för utvecklingen af ett rikt djurlif särdeles gynnsamma områden, hafsströmmars inflytande m. m. Då de därigenom bildade undervattensbankarna nå upp till det djup, på hvilket refbyggande koraller trifvas, börja dessa sin verksamhet, och därigenom förvandlas småningom undervattensgrundet till ett ref, som når upp till hafsytan. Vågorna splittra delvis sönder detta och hopa spillrorna på andra delar af refvet,

Fig. 2. Ringref (atoll) i Mikronesien.

som slutligen öfvergår till torrt land (jfr fig. 2). Atollernas form skulle bero däraf, att bland en grupp växande koraller de vid omkretsen befintliga komma i beröring med det friskaste vattnet och mesta födan samt därför hastigt tillväxa, då däremot de längre från omkretsen varande, som äro i saknad af nämnda fördel, småningom utdö. I hufvudsak eger den af Darwin framställda teorien för korallrefvens bildande sin riktighet, och som bevis härför kunna äfven forna tidsperioders korallref anföras. Korallrefven uppnå stundom en ganska betydlig storlek. Många atoiler ha en genomskärning af ända till 100 km., men de flesta äro mindre, ända ned till 3 km. Själfva landremsan är ofta knappast mera än 180--240 m. bred. Litt.: James D. Dana, "Corals and coral islands" (2:a uppl. 1890), P. T. Cleve, "Om korallerna" (n:r 3 i "Ur vår tids forskning", 1873), och A. G. Nathorst, "Jordens historia" (s. 489--500, 1894). E. E. Korallrot, bot. Se Coralliorhiza. Korallsand, geol., den af söndergrusade koraller och snäckskal m. m. bestående sand, som genom den korallofila faunans och genom hafsvågornas verksamhet bildas vid och på korallref och korallöar. E. E. Korallträ, bot. Se Barakara. Korallträd, bot. Se Erythrina. Korallärter, bot., de scharlakansröda, glänsande fröna af kondoriträdet (se Kondoriträ), som användas till smycken och rostade eller kokta som näringsmedel. G. L-m. Korallö, geol., en till hufvudsaklig del af koraller eller korallfragment bestående ö. Se Korallref. Koralnoter, mus. Se Gregorianska sången. Koran (arab., "recitation", "uppläsning"), med bestämd artikel al-Koran, muhammedanismens heliga urkund. Koranen innehåller Muhammeds uppenbarelser på arabiska språket, men dessa samlades och ordnades ej förrän efter profetens död. Redan under hans omedelbare efterträdare Abu Bekr (632--634) föranstaltades en samling af de spridda koranverser, som de rättrogne dels bevarat i sitt minne, dels skriftligen upptecknat, men den definitiva koranredaktionen förskrifver sig först från den tredje kalifen, Osman (644--656). Arbetet var emellertid förenadt med stora svårigheter; att ordna de olika kapitlen kronologiskt var ej möjligt, då man ej längre kunde afgöra, i hvilken ordning de uppenbarats, och att lägga innehållet till grund lät sig svårligen göra, emedan alldeles olika ämnen ofta afhandlas i samma stycke. Därför valde man den enklaste utvägen, nämligen att ordna kapitlen efter längden, så att de längsta i allmänhet fingo sin plats i början och de kortaste i slutet. De försök att uppställa innehållet i kronologisk ordning, som blifvit gjorda af europeiska vetenskapsmän, äro ganska osäkra. Till omfånget är koranen något mindre än nya testamentet. Den indelas i 114 kapitel (arab. sura), af hvilka det längsta (det 2:a) innehåller 286, de

Sida ur en miniatyrkoran. (Stuttgart.)

kortaste blott 3 verser. Hvarje kapitel har en särskild öfverskrift, som i de flesta fall valts på måfå efter något enstaka ord, som mer eller mindre tillfälligtvis förekommer i texten, t. ex. "stjärnan", "grottan", "elefanten" o. s. v. Dessutom börja alla kapitel, med undantag af det nionde, hvilket urspr. skall ha sammanhängt med det åttonde, med orden "I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn". Koranen är skrifven på den af araberna så omtyckta rimmade prosan, så att det sista ordet i hvarje vers vanligen rimmar med det sista i den föregående och den efterföljande. Den första öfv. af koranen till något europeiskt språk utgafs i Padua 1698 af Marracci, som publicerade texten i original med latinsk öfversättning; bland nyare tolkningar märkas Kazimirski, "Le koran" (senaste uppl. 1884), Palmer, "The Qur'ân" (1880), Rückert, "Der koran im auszuge" (utg. af Müller 1888), Klamroth, "Die fünfzig ältesten suren des korans in gereimter übersetzung" (1890), och Henning, "Der koran. Aus dem arabischen übertragen" (1901). Till