(P-hjöng-san) öppna för utlänningar. Den utländska handeln i traktathamnarna hade 1908 ett värde af 55,1 mill. yen (102,6 mill. kr.), hvaraf i import 41 mill. yen och i export 14,1 mill. yen. Importen omfattade hufvudsakligen bomull och bomullsvaror (10,9 mill. yen), järn och stål (2,3 mill. yen), sidenvaror (1,5 mill. yen), tobak och cigarretter, trä, fotogen, grästyg, socker, papper, stenkol. De viktigaste exportvarorna utom guld (se ofvan) voro ris (6,5 mill. yen), bönor (3,5 mill. yen),nötboskap (0,7 mill. yen), hudar (0,5 mill. yen) och fisk (0,2 mill. yen). Största omsättningen göres med Japan, Kina, Storbritannien och Förenta staterna. Ofvanstående siffror afse endast handeln i de öppna hamnarna; hela utrikeshandeln är alltså betydligare. -- De öppna hamnarna anlöptes 1908 af 4,512 fartyg om nära 2,9 mill. ton (de allra flesta japanska). -- Inrikeshandeln begagnar sig af bärare, packhästar och oxar. Vägarna äro dåliga, broar saknas mestadels, så att floderna måste öfvergås med färjor. Flodtrafiken går, som nämndt, icke långt in i landet. K:s handelsflotta räknar endast 5 ångare om 4,666 ton.

Fig. 4. Stadsport och elektrisk spårväg i Söul.

Kommunikationer. Af järnvägar finnas en linje från Söul till Fu-san, med en bilinje till Tsche-mul-p-ho och en till Ma-san-p-ho, samt en från Söul till Wi-dschu (vid Ja-lu); denna skall vidare utdragas till mandschuriska järnvägen och sålunda förena K. med sibiriska och kinesiska järnvägsnäten. Sammanlagda banlängden var 1907 1,108 km. Från Söul gå tre elektriska spårvägar (jfr fig. 4) till orter i närheten. -- Telegraflinjerna hade 1908 en längd af 5,137 km. med 172 stationer; antalet inländska telegram steg under finansåret 1908--09 till nära 2 mill. Dessutom funnos lokala telefonnät med en trådlängd af 2,531 km. och 901 km. interurbana ledningar. Antalet samtal under finansåret 1908--09 utgjorde öfver 12,5 mill. -- S. å. funnos 486 postanstalter. K. tillhör den internationella postunionen. Mått och vikt ha varit olika i olika landskap, men härefter komma antagligen de japanska att införas. Myntväsendet var till sista tiden mycket förvirradt. Man använde, liksom i Kina, cashes af blyblandad mässing med fyrkantiga hål för att kunna uppträdas på ett snöre, vanligen med en knut mellan hvarje 100-tal, och med fluktuerande värde. De sjönko slutligen så i värde, att man för 75 mexikanska dollar (se Kina, sp. 43) fick betala 240,000 cashes. Dessutom funnos nickelmynt på 5 sen. Japanerna bragte ordning på detta område, på samma gång som de japanska myntsorterna införts. Nu präglas guldmynt på 5, 10 och 20 yen, silfvermynt på 10, 20 och 50 sen, nickelmynt på 5 sen och bronsmynt på 1 sen och på 5 rin. Dessutom ha sedan 1905 bragts i omlopp sedlar, utfärdade af japanska banken Dai-ichi-Ginko, på 1, 5 och 10 yen (till 1907 äfven på lägre belopp). De gamla nickelmynten ha dragits ur rörelsen, och cashmyntet begagnas blott i småaffärer. -- 1908 funnos 3 koreanska och 4 japanska banker samt 9 jordbruks- och industribanker, de senare understödda af staten. Krigsväsen. Före rysk-japanska kriget 1904--05 hade K. en armé bestående af 6 infanteribrigader, 5 provinsbrigader och gardet, inalles omkr. 17,000 man. Artilleri och kavalleri i modern mening saknades. Beväpningen var föråldrad. Sedan Japan blifvit faktisk herre öfver landet, upplöstes koreanska armén med undantag af en bataljon kejserligt garde, och i stället förlades japanska trupper dit (1 division). 1907 införde japanerna nominellt allmän värnplikt från 17--40 år med 3 års aktiv tjänstgöring för män mellan 17 och 25 års ålder. Då behofvet af soldater likväl icke är så stort som tillgången på värnpliktiga, uttagas t. v. endast frivilliga, mot sold. 1909 bildades en gendarmkår på 4,000 man. Regeringssätt. K. var till 1910 en absolut monarki, ärftlig inom dynastien Yi, som regerat sedan 1392. Landet stod sedan äldre tider i vasallförhållande till Kina, hvars kejsare skulle godkänna hvarje ny regent och till hvilken fyra gånger om året skänker af siden, bomull, linne, hudar, svärd m. m. skulle sändas. Genom fördraget 27 febr. 1876 erkände dock Japan K. som själfständig stat, och detta exempel följdes af de andra makterna i de ofvan nämnda handelsfördrag, som ingingos med K. Slutligen afstod äfven Kina alla sina öfverhöghetsanspråk genom freden i Shimonoseki (april 1895). Härefter antog konungen titel af kejsare (12 okt. 1897) för att beteckna sin oafhängighet. I den fred, som slöt rysk-japanska kriget (5 sept. 1905), erkände Ryssland Japans öfvervägande intressen i K. och förband sig att icke blanda sig i eller söka förhindra de åtgärder, som Japan kunde företaga sig i K., en försäkran, som äfven England afgaf genom öfverenskommelsen med Japan 12 aug. s. å. Härpå afslöt detta land ett fördrag med K. 17 nov. s. å., hvarigenom bestämdes, att K:s utrikes politik skulle skötas af Japan och att en japansk generalresident skulle bo i Söul. Den förste residenten blef markis (sedermera furst) Ito. 31 juli 1907 ingicks ea ny öfverenskommelse, enligt hvilken alla koreanska regeringsåtgärder och utnämningar skulle godkännas af den japanske generalresidenten samt japaner kunna bekläda alla offentliga ämbeten i K. En följd häraf blef, att japaner inträdde som vice ministrar i departementen. Genom en konvention 12 juli 1909 lämnade K. till Japan äfven rättsväsendet och fängelseväsendet i landet. Äfven polisväsendet såväl i Söul som i provinserna ställdes under japansk ledning, och polistjänstemännen voro till stor del japaner. Ministären bestod af en premiärminister och 6 fackministrar, af hvilka senare hvar och en