tillstånd ega rum å tid, då allmän gudstjänst i församlingen hölles. Detta förbud bortföll genom k. förordn. 11 dec. 1868. Där föreskrifves allenast, att sådan sammankomst ej må å allmän gudstjänsttid hållas så nära det ställe, där gudstjänsten förrättas, att denna eller ordningen därvid störes. Se K. G. Malmström, "Om konventikelplakatets uppkomst" (i "Tidskr. f. litteratur", 1852, och "Smärre skrifter rörande sjuttonhundratalets historia", 1889). J. H-r.* Konvention (lat. convefntio), öfverenskommelse, fördrag; ett slags internationellt fördrag, hvarigenom Ord, som saknas under K, torde sökas under C.