991 Kopparmatte-Kopparormen 992 träffas ofta, ehuru i smärre kvantiteter, tillsammans med andra kopparmalmer. Anmärkningsvärdast är den rika fyndigheten af gedigen koppar i melafyr-mandelsten med prehnit och andra zeoliter vid Lake Superior i Nord-Amerika; den är där äfven silfver-haltig. I Sverige är den funnen i mindre mängd vid flertalet af koppargrufvorna och dessutom vid Sun-nerskog i Småland, Svappavaara i Torne lappmark samt vid Jakobsbergs mangangrufva i Värmland. Som nybildning utfälles koppar ofta i grufvor på järn eller trä. De vackraste kopparkristallerna komma från Cornwall, Rheinbreitbach, Szåszka och Uj-Moldova i Banatet, Bogoslovsk i Ural o. s. v. Genom atmosfäriliemas inverkan öfvergår den gedigna kopparn till kuprit, malakit eller azurit. - 2. Kup-rit (röd kopparmalm, kopparoxidul) innehåller 88,5 proc. koppar och 11,2 proc. syre samt är sammansatt efter formeln Cu2 0. Den kristalliserar reguljärt, oftast i oktaedrar eller rombdo-dekaedrar, och förekommer vanligen okristalliserad i korniga aggregat. Genomgångarna äro oktaedriska, färgen koschenillröd, med blygrå, stark metallglans, strecket brunrödt och Ijusbrytningen starkare än diamantens. Hårdheten är 3,s-4, tyngden 5,?-6. Kupriten förekommer, där andra kopparmalmer (t. ex. kopparglans, kopparkis) äro underkastade för-vittring och omvandling, således i de öfre delarna af kopparmalmförande gångar och lager, som på större djup föra svafvelmetaller. Detta är förhållandet på gångarna i Cornwall, vid Kheinbreitbach, Jekaterin-burg och Nisjni Tagilsk i Ural, Burra-Burra-mines i Australien. I Sverige har kuprit träffats vid Jakobsberg i Värmland med gedigen koppar. Varieteter af kuprit äro kopparblomma (c h a l k o t r i-chit), som förekommer i ytterst fina, hårformiga aggregat af präktigt röd färg, och tege malm (ty. ziegelerz), som är en brunröd, jordartad blandning af kuprit med järnockra. - 3. A t a k a m 11, en basisk klorkopparförening af sammansättningen Cu2 Cl H3 03 med 59,5 proc. koppar, är såsom flertalet kopparsalter grön och kristalliserar i rombiska systemet. Den förekommer i större mängder i Ata-cama-distriktet i Chile och Bolivia samt vid Burra-Burra i Australien. Atakamiten bildas sannolikt genom inverkan af klorföreningarna i hafsvattnet på andra kopparmalmer. Stundom har den äfven iakttagits som grönt anflog på lavor. Den har ej träffats i Sverige. - Bland svafvelföreningarna förekomma följande kopparmalmer: 4. Grå kopparmalm 1. redruthit (se Kopparglans), 5. Gul kopparmalm 1. chalkopyrit (se Kopparkis) och 6. Brokig kopparmalm (se d. o.). - Af de kolsyrade föreningarna (karbona-ten) kunna 7. Malakit (se d. o.) och 8. Kop-parlasur (se d. o.) 1. azurit räknas som kopparmalmer. I Sveriges koppargrufvor brytas årligen omkr. 20,000 ton kopparmalm. Hj.Sj. (A Hng.) Kopparmatte kallas en bronsstaty (se fig.), som länge prydde skampålen i Stockholm och nu förvaras i Statens historiska museum. En skampåle 1. kåk, invid hvilken offentliga af straff ningar egde rum, torde ha stått på Stortorget i Stockholm redan på 1400-talet midt för mynningen af den därefter uppkallade Kåkbrinken. Mot 1500-talets slut var den borta, men 1602 restes där ånyo "stupen", och 1647 träffades omfattande anordningar för den nya "justitien på Stortorget". Kontrakt afslöts 5 april Kopparmatte. s. å. med styckgjutaren Gerhard Mcijcr om att "gjuta och förfärdiga justitisebclätefc af fin mcssings-malni". Som "belätes-snidare" nämnas en ålderman Jost och bisitta-ren mäster Mårten. "Be-lätet" framställer en i tidens dräkt klädd herreman med toppig slokhatt och kyller, i handen hållande ett ris. Sägnen om att det skulle afbilda en borgmästare i Stockholm torde sakna all grund. Snart fick bilden i folkmunnen namnet Kopparmatte. Den kvarstod öfverst på spöpålen till 1776, då den med pålen flyttades till Packartorget (nuv. Norrmalms-torg). Någon gång i början af 1800-talet flyttades spöpålen med Kopparmatte till det ännu aflägsnare Träsktorget (nu Roslagstorg). Bilden nedföll maj 1833 från pålen och uppsattes icke vidare, fast skampålen kvarstod .ännu i flera decennier. Jfr F. U. Wrangel, "Stockholmiana", I (1902), och art. Höland-stod. V. S-g. Kopparmynt. Se Mynt. Kopparnickel, miner. Två olika mineral, som båda bestå af nickel och arsenik i olika proportioner, benämnas kopparnickel. 1. Röd kopparnickel 1. nickelin Beudant har sammansättningen Ni As, motsvarande 43,e proc. nickel och 56,4 proc. arsenik med några föroreningar af antimon och svafvel. Kristallerna, som tillhöra hexagonala systemet, äro mycket sällsynta. Färgen är ljust kopparröd, hvaraf namnet. Den röda kopparnickeln förekommer på koboltförande malmgängar med kvarts, speiskobolt, kloantit, vismut, pyrit, blände och silfvermalmer vid Schneeberg, Marienberg, Annaberg och Johanngeorgenstadt i Sachsen, Joa-chimsthal i Böhmen, Wittichen i Schwarzwald, Hisö och Långö i Norge o. s. v. Den bildar tillsammans med mineralen speiskobolt och kloantit en konstant paragenesis, som af Breithaupt benämndes "koboltformation". I Sverige är den funnen endast en gång, i ringa kvantitet i Mossgrufvan på Nordmarksfältet i Värmland. Den är en af de viktigaste nickelmalmerna. - 2. Hvit kopparnickel, Arse-niknickelkis (delvis) 1. Kloantit Breithaupt (af grek. chloantés, grönskande, emedan mineralet i fuktig luft befcäckes med ett grönt öfverdrag af nickelarseniat) har sammansättningen Ni As2, motsvarande 28,2 proc. nickel och 71,s proc. arsenik, samt kristalliserar sällan och då i reguljära systemet. Färgen är tennhvit till ljust stålgrå. Kloan-titcn förekommer på samma sätt som och tillsammans med röda kopparnickeln. Den är en värderik nickelmalm. Hj. Sj.* Kopparormen. I 4 Mos. 21: 5-9 berättas, att israeliterna på sitt tåg från berget Hor till Elani-tiska viken klagade öfver mödorna och bristen under Ord, som saknas under K, torde sökas under C.