Kopparträ-Koppel tryck af etsningar, s. k. draggtryck (fr. retroussage), består däri, att man lätt öfvergår den insvärtade plåten med en muslinstampon för erhållande af mjuka toner. Ett blad utfördt med koppartryck erhåller kring bildytan ett aftryck af plåten, den s. k. plåtranden, hvilken, för att ett kopparstick skall anses som fullgodt exemplar, ej får vara bortklippt. Genom tryckningen slites plåten, i det att de finare grafstickel- eller etsarbetena utplånas, och därigenom uppkommer,brist på harmoni mellan de starka skugg- och de högsta ljuspartierna. Man anser, att af en stucken plåt högst ett par tusen, af en etsad 300 till 400 aftryck kunna tagas. Då det är fråga om större upplagor, plägar man därför förståla plåten, hvarigenom den vinner betydligt i hållbarhet, eller ock reproducerar man originalplåten på galvanisk väg och använder reproduktionen i första hand för aftryck. Koppartryckspressen användes äfven för reproduktion af på kemigrafisk väg vunna gravyrplåtar, fotogravyr, galvanografi o. s. v. Upk. (A.L.R.) Kopparträ, bot. Se J a m b o s a. Koppartull, kam. Se Kopparafrad. Kopparvitriöl (Blå vitriol, Kopparsulfat), Cu S04 + 5 H2O, kem., bildas vid oxidation af svafvelhaltiga kopparmalmer och förekommer därför i grufvatten. Den erhålles, om koppar löses i varm och koncentrerad svafvelsyra. Den bildar stora, praktfulla, mörkblåa kristaller, som äro luftbeständiga och lätt lösas i vatten. Upphettas saltet, förlorar det kristallvatten (se d. o.) och lämnar i återstod hvitt, vattenfritt sulfat. Kopparvitriol nyttjas för tillverkning af kopparfärger, till konservering af virke, i galvanoplastik och galvaniska staplar m. m. Om förgiftning genom kopparvitriol och om blåsten se Kopparsa1ter. P. T. C.* Kopparålder, arkeol., kallas den förhistoriska period på gränsen mellan sten- och bronsåldern, då de första metallredskapen kommit i mera allmänt bruk. Dessa tillverkades af koppar med ingen eller ringa inblandning af andra metaller. Kopparåldern räknas af åtskilliga forskare som sista delen af den yngre stenåldern. Säkert är, att under kopparåldern ännu stenredskap voro i bruk i ej ringa utsträckning, under det att den tennrikare bronsen var okänd. Spår af en kopparålder har man funnit på ön Cypern (af hvars namn ordet koppar är härledt), i Egypten, Babylonien, vid Hisarlik-Troja (l:a staden), på Kreta, i Ungern, Österrike (särskildt i pålbyggnaden i Mondsee), i Schweiz och på Pyreneiska halfön, likaså i Italien, Frankrike, Tyskland, på Brittiska öarna, i Danmark och Sverige. De äldsta fynden af kopparföremål i Orienten gå tillbaka åtminstone till 5:e årtusendet f. Kr. Redan under de första egyptiska dynastierna bearbetades koppargrufvor på Sinaihalfön, och ytterst tidig var koppargrufdriften äfven på Cypern. De äldsta kopparredskapen och vapnen utgöras af yxor, efterbildade efter stenyxorna, dolkar, knifvar och spjutspetsar. Tidigast uppträda kanhända smycken af koppar. De i åtskilliga länder förekommande dubbelyxorna af koppar ha af flera forskare uppfattats som koppartackor, utgörande multipler af en viss viktenhet och afsedda för export. Litt.: F. von Pulszky, "Die kupferzeit in Ungarn" (1884), M. Much, "Die kupferzeit in Europa und ihr verhältniss zur kultur der indogermanen" (2:a uppl. 1893), samt O. Montelius, "Die chronologie der ältesten bronzezeit" (i "Archiv fur anthropologie",. 1900) och "Finnas i Sverige minnen från kopparåldern?" (i Sv. fornminnesför:s tidskr., VIII). T. J. A Kopparön. Se Beringsö. Koppay [kå'ppai], József, ungersk målare, f. 1857, utbildade sig först till arkitekt, sedan till målare under Makart och J. Canon. K. har varit verksam i München, Madrid, Berlin och är numera bosatt i Wien. Bland hans arbeten, mestadels pasteller eller akvareller, märkas porträtt af Ibsen, Paul Lindau, Alfons XIII som barn m. fl. J. K-e.* Koppe, Johann Gottlieb, tysk författare i landthushållningsämnen, f. 1782, d. 1863, var 1811-13 lärare vid landtbruksskolan i Möglin och grundlade dess senare så berömda fårstam. Sedan var han praktiserande jordbrukare. Han blef 1842 medlem af preussiska "landesökonomiekollegium" samt 1854 af preussiska statsrådet. K. utöfvade stort inflytande, på jordbrukets utveckling, i synnerhet genom Unterricht im ackerbau und in der viehzucht (1813; 11:e uppl. 1885; "Handbok för landtmän uti åkerbruk och boskapsskötsel", 2 dlr, 1819; 2:a uppl. 1839). K. hade ock stort anseende som förf. i jordbruksekonomi (Revision der ackerbausysteme, 1818). Han hörde till de ifrigaste motståndarna till Liebigs teorier om jordens gödsling och röfvarjordbruk ("raubbau"). (H. J. Dft.) Koppel. 1. Jaktv. a) Kedja, rem eller snöre, hvarmed hundar hållas bundna (se fig.). - b) Två (Till art. Koppel l a.)BILD hopkopplade hundar, i synnerhet två stöfvare, som äro vana att jaga tillsammans och till och från jakten vanligen ledas i ett gemensamt dubbelkoppel. - c) Rem, hvari hirschfängare bäres. 2. Krigsv. a) Lifremmen och enligt äldre modell de två från denna nedhängande remmarna (kort- och långrem) eller enligt nyare modell den nedhängande remmen (bärrem), vid hvilka eller hvilken militärerna