upptäcktes och närmare studerades af van Ermengem 1895. De giftiga konserverna lukta ej ruttet, men ha ofta en tydligt härsken lukt och smak. Utseendet behöfver icke förete något anmärkningsvärdt. Korfförgiftning, som framkallas af ett gift, bör noga skiljas från köttförgiftning (se Köttgift), en infektionssjukdom, som uppkommer därigenom, att vissa bakterier utvecklas i den sjukes tarm och inre organ. De viktigaste symtomen af korfförgiftning äro förlamningar af vissa hjärnnerver och sekretionsrubbningar: förlamning af ackommodationen, starkt utvidgade pupiller (mydriasis), förlamning af ögonlocksmusklerna (ptosis), dubbelseende (på grund af förlamning af ögonens rörelsemuskler), svårigheter vid sväljning (förlamning af svalgmuskulatur), höggradig heshet (förlamning af stämbandsmuskler), andnöd och kväfningskänsla, upphörande spottsekretion. Mun- och svalgslemhinnorna äro påfallande röda och torra. Sjukdomssymtomen bruka visa sig 12--36 timmar efter förtärandet af det gifthaltiga födoämnet. I somliga fall börjar sjukdomen med häftigt diarré och kräkning, i andra fall råder förstoppning. Feber brukar uppträda endast i samband med höggradig förstoppning. Den sjuke brukar besväras af svindel och tyngdkänsla i hufvudet. Medvetandet är oförändradt, hudkänseln bibehållen. -- Förloppet är subakut. I ett antal fall, som varit mycket olika vid olika förgiftningstillfällen (ända till 50 proc. af de insjuknade ha kunnat aflida), inträder döden under symtom af akut bulbärparalys, i andra fall går sjukdomen till hälsa efter långvarig konvalescens, hvarunder förlamningssymtomen småningom gå tillbaka. -- Korfgiftet bildas i konserverna af en anaërobt växande, sporbildande bacill (bacillus botulinus). I de angripna köttvarorna finnes bacillen icke öfverallt, utan växer på begränsade områden. Giftet finnes endast på sådana ställen, där bacillen utvecklat sig, hvaraf förklaras, att icke alla, som förtärt af ett giftigt födoämne, behöft sjukna. Den för giftbildningen gynnsammaste temperaturen ligger mellan 18 och 25° C. Bacillen växer icke i människo- eller djurkroppen. Den odlas bäst i drufsockergelatin. Marsvin, möss och apor dö under liknande symtom som hos människor efter förtäring eller insprutning under huden eller i blodet af några droppar gifthaltig kultur. Kaniner, kattor, dufvor och höns aflida först efter införande i deras kroppar af mycket stora mängder af giftet. Obduktionsfynden äro föga karakteristiska: stark blodfyllnad, särskildt i de nervösa centralorganen, vätskeutgjutning i de stora kroppshåligheterna, fettdegeneration, särskildt i lefverns, njurarnas och kärlendotelets celler, sönderfall af kärnorna i de angripna hjärnnervernas ganglieceller. Korfgiftet är till sin kemiska natur lika litet utforskadt som difteri- och tetanusgiftet. Det förstöres genom kortvarig uppkokning, genom alkalier, t. ex. 3 proc. sodalösning. Äfven sol- och dagsljuset verkar förstörande på giftet. Genom behandling af djur med stigande doser korfgift bildas i deras blod antitoxiner. Blodserum från sådana djur har visat sig kunna skydda mot korfgift, äfvensom bota redan inträdd förgiftning därmed. De viktigaste skyddsåtgärderna till förhindrande af korfförgiftning bestå i sorgfällig beredning af konserverade födoämnen: kött af friska djur, största renlighet vid beredningen, väl kokta ingredienser till korf, väl rengjorda korfskinn, ej alltför voluminösa korfvar; kraftig rökning. Kött, som konserveras genom saltning, skyddas genom inläggning i lake, som innehåller minst 10 proc. koksalt. Konserverade födoämnen borde förtäras först efter grundlig kokning. Härsken lukt eller från det normala afvikande utseende hos konserverade födoämnen bör föranleda deras beslagtagande och oskadliggörande. Särskildt gäller detta konserver, som importerats i hermetiskt tillslutna flaskor, burkar eller bleckdosor och hvilkas beredning i många fall undandrager sig all kontroll. G. Wrgn. Korfgift. Se Korfförgiftning. Korftåget, i historiska handböcker öflig benämning på det väpnade tåg, som under striden mellan konung Sigismund och hertig Karl företogs af några tusen Upplandsbönder till afvärjande af den fara, som hotade det fosterländska partiets sak från finska sidan. Därifrån skulle, enligt uppgjord plan, Arvid Stålarm anfalla öfre Sverige samtidigt med det att Sigismund landsteg i Kalmar. Stålarm landsatte 25 juli 1598 en styrka af 3,000 man ett par mil n. om Stockholm, vid Gröneborg. Men då de af Uppsalaprofessorerna Nicolaus Olai (Bothniensis) och Jacobus Erici (Schinnerus) anförda bondhoparna nalkades och hertig Karls flotta beredde sig att innestänga Stålarm, inskeppade denne efter några dagar åter sitt folk och seglade undan till Åland samt därifrån tillbaka till Finland. Först ett par dagar efter hans uppbrott anlände Sigismund till Kalmar. Böndernas lyckade demonstration omtalas, väl efter en samtida anekdotisk berättelse, hos Joh. Messenius och A. J. Messenius under benämningen Skinketåget, hvarvid innehållet i upplänningarnas matsäckar säges ha gifvit anledning till namnet. Genom felaktig öfversättning af Joh. Messenius’ latinska uttryck (petasonea expeditio) fick Werwing fram namnet ”korftåget”, och detta har sedan blifvit traditionellt, framför allt genom Fryxell, som ytterligare utbroderat anekdoten och bl. a. öfverflyttat benämningen till finnarnas misslyckade härfärd. Se därom V. Söderberg, ”Historieskrifvaren A. J. Messenius” (1902, sid. 147--148). V. S--g. Korfu, numera officiell Ke′rkyra (forngrek. Κόρκυρα l. Κέρκυρα, lat. Corcȳra). 1. Den nordligaste och största bland de v. och n. v. om Grekland belägna Joniska öarna (se d. o.). Areal 593 kvkm. De berg, hvilka fylla en god del af ön och bestämma dess form, gruppera sig i två hufvudsträckningar, en sydligare i riktning mellan n. och s. samt en nordligare mellan ö. och v., hvilken senare med sin högsta topp, Pantokrator, når en höjd af 914 m. På västra sidan stupa bergen tvärbrant mot hafvet, men sänka sig sluttande mot den östra, där flera inskärande vikar (jfr fig.) erbjuda förträffliga hamnar, som i förening med det gynnsamma läget tidigt framkallat liflig sjöfart och handel. Jordmånen är på de för odling tillgängliga delarna i allmänhet mycket bördig, och bland produkterna märkas i synnerhet olja och vin. Klimatet är mildt och hälsosamt. Enligt en redan af forntidens greker omfattad åsikt är K. samma ö som det homeriska Scheria, faiakernas (se d. o.) hemland, utan att dock de homeriska sångerna själfva ge tillräckligt stöd för detta antagande. Ön synes under den förhistoriska tiden ha varit bebodd af en liburnisk (illyrisk) folkstam. Omkr. 734 f. Kr. anlades, ungefär midt på öns östra kust, af korintiska nybyggare, en stad, hvilken liksom hela ön