skiljas från den lättare bergarten. Genom förbättrade anordningar kan man numera äfven vid bearbetande af ganska fattiga malmer utvinna omkr. 80 proc. af den i det brutna berget förefintliga kopparn. Till följd däraf ha malmförekomster, som endast för ett par årtionden sedan ej skulle varit lönande att bryta, nu börjat exploateras i stor skala. Koppar erhålles ur sina malmer medelst någon af de nedan beskrifna metoderna som råkoppar l. cementkoppar. Denna måste vidare underkastas en rening, raffinering, innan den kan användas för industriella ändamål. Med afseende på bearbetningsmetoderna kunna kopparmalmerna indelas i följande tre klasser: a. Gedigen koppar förekommer hufvudsakligen i Lake Superior-distriktet i Nord-Amerika. De där vunna malmerna bearbetas först genom anrikning, hvarvid man på grund af den stora skillnaden i eg. v. mellan kopparn och bergarten erhåller som produkt en mycket rik slig, hvilken nedsmältes i flamugn och underkastas en smältraffinering (se nedan) i samma ugn. Då man redan i malmen har kopparn i metalliskt tillstånd, blir framställningssättet synnerligen enkelt och billigt, hvarför dylika malmer med mycket lägre kopparhalt än andra kunna med fördel bearbetas. Vid flera verk arbetar man med mindre än l proc. koppar i det ur grufvan brutna berget. b. Karbonat- och oxidmalmer (malakit, azurit, kuprit m. fl.) bearbetas antingen på torra vägen medelst smältning eller på våta vägen. För att malmerna skola kunna bearbetas på torra vägen, fordras, att de äro ganska rika på koppar, emedan förlusterna i den vid smältningen bildade slaggen, hvars kopparhalt varierar från l till 3 proc., annars skulle bli för stora. Smältningen utföres i en schaktugn med tillsats af lämpliga flussmedel för att bilda en lättfluten slagg och med användande af träkol eller vanligen koks som bränsle. Detta tjänstgör äfven som reduktionsmedel, i det att kolet förenar sig med det vid kopparn i malmen bundna syret. Kopparn återstår i metalliskt tillstånd och samlar sig på ugnens botten, under det slaggen, såsom varande lättare, flyter ofvanpå och aftappas, i den mån den bildas, genom en särskild öppning. Kopparn aftappas med vissa mellanrum och gjutes i tackor för att vidare underkastas raffinering. På våta vägen bearbetar man dessa malmer genom att krossa dem och behandla det erhållna malmpulvret med en utspädd syra, helst under uppvärmning. Härvid löses kopparn och kan sedan medelst järnskrot fällas ur lösningen i metalliskt tillstånd i form af cementkoppar, som nedsmältes och raffineras i flamugn. Vanligen bearbetas oxid- och karbonat-malmer numera tillsammans med svafvelmalmer genom smältning i schaktugn för erhållande af skärsten som produkt, hvarur råkoppar framställes genom bessemerering (se nedan). c. Koppar förekommer vanligast i form af svafvelföreningar (kopparkis, grå och brokig kopparmalm m. fl.), och största delen af världens kopparproduktion härrör från dylika malmer. De bearbetas mestadels på torra vägen genom smältningsprocesser. På somliga ställen begagnar man, särskildt för fattiga malmer, våta metoder, numera dock mindre än förr varit fallet. En af dessa våta metoder har haft stor betydelse för Sverige, där den användts vid Falun och Åtvidaberg samt fortfarande brukas i Hälsingborg. Den utfördes vid Falun på följande sätt. De ur grufvan vunna malmerna innehålla ganska mycket svafvel, som först måste till största delen aflägsnas genom s. k. kallrostning, hvilken utföres i rostbås (se fig. 1) med tre murade väggar och den fjärde sidan öppen. På ett underlag af ved och träkol upplägges hvarftals svafvelrik malm, blötmalm, och svafvelfattigare malm, hårdmalm, hvarefter det hela täckes af ett lager fint malmgrus, s. k. grufsylta. Veden antändes framifrån, hvarefter träkolet och sedan blötmalmen bringas att brinna. Därvid förbrinner svaflet under utvecklande af en tjock rök af svafvelsyrlighet, och det i malmen befintliga järnet förvandlas till oxid. Den häraf alstrade värmen rostar äfven hårdmalmen. Processen måste regleras så, att hela massan blir väl genomrostad. Detta sker därigenom, att man pålägger eller borttager grufsylta, så att draget ledes i önskad riktning. En del blötmalm rostas i särskilda ugnar, kisugnar l. kilns, hvarvid de bildade gaserna tillvaratagas för beredning af svafvelsyra. Sedan rosten är utbränd, hvilket tager en tid af 2 å 3 veckor, rifves den och får svalna, hvarefter godset krossas tillsammans med råsalt i kulkvarnar till ett fint pulver. Detta underkastas röstning i en med stenkol, ved och sågspån eldad flamugn, då kopparn öfverföres till lösliga salter, klorid och sulfat. De vid denna röstning bildade gaserna innehålla sura ångor, som tillvaratagas därigenom, att man låter dem passera genom ett torn, hvari vatten får neddroppa och lösa syrorna. Lösningen, som erhålles, kallas tornsyra och användes tillsammans med utspädd svafvelsyra för att ur det rostade godset utlösa kopparn, hvilket sker i stora träsumpar. Kopparn fälles ur lösningen på järnskrot som cementkoppar, hvilken sedan smältes och raffineras i flamugn. Många andra våta metoder ha utarbetats för olika malmer och förhållanden. Vid Rio Tinto i Spanien underkastar man blötmalm en svag röstning i stora högar, som tager en tid af 2-6 månader, hvarefter den till sulfat förvandlade kopparn urlakas med vatten, och kopparn fälles som vanligt med järnskrot. Härmed utvinnes dock endast omkr. hälften af kopparn, hvarför man låter den fuktiga

Fig. 1. Rostbås. återstoden undergå en långsam vittring i luften, åtföljd af läkning och fällning som förut. I många grufvor eger stark vittring af svafvel- och kopparkis rum. De bildade sulfaten lösas i grufvattnet, och koppar kan ur detta erhållas som cementkoppar genom fällning på järnskrot. På detta sätt har gruf-vatten på många håll sedan länge behandlats. - För framställning af koppar på torra vägen användes