1009 Koptisk skrift-Kor 1010 giska arbeten talrikt representerade i den koptiska litteraturen. Bland öfversättningar af gnostiska skrifter märkes i främsta rummet Pislis sophia (saidisk text och latinsk öfversatte, af Schwartze, utg. af Petermann 1851, öfv. till franska af Amélineau 1895, till tyska af Schmidt 1905). Redan i 10 :e och ll:e årh. började kopterna själfva författa läroböcker öfver sitt till klostren undanträngda språk, och yngre koptiska handskrifter ega vanligen en arabisk öfversättning i marginalen. Joannes, biskop af Semennud, skref Es-sullam, "stegen", en sakligt ordnad koptisk-arabisk ordbok med grammatisk inledning (blott nederegyptisk; se Dulaurier, "Gram-maire copte-arabe de Séménoudi"), Ibn Assäl en alfabetisk ordbok och Athanasios, biskop af Kus, en fullständig grammatik öfver såväl öfver- som neder-egyptiska dialekten, naturligtvis också affattad på arabiska. Emellertid vittna alla inhemska arbeten om en högst empirisk och torftig kännedom af språket. I Europa infördes den koptiska språkvetenskapen af Kircher, som utgaf Joannes' och Ibii Assäls ordböcker jämte grammatik med latinsk öfv. under titeln "Lingua segyptiaca restituta" (Rom, 1643), oui ock hans arbete var ganska otillfredsställande. Under 1700-talet befordrades detta studium hufvudsakligen af Lacroze, Woide, Tuki, Georgi m. fl. och i vår tid af Quatremére, Zoega, de Lagarde, Revillout, Stern, Piehl, Crum, v. Lernm, Steindorff o. a. - Se vidare Zoega, "Catalogus codicum copticorum manuscriptorum, qui in museo Borgiano Velitris asservantur" (1810, anastat. uppl. 1903), "Ägyptische urkunden aus den kgl. mu-seen zu Berlin. Koptische urkunden" (1895 ff.), Crum, "Catalogue of the coptic manuscripts in the British museum" (1905), Peyron, "Lexicon linguse copticse" (1835, anastat. uppl. 1896), Stern, "Koptische grammatik" (1880), Steindorff, "Koptische grammatik" (2:a uppl. 1904), Mallon, "Grammaire copte" (2:a uppl. 1907, med synnerligen rikhaltig bibliografi), Stern, "Kopten. Koptische sprache und literatur" (i Ersch och Grubers "Allgemeine encyklopädie", 2:a sekt., bd 39, 1886), Leipoldt, "Geschichte der koptischen litteratur" ("Geschichte der christlichen litteraturen des Orients", bd 7 af "Die litteraturen des Ostens", 1907), "Zeitschrift fiir ägyptische sprache und al-tertumskunde" (1863 ff.), "Proceedings of the so-ciety of biblical archseology" (1878 ff.), "Recueii de travaux relatifs ä la philologie et Tarchéologie égyptiennes et assyriennes" (1870 ff.) och "Sphinx" (1896 ff.). (K.V.Z.) Koptisk skrift. Se Egyptisk skrift, sp. 1500. Kopula (lat. cöpula, band) 1. Satsband, gramm., kallas i satser med "öppet" predikat det ord, som förenar predikativet med subjektet till en sats, t. ex. huset är gammalt. Predikatet består således i detta fall af kopula (är) och predikativ (gammalt)', och själfva predikationen uttryckes genom kopulan, som alltså måste vara ett verb, men ett verb utan eget innehåll. Predikatets innehåll uttryckes nämligen genom predikativet, dess form genom kopulan. Som kopula tjänstgöra i svenskan vara, blifva. Är predikatet "slutet", ligger den predikativa formen i själfva verbet, t. ex. huset brinner. I satser sådana som "han heter Fredrik" kunde heter anses som kopula, men betraktas vanligen som predikat (hvarvid Fredrik blir predikatsfyllnad). Br-n B. Kopulatiön (af lat. cöpula, band, förbindelse), förening mellan två personer af olika kön, sammanvigning; köttslig beblandelse. Bot. a) En metod för ympning, bestående däri, att den vilda stammen och ympkvisten skäras med ett långt snedsnitt sålunda, att de därvid uppkomna ytorna passa noga ihop, hvarefter de sammanfogas och hopbindas samt ympvax pålägges. - b) Cellsammansmältning. Se Befruktning, sp. 1193, Fortplantning, sp. 943, och Konjugation. (G. L-m.) Kopulativ (lat. copulatwus), sammanbindande, förenande. - Kopulativ konjunktion, gramm., en samordnande konjunktion, t. ex. och, både-och, sä väl-som, dels(-dels), icke blott-utan äfven. - Kopulativa satser äro sådana sinsemellan grammatiskt förbundna satser, hufvud-satser eller bisatser af samma grad, som genom sin förbindelse uttrycka en samstämmighet eller likhet i innehållet, t. ex. Regnet strömmar, och åskan går; jag hoppas, att du kommer och hjälper mig. Äro flera än två satser kopulativt förenade, utsattes i svenskan vanligen och endast mellan de två sista; mellan de andra står blott skiljetecken (vanligan komma). Likväl kan och upprepas på alla ställena (jfr Poly sy n de ton) eller utelämnas öfverallt (jfr Åsyn d e ton). (R-nB.) Kopulera (lat. copuläre, sammanbinda), (parvis) förena, sammanfoga. Subst. Kopulation (se d. o.). Kopulver (Kreaturspulver, Mjölk- 1. Gödpulver), som ofta förordas af kvacksalfvare mot allehanda sjukdomar eller för att befrämja foderlust och afkastning, bestå vanligen af affall från en del droger o. d. och äro i regel fullkomligt värdelösa eller motsvara åtminstone i intet afseende det höga pris de ofta betinga. E. T. N. Kopyczynce [kåpytjyrnjtse], köping i Galizien. 7,714 inv. (1900). Spannmålshandel, sprittillverkning. J. F. N. Kopys, stad i ryska guv. Mohilev, vid Dnjepr. 3,384 inv. (1897). Kor (grek. choro's, lat. chorus, dans, dansplats). 1. K., Chor, Kör, en vid religiösa fester eller andra högtidliga tillfällen i det forna Grekland uppträdande sjungande och dansande skara. Se vidare Kör. 2. Bygnk., den del af en protestantisk kyrka, där altaret är uppställdt, för så vidt denna del är från kyrkan i öfrigt arkitektoniskt afgränsad. Koret bildar den arkitektoniska afslutningen på kyrkan, hvars hela organism och planläggning visa hän mot detta, genom sin betydelse särskildt helgade, rum. "En kyrka utan kor (säger K. A. Jaehn i "Das evangelische kirche-gebäude") är därför som en kyrka utan altare, blott en bönesal, och förtjänar icke den historiska benämningen kyrka". På grund af kyrkornas orientering är alltsedan 5:e årh. koret vändt mot ö. (se Basilika). I allmänhet är koret smalare och lägre än skeppet och dess golf höjdt några steg öfver skeppets. Under den s. k. triumfbågen träder man från skeppet in i koret. Detta afslutas ofta af en absid, i hvilken då altaret står. Beroende på öfverhvälfningens form och konstruktionssättet, måste absiden eller, där sådan saknas, korafslutningen under den romanska byggnadsperioden i