993 Kopparormen-Kopparstenarna 994 vandringen och att Jahve sände "brännande ormar" (eg. saraf-ormar, brännormar, så kallade antingen till följd af sitt brännande bett eller möjligen sina eldröda fläckar), hvilka genom sina bett dödade hvar och en de råkade på, men att Jahve, rörd af Moses förbön, gaf denne anvisning att göra en saraf af metall och uppsätta den på en stång, på det hvar och en ormbiten, som såg på denna "kopparorm", skulle bli botad. Enligt 2 Kon. 18: 4 förvarades denna kopparorm som en relik under namnet Nechuschtän (kopparstycket) och gjordes till föremål för dyrkan, till dess Hiskia förstörde den. Ursprunget till den på Hiskias tid i Jerusalem existerande kopparormen är dunkelt. De fleste nyare forskare betrakta den som en rest af en hos kananéerna förekommande dyrkan af ormen som ett heligt djur, en dyrkan, som Israel icke heller kunnat helt utrota. Berättelsen i 4 Mos. 21 är, mena de vidare, ett försök att omtyda den genom kopparormen i templet ännu existerande resten af det äldre föreställningssättet och infoga det i den israelitiska religionen. (E. S-e.) Kopparormen, Anguis fragilis, zool. Se Ormslå. Kopparoxid, Kopparoxidhydrat, K o p-paroxidsalter, kem. Se Koppar l. Kopparoxidelement, fys. Se G a l v a n i s k t element, sp. 666. Kopparoxidöl, kem. Se Koppar l och Kopparmalmer. Kopparränta, kam. SeKopparafrad. Kopparsalter, farm. med., förekomma vidt utbredda i den organiska naturen, t. ex. som beståndsdel af vissa ryggradslösa djurs blod och af många växter, bl. a. bönor, gurkor, sädeskorn, hvarigenom koppar i ringa mängd inkommer i bröd. För svampar och alger äro kopparsalter starka gifter och användas därför till att utrota svampar, som skada vissa kulturväxter, t. ex. vin, potatis o. d. Högre växter lida ej af kopparsalter; snarare gynna sådana deras utveckling. Hos högre djur och människan förekomma små mängder koppar ofta, särskildt i lefvern, men ha ej någon fysiologisk uppgift; å andra sidan äro kopparföreningar i små och måttliga doser för dem föga giftiga. Kopparsalt i fast form, t. ex. kopparsulfat 1. svafvelsyrad kopparoxid (kopparvitriol), eller i stark lösning verkar på känsliga väfnader, såsom slemhinnor eller sårytor, kraftigt, men ytligt etsande; utspädda lösningar verka adstringerande och antiseptiskt. Intages 0,1-0,5 gr. kopparsulfat i lösning, framkallas genom retning af nervbildningar i mag-slemhinnan på reflektorisk väg snart kräkning efter ganska lindrigt illamående (se Emetica). Kopparsalter uppsugas med svårighet från mage och tarm, utskiljas småningom med galla och urin. Med lämpliga kopparföreningar kan man hos djur framkalla en allmän akut, raskt till döden ledande förgiftning, som utmärkes genom mag- och tarminflammation, förstöring af de röda blodkropparna, gulsot, fettdegeneration och blödningar i inre organ samt, såsom det mest karakteristiska, en direkt förlamning af skelettmusklerna och hjärtats muskulatur samt af ryggmärgen. Medan metallisk koppar (ned-sväljda kopparslantar) vanligen ej verkar giftigt, är detta däremot fallet med kopparoxid, kopparklorid, acetat (spanskgröna), sulfat, karbonat (Braunschweig-grönt) m. fl. salter. Akut förgiftning hos människan är sällsynt, torde stundom ha uppkommit genom förtäring af med kopparsalt grönfärgade konserverade grönsaker (bönor, pickels o. d.) eller genom kokning af sur föda (frukt e. d.) i otillräckligt förtent kopparkärl. Utom kräkning af ofta blågröna massor ha härvid förekommit knip och diarré, dåsighat, kramp och gulsot samt någon gång död under symtom af svaghet hos hjärta och andning. Förgiftningen behandlas med magens tömmande (mag-pump, kräkmedel) samt med ägghvita invärtes. Mången gång har koppar (från illa förtenta kopparkärl) med orätt fått skulden för förgiftningar af andra orsaker, särskildt genom fördärfvad föda (kött-, korf- eller fiskförgiftning). Ett enkelt sätt att prof va ett födoämne på halt af koppar består i att fukta en stålnål med en syra, t. ex. ättika, och neddoppa den i det misstänkta födoämnet; koppar ger sig då till känna genom ett rödaktigt anflog på nålen; doppas denna i ammoniak, antager denna blå färg. Kronisk kopparförgiftning synes ej förekomma; hvad man tolkat som sådan, har mest berott på förgiftning med bly. Som läkemedel användes kopparsulfat, sulfas cupricus, mest som kräkmedel, äfvenså i fast form till etsning af ögats bindehinna vid vissa ögonsjukdomar samt i utspädd lösning till sköljning vid slemhinnekatarrer. Till lindrig etsning af ögonens bindehinnor nyttjas äfven s. k. blåsten, lapis divinus 1. lapis ophthalmicus, som erhålles genom sammangjutning af kopparsulfat, alun, salpeter och något kamfer. C. G. S. Kopparskiffer, geol., en bituminös märgelskiffer, som i sin inre massa innehåller ytterst små partiklar af kopparmalm (kopparkis, brokig kopparmalm eller gedigen koppar m. m.). Kopparskiffern förekommer inom dyassystemets bildningar och brytes för metallens utvinnande vid Mansfeld i preussiska prov. Sachsen samt i Hessen och i Timringen. Vid Stora Strand i norra Dalsland brytes en med kopparkis impregnerad till Dalslands-serien (algonk) hörande skiffer, som således äfven kan kallas kopparskiffcr. - En vid Fredriksbergs skifferbrott i Småland förekommande hälleflintskirfer, som nyttjas till taktäckning, benämnes i folkspråket stundom koppar-skiffer med anledning af dess rödbruna, kopparlik-nande färg. E. E. Kopparspetten, Colaptes mexicanus, zool., hör till afdelningen gökspettar (som ha krökt näbb med mera rundad än tillskärpt spets, öfverkäken märkbart längre än den undre och mindre styf stjärt) inom hackspettarnas familj (Picidce) och ordningen Coraciiformes. Pannan och hjässan äro blekrödt gråbruna, bakhufvudet cinnoberrödt, öfre kroppsdelarna gråbruna, bröstet och buken rödaktigt hvitgrå, det förra med ett svart tvärband och båda med runda, svarta fläckar, samt stjärtpennorna gråbruna, med orangeröda skaft. Kopparspetten är hemma i Nord-Amerika v. om Klipp bergen från Brittiska Columbia till södra Mexico. Den är sällskaplig och samlar vinterförråd, bestående af ollon, som den förvarar i agavens ihåliga, torkade stänglar. Därifrån tager den ut ollonen och sätter dem fast i barken af en yucca, hvarpå den hugger sönder och förtär dem. C. R. S.* Kopparstenarna, undervattensgrund i Östersjön, beläget omkr. 20 km. n. om Gotska Sandön. Grun-det, hvars största längd, i n. ö. och s. v., är 6 km., består hufvudsakligen af sand och rullstensblock. Lägsta vattendjupet är 1-5 m. Till följd af sin Tryckt den 15/i210 Ord, som saknas under K, torde sökas under C. 14 b. 32