malm med större eller mindre kokstillsats är den nu allmännast brukliga, s. k. semipyritisk smältning. En del af den koks, som annars skulle varit nödvändig för smältningen, ersattes med pyrit. Slagg och skärsten få kontinuerligt afrinna genom öppningarna i ugnens gaflar till en förhärd (se fig. 9), som utgöres af en plåtbehållare, hvars botten och sidor äro klädda med eldfast tegel. Där sjunker den tyngre skärstenen till bottnen; nära denna finnes en öppning, hvarigenom skärstenen efter behof kan aftappas, under det att den ofvanpå densamma flytande slaggen får afrinna genom en ränna i härdens öfre kant. Anrikning af kopparmalm användes i stor skala. Den därvid erhållna produkten, slig, är i regel

Fig. 10. Mc Dougalls rostugn. mycket finkornig och lämpar sig ej väl för smältning i schaktugn utan föregående behandling genom brikettering (se d. o.). Vanligare går man dock så till väga, att man rostar sligen och sedan smälter på skärsten i flamugn. Rostningen sker numera i mekaniska rostugnar, som ha det gemensamt, att omröringen af malmen sker med maskinkraft, ehuru de f. ö. äro af mycket olika konstruktion. En af de modernaste och mest använda typerna är Mc Dougalls rostugn (se fig. 10), som består af ett yttre cylinderformadt schakt, muradt af eldfast tegel och omgifvet af en plåtmantel, hvaruti finnas 6 horisontella härdytor. Den råa sligen matas automatiskt ned på den öfversta och föres kontinuerligt af de vid den centrala axeln fästa och med denna roterande rör-armarna från en härd till den närmast under belägna. Vid igångsättningen upphettas ugnen medelst eldning i den i bottnen belägna eldstaden, tills temperaturen stigit tillräckligt, för att svafvelkisen i sligen kan antändas; därefter fortgår röstningen af sig själf, emedan sligen i regel innehåller tillräckligt med svafvelkis och andra svafvelmetaller för att genom deras oxidation underhålla den nödiga temperaturen. Rostningen kan varieras därigenom, att man ändrar draget och ökar eller minskar hastigheten, med hvilken rörarmarna rotera och nedmata godset, och drifves så, att tillräckligt med svafvel återstår för att vid den följande smältningen förena sig med all kopparn och en del af järnet i malmen till en skärsten af lämplig kopparhalt. Smältningen sker i stora flamugnar (se fig. 11), eldade med kol, murade af eldfast tegel med botten af krossad kvarts, som genom stark eldning sintrats tillsammans. De ha en invändig vidd af 5 à 6 m. och längd upp till 35 m. samt en smältningsförmåga af ända upp till 400 ton per dygn. Det rostade godset införes genom öppningar i ugnshvalfvet. Skärstenen samlar sig på bottnen och kan genom särskilda öppningar efter behof aftappas, under det att den ofvanpå flytande slaggen tid efter annan skummas af genom en lucka i ugnens ena ända. Genom luckor på sidorna kan man iakttaga smältningens gång och företaga nödiga arbeten, såsom omröringar etc. Den genom smältning af orostad malm i schaktugn eller rostad slig i flamugn erhållna skärstenen öfverföres i smält tillstånd till bessemerkonvertern för att vidare bearbetas till råkoppar. En

Fig. 11. Flamugn för skärstenssmältning (sidoprojektion af ugnens långsida)