den, som är nödvändig för åtskiljandet af silfver. Koppar står således i den s. k. spänningsserien (se d. o.) mellan järn och silfver, m. a. o. koppar är en ädlare metall än järn, men mindre ädel än silfver. Därför fälles koppar i metallisk form ur kopparoxidsalternas lösningar genom metalliskt järn, och å andra sidan fälles silfver af koppar. Näst guld och silfver är kopparn smidigast. Den lär kunna uthamras till bleck af endast 0,0020 mm. tjocklek. Äfven kunna kopparstycken genom svetsning förenas. Kopparn smälter svårare än silfver och guld, vid 1,084°. Smält koppar upptager gaser, som vid stelnandet åter afsöndras och göra metallen porös eller blåsig. Kopparns specifika vikt är 8,94. I torr luft är kopparn vid vanlig temperatur oföränderlig, men vid upphettning syrsätter den sig på ytan, först till oxidul och sedan till oxid. I fuktig och kolsyrehaltig luft betäcker sig metallen med en grön skorpa (ärg), som utgöres af basiskt kopparkarbonat. Äfven svaga organiska syror, fett och olja angripa kopparn vid lufttillträde, likaså ammoniak och ammoniaksalter. Koncentrerad, men ej utspädd, svafvelsyra löser koppar med utveckling af svafvelsyrlighet, hvarunder kopparsulfat bildas. Af salpetersyra löses metallen under utveckling af kväfoxid till kopparnitrat. Med svafvel förenas kopparn direkt samt med utveckling af värme. Redan vid vanlig temperatur svärtas koppar af svafvelväte. - Kopparns atomvikt, som tecknas Cu (af lat. cuprum), är 68,57. I kemiskt hänseende är kopparn en tvåatomig och enatomig metall, alldeles som kvicksilfver. Salterna af tvåatomig koppar kallas kuprisalter, salter af enatomig koppar kallas kuprosalter; så t. ex. benämnes CuCl₂ kupriklorid, CuCl kuproklorid (kopparklorur). Med syre ger den oxiderna Cu O, kopparoxid, och Cu₂O, kopparoxidul o. s. v. - Kopparoxidulen, Cu₂ O, förekommer i naturen kristalliserad i röda oktaedrar och erhålles som ett rödt pulver, om man med druf- eller mjölksocker upphettar en lösning af vinsyrans kopparoxidsalt i kali. Den löses i ammoniak till en färglös vätska, som i luften upptager syre och hastigt färgas blå. Med klorvätesyra ger kopparoxidulen kopparklorur, men med syresyror koppar och kopparoxidsalter. - Kopparoxiden, CuO, erhålles genom glödgning af koppar i luft eller af nitratet, hydratet och karbonatet. Den är svart och smälter i stark glödgningshetta, löses lätt i syror och ger blåa lösningar af kopparoxidsalter. Den reduceras lätt till metallisk koppar genom upphettning i vätgas med kol eller organiska ämnen. Kopparoxidens hydrat erhålles som en mörkblå, geléartad fällning, då man till lösningar af kopparoxidsalter tillsätter kali eller natron. Detta hydrat, som har sammansättningen Cu(OH)₂, färgas svart vid lindrig upphettning eller genom tillsats af öfverskott af kali eller natron samt har sedan sammansättningen 6Cu O, H₂ O eller, enl. andra uppgifter, 3Cu O, H₂ O. Med syror ger kopparoxiden salter, hvilka i vattenhaltigt tillstånd äro blåa eller gröna, men i vattenfritt tillstånd ofta hvita (se vidare Kopparsalter). Kopparhydrat är en svag bas, och på grund däraf äro dess salter i vattenlösning hydrolyserade; de salter, som kopparhydrat bildar med starka syror, t. ex. svafvelsyra, reagera därför surt (se Hydrolys). Såväl kupri- som kuprosalter bilda med ammoniak och med cyankalium s. k. komplexa salter. Tillsätter man t. ex. öfverskott af ammoniak till en lösning af kopparsulfat, blir lösningen djupt blå på grund däraf, att lönerna Cu ha öfvergått till komplexa ioner Cu(NH₄)₄. - Med svafvel ger kopparn två föreningar, som motsvara de bägge oxiderna, nämligen Cu₂ S och Cu S. Den förra föreningen, som är mest beständig, bildas genom direkt förening och finnes i naturen som grå kopparmalm. Den är svartgrå, lättsmält och smidig. Den enkla svafvelkopparn, CuS, erhålles som en svart fällning, då man inleder svafvelväte i lösningar af kopparsalter. Den oxideras i fuktigt tillstånd hastigt i luften. Den förekommer mera sällan i mineralriket och utgör mineralet kopparindigo. - Klor ger med koppar kloruren CuCl eller Cu₂ Cl₂ och kloriden Cu Cl₂. Den förra är hvit, kristallisk och föga löslig i vatten. Den senare är i kristalliseradt och vattenhaltigt tillstånd blågrön, i vattenfritt brunaktig. Den sönderdelas vid upphettning i klorgas och klorur. - Bland öfriga kopparsalter må nämnas kopparferrocyanid l. ferrocyankoppar, en rödbrun, amorf substans, som uppstår, när man blandar ett salt af tvåvärdig koppar, t. ex. kopparsulfat, med ferrocyan-kalium. Denna mycket känsliga reaktion använder man för att påvisa spår af koppar. En hinna af ferrocyankoppar har egenskapen af en s. k. semipermeabel membran, d. v. s. den släpper igenom endast vattnets molekyler, däremot ej däri lösta ämnen (se Osmotiskt tryck). 2. Metall. Utan tvifvel innehöllo de först bearbetade kopparfyndigheterna metallen i gediget tillstånd, och den kunde därför skiljas från den medföljande bergarten genom en enkel nedsmältning. Därnäst kommo troligen karbonat och oxidmalmer till användning, då äfven ur dessa kopparn kan utvinnas genom en jämförelsevis enkel smältningsoperation med kol som reduktionsmedel. Då svafvelmalmer påträffades, blefvo metoderna mera invecklade, de nådde redan tidigt ganska stor utveckling och bibehöllo sig så godt som oförändrade under en lång följd af år, tills upptäckten af de stora kopparfyndigheterna i västra Amerika under senare hälften af 1800-talet föranledde införandet af en mängd nya anordningar och apparater hufvudsakligen med ändamål, att man skulle kunna behandla stora malmkvantiteter. Äfven bidrog den vid samma tid af fransmannen Manhès uppfunna bessemermetoden samt införandet af elektrolytisk raffinering att revolutionera kopparframställningen. Det i koppargrufvorna brutna berget håller i regel för litet koppar för att direkt kunna bearbetas, utan man måste, innan man skrider till bearbetning, först söka höja kopparhalten genom att aflägsna en del af den medföljande ofyndiga bergarten. Detta skedde först genom plockning för hand, skrädning. Men som detta förfaringssätt är både långsamt och dyrbart samt några malmer på grund af sin natur ej så kunna bearbetas, utför man numera allmänt genom mekaniska metoder, anrikning, detta arbete. Anrikningsverk, i Sverige äfven kallade vaskverk, finnas vid de flesta större kopparfält. Malmens anrikning sker i maskiner af mycket varierande konstruktion vanligen så, att den krossade malmen under skakning påverkas af vatten, så att kopparmineralen med högre eg. v.