Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koppar är den metall, som näst guld. 1. Kem - Koppar är den metall, som näst guld. 2. Metall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den, som är nödvändig för åtskiljandet
af silfver. Koppar står således i den
s. k. spänningsserien (se d. o.) mellan järn och
silfver, m. a. o. koppar är en ädlare metall än järn,
men mindre ädel än silfver. Därför fälles koppar
i metallisk form ur kopparoxidsalternas lösningar
genom metalliskt järn, och å andra sidan fälles
silfver af koppar. Näst guld och silfver är kopparn
smidigast. Den lär kunna uthamras till bleck af endast
0,0020 mm. tjocklek. Äfven kunna kopparstycken genom
svetsning förenas. Kopparn smälter svårare än silfver
och guld, vid 1,084°. Smält koppar upptager gaser,
som vid stelnandet åter afsöndras och göra metallen
porös eller blåsig. Kopparns specifika vikt är
8,94. I torr luft är kopparn vid vanlig temperatur
oföränderlig, men vid upphettning syrsätter den sig
på ytan, först till oxidul och sedan till oxid. I
fuktig och kolsyrehaltig luft betäcker sig metallen
med en grön skorpa (ärg), som utgöres af basiskt
kopparkarbonat. Äfven svaga organiska syror, fett
och olja angripa kopparn vid lufttillträde, likaså
ammoniak och ammoniaksalter. Koncentrerad, men ej
utspädd, svafvelsyra löser koppar med utveckling af
svafvelsyrlighet, hvarunder kopparsulfat bildas. Af
salpetersyra löses metallen under utveckling af
kväfoxid till kopparnitrat. Med svafvel förenas
kopparn direkt samt med utveckling af värme. Redan vid
vanlig temperatur svärtas koppar af svafvelväte. -
Kopparns atomvikt, som tecknas Cu (af lat. cuprum), är
68,57. I kemiskt hänseende är kopparn en tvåatomig och
enatomig metall, alldeles som kvicksilfver. Salterna
af tvåatomig koppar kallas kuprisalter, salter af
enatomig koppar kallas kuprosalter; så
t. ex. benämnes CuCl2 kupriklorid, CuCl kuproklorid
(kopparklorur). Med syre ger den oxiderna Cu O,
kopparoxid, och Cu2O, kopparoxidul o. s. v. -
Kopparoxidulen, Cu2 O, förekommer i naturen
kristalliserad i röda oktaedrar och erhålles som
ett rödt pulver, om man med druf- eller mjölksocker
upphettar en lösning af vinsyrans kopparoxidsalt i
kali. Den löses i ammoniak till en färglös vätska,
som i luften upptager syre och hastigt färgas blå. Med
klorvätesyra ger kopparoxidulen kopparklorur, men med
syresyror koppar och kopparoxidsalter. - Kopparoxiden,
CuO, erhålles genom glödgning af koppar i luft eller
af nitratet, hydratet och karbonatet. Den är svart
och smälter i stark glödgningshetta, löses lätt i
syror och ger blåa lösningar af kopparoxidsalter. Den
reduceras lätt till metallisk koppar genom upphettning
i vätgas med kol eller organiska ämnen. Kopparoxidens
hydrat erhålles som en mörkblå, geléartad
fällning, då man till lösningar af kopparoxidsalter
tillsätter kali eller natron. Detta hydrat, som har
sammansättningen Cu(OH)2, färgas svart vid lindrig
upphettning eller genom tillsats af öfverskott af
kali eller natron samt har sedan sammansättningen
6Cu O, H2 O eller, enl. andra uppgifter,
3Cu O, H2 O. Med syror ger kopparoxiden salter, hvilka
i vattenhaltigt tillstånd äro blåa eller gröna,
men i vattenfritt tillstånd ofta hvita (se vidare
Kopparsalter). Kopparhydrat är en svag bas,
och på grund däraf äro dess salter i vattenlösning
hydrolyserade; de salter, som kopparhydrat bildar med
