1003 Koppskatt-Koppstruktur 1004 tag, som fått namn af irreguljära, atypiska koppor. Särdeles farliga äro koppor, som tidigt få ett blodblandadt innehåll ("blodiga koppor" 1. "svarta koppor"), och de, som sitta så tätt, att de icke lämna något mellanrum, utan sammanflyta med hvarandra till stora sårkakor (s. k. variola confluens), samt de, som kasta sig på ögonen, öronen eller centrala nervsystemet, antingen direkt genom utslag på ögonen eller i mellanörat eller indirekt genom metastaser under suppurationsstadiet. I andra fall åter äro kopporna ytterst lindriga, endast enstaka pustler i ansiktet eller på hufvudet, efter febern i begynnelsestadiet ingen ny stegring af febern i suppurationsstadiet (variolois). Dylika lindriga fall gälla oftast äldre personer, som blifvit vaccinerade endast en gång i sin tidigaste ungdom. - Koppornas intensitet är visserligen, liksom alla epidemiers, till en del beroende af den särskilda epidemiens karaktär, men vida mera däraf, huruvida de träffa personer, som äro vaccinerade eller icke. Det är en af det stora flertalet läkare bekräftad erfarenhet, att man numera sällan träffar svåra fall af koppor hos andra än ovaccinerade och att i länder, där vaccinationen icke är allmänt införd, koppepidemier rasa lika häftigt som förr. Äfven i länder, där vaccinationen är frivillig och därför blott omkr. hälften af befolkningen är vaccinerad, t. ex. i England, vållar striden mot kopporna ojämförligt större svårigheter än där, hvarest den är strängt genomförd, t. ex. i Tyskland. Trots ännu uppträdande motståndare mot vaccinationen måste det dock anses som en af vetenskapen väl bevisad sanning, att vi i vaccinationen ha det bästa skyddsmedlet mot kopporna. Koppornas smittämne finnes i blodet särskildt före eruptionsstadiet; framför allt finnes det emellertid i kopp-pustlerna och i de intorkade krustorna. Alla skorpor och fjäll från den sjuke uppsamlas därför ytterst noggrant i sjukrummet och oskadliggöras genom uppbränning eller med desinfektionsmedel. Den sjukes kropp insmörjes dagligen med något fett. Golfvet i sjukrummet tvättas dagligen med desin-fektionsvätska. I urin, afföring och saliv skall smittämnet icke finnas. Smittämnet fäster sig vid föremål och kan därför öfverföras genom friska personer. Det lär kunna spridas genom luften på stora sträckor (100 m.). Den sjuke kan anses smittfri, först sedan hvarje spår af intorkade krustor försvunnit från hans kropp (omkr. 6 veckor efter sjukdomens utbrott) och sedan han flera gånger fått bada. Skyddsåtgärder från samhällets sida -vid utbruten koppsjukdom: isolering af den sjuke å epidemisjukhus, isolering eller observation af samboende eller för smitta misstänkta personer i isoleringslokaler eller på annat sätt, utmärkande af hus, hvari koppfall inträffat ("kopphus") med anslagstaflor bärande ordet koppor, med flaggor eller poster; inskränkt rörelsefrihet för sjukvårdspersonal; offentlig kostnadsfri skyddskoppympning; uteslutning från skol-besök af barn i infekterade hus, desinfektion af sjukas bostäder och tillhörigheter, försiktighetsmått vid jordfästningar och förvaring af lik, anmälningsplikt för personer från koppsmittad trakt, inskränkning resp. förbud för anordningar, som medföra folksamlingar, åtgärder moUföremål eller varor, som kunna sprida kopporna, såsom lump, begagnade kläder, m. fl. - Det är sannolikt, att koppornas smitt- ämne utgöres af mikroskopiska organismer, ehuru vi ännu icke säkert känna detsamma. Bland förmodade koppsmittämnen synas de s. k. Guarnieriska kropparna, hvilka upptäckas i kaninens hornhinne-epitel efter koppympning af hornhinnan, vara de, som f. n. ega största sannolikheten att vara koppornas virus. - Innehållet i kopp-pustlerna är från början alltid fritt från septiska infektionsämnen; först längre fram intränga sådana (streptokokker o. a.), hvilka förorsaka variga inflammationshärdar i huden med efterföljande ärrbildning. Behandlingen måste framför allt inriktas på att hindra sekundär infektion (antiseptiska plåster, besprutning af angripna hudpartier med desinfektionsmedel, t. ex. sublimat-eter l : 1000) och f. ö. inskränkas till en rent symtomatisk jämte allmänt stärkande och feber-lindrande medel. Behandling med bad (32-33°) med tillsats af antiseptiskt ämne, t. ex. sublimat, rekommenderas. Användningen af antiseptica skall ha god terapeutisk och framför allt kosmetisk effekt, i det vanställande ärr nästan aldrig lära uppträda. Behandlingen af koppor med rödt ljus synes enligt iakttagelser af tillförlitliga läkare icke ha medfört uppmuntrande resultat. Serum från konvalescenter efter svårare koppor synes icke ega någon nämnvärd antitoxisk verkan. Vaccination verkar skyddande först efter omkr. 14 dagar och är därför gagnlös beträffande personer, som redan insjuknat. Vaccineras en person kort efter koppsjukdomens utbrott, fortgå vaccinkoppornas utveckling och sjukdomen parallellt, utan synlig inverkan på hvarandra. F. B. G. Wrgn. Koppskatt. Se Kapitationsafgift. Koppskikt, bygnk. Se Mur. Koppsnäppare, ett instrument af mässing, nästan bildande en kub och gömmande 12 mycket hvassa, cirkulära knifblad. På undre ytan är snäpparen försedd med lika många longitudinella öppningar. Denna sida sättes mot huden; genom tryck på en fjäder träda kn i f varna på en gång ut, genomskära blixtsnabbt huden och gömma sig omedelbart i instrumentet. Det uppdrages med lätthet för nytt bruk. - Ett instrument för liknande ändamål, men af helt annan konstruktion är den s. k. artificiella i g e l n, som efter uppfinnaren äfven kallas H e u r-teloups igel. Det består af ett cirkelrundt, skärande instrument, ett slags fin cirkelsåg, som sättes i gång genom en enkel vridning med handen. Ofvanpå stället sättes sedan en cylinder af glas med tätt slutande pistong. Genom en skruf lyftes denna småningom i höjden, och blodet uppsuges i glas-cylindern. För vissa ändamål är detta instrument mycket att föredraga framför såväl koppning som de vanliga iglarna. Det gör endast ett litet sår, ett knappt märkbart ärr, och man kan med full säkerhet aftappa just den blodmängd man önskar. Vid ögonsjukdomar användes fordom denna igel rätt ofta, i tinningtrakten, och kallas därför äfven understundom ögonkoppa. Dessa former af bloduttömning förekomma numera ganska sällan. ' Rsr.* Koppsten, bygnk. Se M u r. Koppstruktur 1. Variolitstruktur (af lat. varifola, koppor), petrogr., säges en bergart ega, då uti densamma finnas utbildade små kulformiga konkretioner af vanligen olikfärgad och något hårdare mineralsammansättning, hvilka vid bergartens vittring framträda som små vårtlika eller kopplika upphöjningar. En tät diabasartad bergart, hos Ord, som saknas under K, torde sökas under C.