skarna efter segern vid Narra s. å. Efter 3 dagars beskjutning uppgafs K. till ryssarna 26 maj 1703, hvarefter det af dem förstärktes och omgafs med jordvallar. I sept. 1708 besattes det utan större motstånd af Lybecker, men utrymdes åter efter några dagar. L. W:son M. Kopp, Ulrich Friedrich, tysk paleograf, f. 1762, d: 1834, var ämbetsman i Hessen-Kassel, egnade sig därefter uteslutande åt paleografiska studier samt blef 1808 hedersprofessor i Heidelberg. Senare flyttade han till Mannheim. Han är känd genom sitt epokgörande arbete Palæographia critica (4 bd, 1817-29), Bilder und schriften der vorzeit (2 bd, 1819-21) och en edition af Martianus Capella (utg. af K. F. Hermann, 1836). Kopp, Joseph Eutychius, schweizisk historieforskare, f. 1793, d. 1866 i Luzern, var 1819 -65 professor i klassisk filologi vid lyceet i Luzern samt deltog 1828-31 och 1841-45 i det politiska lifvet, hvarvid hans sista åtgörande var att kraftigt, ehuru förgäfves, motsätta sig jesuiters anställande vid kantonen Luzerns högre undervisningsverk. Från 1830 idkade K. historisk arkivforskning, sträfvade särskildt att beriktiga Tschudis och J. von Müllers framställningar af Schweiziska edsförbundets äldsta historia och förvärfvade hedersnamnet "den schweiziska historieskrifningens Niebuhr". Genom Urkunden zur geschichte der eidgenössischen bünde (bd l 1835; bd 2 1851, i "Archiv fur kunde österreichischer geschichtsquellen") och det vidlyftiga arbetet Geschichte der eidgenössischen bünde. Mit urkunden (äfven med titel: Der geschichten von der wiederherstellung und dem verfalle des heiligen römischen reiches erstes buch o. s. v., 12 böcker, sträckande sig till 1336, utg. 1845-82, i fortsättningen bearbetadt af Busson, A. Lütolf och Rohrer) väckte han till lif en mera kritisk undersökning af det habsburgska förtrycket i Schweiz och därmed sammanhängande berättelser, hvarjämte han i sin 1854-56 utgifna tidskrift "Geschichtsblätter aus der Schweiz" (artiklarna Zur Tell-sage och deras bilagor, Die Gessler) sysselsatte sig med samma ämne. Därvid bröt han med det naiva patriotiska betraktelsesättet, men hans källkritiskt betydelsefulla verk lida af en väsentlig brist på komposition. - K. skref äfven flera historiska dramer (Dramatische gedichte, 4 bd, 1855-66), hvilka emellertid som konstalster voro svaga. Jfr biografi af Lütolf (1866). (V. S-g.) Kopp, Hermann, tysk kemist, f. 1817, d. 1892, blef 1843 e. o. och 1853 ord. professor i Giessen samt 1864 ord. professor vid Heidelbergs universitet. K. utförde värdefulla undersökningar rörande sammanhanget mellan kropparnas fysikaliska egenskaper och deras sammansättning. Men framför allt inlade han stora förtjänster om kemiens historia. Hans Geschichte der chemie (4 bd, 1843 -47) är ett klassiskt arbete, fullständigadt med afseende på de äldsta perioderna genom Beiträge zur geschichte der chemie (1869-75). Jfr Fysikalisk kemi. (H. E.) Kopp, Georg, tysk prelat, kardinal, f. 27 juli 1837 i Dudcrstadt (Hannover), var son till en fattig väfvare, blef 1856 telegraftjänsteman, men erhöll 1858 medel att egna sig åt teologiska studier i Hildesheim, prästvigdes 1862 och verkade sedan dels som katolsk själasörjare, dels som biträde vid generalvikariatet i Hildesheim till 1872, då han blef generalvikarie och domkapitularie. K. utsågs 1881 till biskop af Fulda, blef 1884 medlem af preussiska statsrådet och 1886 af herrehuset samt egnade sig med mycken smidighet och energi åt arbetet på återställande af det genom "kulturkampen" rubbade goda förhållandet mellan preussiska staten och katolska kyrkan. K. hade sålunda väsentlig andel i tillkomsten af de kyrkopolitiska lagar af 21 maj 1886 och 30 april 1887, hvilka upphäfde och ersatte de beryktade "majlagarna" af 1873. Han blef 1887 med preussiska regeringens samtycke af påfven utsedd till furstbiskop af Breslau och är som sådan medlem af österrikiska herrehuset och det österrikiska Schlesiens landtdag. Han var 1890 medlem af den af Vilhelm II sammankallade arbetarskyddskonferensen i Berlin; 1893 blef han kardinal. K. intager en politiskt synnerligen inflytelserik ställning bland Tysklands katoliker och har, i besittning af såväl kejsar Vilhelms som påfvens förtroende, ofta medlande ingripit vid konflikter mellan den ultramontana riktningens män samt preussiska och riksregeringen i Berlin. V. S-g. Koppa, ett forngrekiskt skriftecken, 9, hvaraf romarna gjorde sitt Q. Som taltecken betydde kóppa 90. Koppar är den metall, som näst guld och silfver var tidigast känd och använd. Bronsålderns folk nyttjade en legering af denna metall och tenn (brons) för tillverkning af vapen och eggverktyg. Först under en långt senare tid kom järnet allmänt i bruk. Grekerna och romarna hämtade kopparmalmen företrädesvis från ön Cypern (grek. Kypros, lat. Cyprus). Romarna kallade därför kopparn æs cyprium eller endast cyprium, senare cuprum (hvaraf sv. koppar). Medeltidens alkemister kallade den Venus och betecknade den med ? . - 1. Kem. I naturen förekommer kopparn ej sällan gedigen, men vanligen i förening med svafvel, äfven med syre och med klor. Mycket små mängder koppar ha anträffats i lefvern och blodserum, i hummerns och några fiskars blod samt i vissa fåglars fjädrar. Den rena kopparmetallen utmärkes af en vackert röd och karakteristisk färg. Kopparn är hårdare än silfver, men mjukare än platina. I hållfasthet öfverträffas den endast af järnet. Den har stor ledningsförmåga för värme och elektricitet. Dess värmeledningsförmåga förhåller sig till silfrets som 89 : 100, och dess förmåga att leda elektricitet förhåller sig till nämnda metalls som 91 : 100. På grund af denna stora ledningsförmåga finner koppar en vidsträckt användning i tekniken. För detta ändamål måste metallen vara mycket ren, emedan redan ringa mängder af främmande ämnen nedsätta ledningsförmågan betydligt. Kopparns renframställning (raffineringen) sker bäst på elektrisk väg. Leder man en elektrisk ström genom en lösning af kopparsulfat, af skiljes metallisk koppar vid den negativa elektroden 1. katoden. Emedan det är hos koppar särskildt lätt att erhålla goda metallöfverdrag, använder man den elektriska kopparutfällningen ej endast för raffinering, utan äfven för att öfverdraga ämnen med ett metallskikt och framställa former af olika föremål (se Galvanoteknik). Den spänning, som erfordras för att elektrolytiskt utfälla koppar ur en kopparsaltlösning, är mindre än den, som behofves för att utfälla järn ur en lika koncentrerad lösning, men större än