Kopiera-Koporie 970 Kopiera, göra en kopia; taga afskrift eller af-tryck af; måla efter en originaltafla. Kopieringspapper (fotografiskt papper). Se Fotografi, sp. 998. Kopieringsram. Se Fotografi, sp. 998-999 och fig. 17. Kopisch [ka'-], August, tysk skald, målare, f. 1799 i Breslau, d. 1853, idkade konststudier i Prag och Wien, men en olyckshändelse fördärfvade hans hand, så att den blef oduglig att föra penseln. Han vistades i Kom och sedan 5 år i Neapel i förtroligt umgänge med A. von Plåten under studier af folklif och folkpoesi. Hans glada lynne gjorde honom till en gunstling hos alla klasser i Neapel. Han framställdes t. o. m. på scenen af lustspelsför-fattarcn Camarino under namn af Don Agosto Prussiano. Under en simtur upptäckte K. Blå grottan (se d. o.) under klipporna på Capri. 1828 slog han sig ned i Berlin, erhöll pension och professorstitel, bodde slutligen i Potsdam, sysselsatt med att skrifva historien om dess slott och trädgårdar. - K. är som skald märklig för sin friska humor samt för sin framställnings åskådlighet och af Plåten påverkade sköna form. Mindre framstående som ode-lyriker, är han däremot förträfflig som vislyriker i folkton (t. ex. hans i hela Tyskland populära visa om Noak; sv. öfv. af K. E. Nyblom). Men högst står han som lyrisk-episk berättare och som humoristisk framställare af bilder ur sagovärlden samt af populära skämtdikter (Die Heinzelmännchen, Die zwerge auf dem baume, Der klopfer m. fl.). K. öfversatte Dantes "Divina commedia" och utgaf en samling italienska folkvisor i öfv. - Af hans taflor må nämnas Solnedgång i pontinska träsken och Blå grottan. C. R N.* Kopi'st (fr. copiste, af copier, afskrifva, en, som gör afskrifter; se Kopia) var benämningen på en lägre tjänstemannaklass inom administrationen, företrädesvis K. M:ts kansli. Titeln förekommer redan i Gustaf II Adolfs kansliordningar 1620 och 1626. De sista kopisttjänsterna afskaffades vid den omorganisation af kansliet, som egde rum vid ingången af 1875. Titeln återinfördes 1910 för kvinnliga skrifbiträden vid Riksarkivet. A. Th. S.* Ko'pitar, Bartolomej, österrikisk slavist, f. af bondfolk i byn Eepnje i Oberkrain 1780, d. 1844 i Wien (hans stoft flyttades 1897 till Laibach), vaktade sin faders boskap till sitt nionde år och kunde blott slovenska. Sedan han genomgått skola och gymnasium i Laibach, tillbragte han åtta år, fr. o. m. 1799, först som huslärare, sedan som sekreterare hos baron S. Zois. Utom andra studier kom han under denna tid att sysselsätta sig mycket med sitt modersmål och författade en Grammatik der slavischen sprache in Krain, Kärnten und Steyermark (1808) med en inledande öfversikt öfver de slaviska folken och språken samt den slovenska grammatikens historia och ett utförligt tillägg om den slovenska littera- turen. Intet annat slaviskt språk kunde vid den tiden uppvisa en grammatik af sådant vetenskapligt värde. 1808 begaf K. sig till Wien för att studera juridik, men blef snart förordnad till censor för slavisk och grekisk litteratur samt anställd vid hof-biblioteket, där han slutligen blef kustos. Som censor gjorde han bekantskap med Vuk Stcfanovitj Karadjitj och hade på hans lifsriktning och verksamhet ett mycket stort inflytande. Som bibliotekstjänsteman skickades K. 1814 till Paris för att återföra de böcker och handskrifter, som fransmännen 1809 tagit i \Vien. K:s andra större arbete var Glagolita Cloziamis (1836), hvari offentliggjordes ett handskriftfragment från lire årh., tillhörigt grefve P. Cloz i Trieste och innehållande fyra delvis ofullständiga predikningar af Chrysostomos, Athana-sios och Epiphanius i fornslavisk öfv. I den utförliga inledningen framställde K. först den satsen, att det språk, till hvilket Cyrillus och Methodius öfversatte de heliga skrifterna och som sedan blef de "ortodoxe" slavernas kyrkospråk, var fornslovenska (icke f örn-bulgariska). I detta arbete publicerades också de berömda Freisingfragmenten, den äldsta kända urkunden med specifikt slovenskt språk. Senare utgaf han He-sychii glossographi discipulus et epiglossistes russus in ipsa Constantinopoli sec. XII-XIII (1839), en grekisk handskrift från lire eller 12:e årh. (hemförd från Konstantinopel i 16:e årh. af Busbek), till hvars randglossor äro fogade ryska öfv. från 12 :e och 13:e årh. och som alltså för den ryska språkhistorien är af stort intresse. K. skref också Prolegomena historica till den upplaga af det berömda Eeims-evangeliet ("Tcxte du sacre"), som på kejsar Nikolaus' befallning utgaf s i Paris 1843. Han redogör däri för slavernas omvändelse och den ifrågavarande handskriftens öden samt upprepar sin mening om kyrkslaviskans fornslovenska härkomst. En mängd recensioner och smärre uppsatser äro samlade och utgifna af K:s lärjunge Miklosich under titeln Barth. Kopitars kleinere schriften sprachwissenschaftlichen, geschichtUchen, ethnographischen und rechtshisto-rischen inhalts (1857). Eyska författare förkättra K. som fiende till den slaviska idén, kalla honom för en österrikisk agent o. s. v. Han var nämligen hvarken panslavist eller russofil, och genom Karad^ jitjs, af honom inspirerade, åtgärder för serbiska språket och litteraturen drogs Serbien åt v. och skildes sålunda mera från Ryssland. K:s omfattande och intressanta brefväxling med Dobrowsky och andra slavister utgafs af Jagié 1885 och 1897 (delarna 39 och 62 af ryska 'Vet.-akadis "sbornik"). Lll* Kopiös (lat. copiösus, af cöpia, förråd), öfver-flödande, ymnig, ansenlig, mycket stor. Kopje (Köp), höll., "hufvud", ingår i sammansatta sydafrikanska ortnamn med betydelsen af höjd, (afrundad) bergstopp. Kopnlannus omnämnes som biskop i (Gamla) Uppsala omkr. 1160. Koporie, befäst slott af aflång form med 4 runda torn i Ingermanland mellan Narva och Nyen, intogs -af svenskarna 1581, förlorades till ryssarna 1590, återtogs af Evert Horn 1612 och blef svenskt i Stolbovafreden 1617. 1683 befalldes slottets rasering. Denna fullbordades visserligen ej, men 1695 var K. i så dåligt tillstånd, att det vore mera skadligt än gagneligt. I sept. 1700 blef K. därför ett lätt byte för ryssarna, men återbesattes af sven- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.