starka syror, t. ex. svafvelsyra, reagera därför surt
(se Hydrolys). Såväl kupri- som kuprosalter
bilda med ammoniak och med cyankalium s. k. komplexa
salter. Tillsätter man t. ex. öfverskott af ammoniak
till en lösning af kopparsulfat, blir lösningen djupt
blå på grund däraf, att lönerna Cu ha öfvergått till
komplexa ioner Cu(NH4)4. - Med svafvel ger kopparn två
föreningar, som motsvara de bägge oxiderna, nämligen
Cu2 S och Cu S. Den förra föreningen, som är mest
beständig, bildas genom direkt förening och finnes i
naturen som grå kopparmalm. Den är svartgrå, lättsmält
och smidig. Den enkla svafvelkopparn, CuS, erhålles
som en svart fällning, då man inleder svafvelväte
i lösningar af kopparsalter. Den oxideras i fuktigt
tillstånd hastigt i luften. Den förekommer mera sällan
i mineralriket och utgör mineralet kopparindigo. -
Klor ger med koppar kloruren CuCl eller Cu2 Cl2
och kloriden Cu Cl2. Den förra är hvit,
kristallisk och föga löslig i vatten. Den senare är i
kristalliseradt och vattenhaltigt tillstånd blågrön, i
vattenfritt brunaktig. Den sönderdelas vid upphettning
i klorgas och klorur. - Bland öfriga kopparsalter
må nämnas kopparferrocyanid l. ferrocyankoppar, en
rödbrun, amorf substans, som uppstår, när man blandar
ett salt af tvåvärdig koppar, t. ex. kopparsulfat,
med ferrocyan-kalium. Denna mycket känsliga reaktion
använder man för att påvisa spår af koppar. En
hinna af ferrocyankoppar har egenskapen af en
s. k. semipermeabel membran, d. v. s. den släpper
igenom endast vattnets molekyler, däremot ej däri
lösta ämnen (se Osmotiskt tryck).
2. Metall. Utan tvifvel innehöllo de först bearbetade
kopparfyndigheterna metallen i gediget tillstånd,
och den kunde därför skiljas från den medföljande
bergarten genom en enkel nedsmältning. Därnäst kommo
troligen karbonat och oxidmalmer till användning,
då äfven ur dessa kopparn kan utvinnas genom en
jämförelsevis enkel smältningsoperation med kol som
reduktionsmedel. Då svafvelmalmer påträffades,
blefvo metoderna mera invecklade, de nådde redan
tidigt ganska stor utveckling och bibehöllo sig
så godt som oförändrade under en lång följd af år,
tills upptäckten af de stora kopparfyndigheterna i
västra Amerika under senare hälften af 1800-talet
föranledde införandet af en mängd nya anordningar och
apparater hufvudsakligen med ändamål, att man skulle
kunna behandla stora malmkvantiteter. Äfven bidrog
den vid samma tid af fransmannen Manhès uppfunna
bessemermetoden samt införandet af elektrolytisk
raffinering att revolutionera kopparframställningen.
Det i koppargrufvorna brutna berget håller i regel
för litet koppar för att direkt kunna bearbetas,
utan man måste, innan man skrider till bearbetning,
först söka höja kopparhalten genom att aflägsna en del
af den medföljande ofyndiga bergarten. Detta skedde
först genom plockning för hand, skrädning. Men som
detta förfaringssätt är både långsamt och dyrbart
samt några malmer på grund af sin natur ej så kunna
bearbetas, utför man numera allmänt genom mekaniska
metoder, anrikning, detta arbete. Anrikningsverk, i
Sverige äfven kallade vaskverk, finnas vid de flesta
större kopparfält. Malmens anrikning sker i maskiner
af mycket varierande konstruktion vanligen så, att
den krossade malmen under skakning påverkas af vatten,
så att kopparmineralen med högre eg. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
