1043 Korggrepbåge-Koriamb 1044 som uppkommer, då fruktträd uppdragas på det sätt, att kronan bildas af ett visst antal jämstarka grenar, som först utgå i vågrät riktning, därefter gå mer eller mindre lodrätt, medan kronans inre upptages af ett tomrum. Denna form anses för svenska förhållanden mindre ändamålsenlig. C. G. .D. Korggrepbåge, bygnk. Se Båge 4. Korgmöbler. Se Korgvaror. Korgosse 1. M i n i s t r a'n t, gosse (vanligen af 7-15 års ålder), som biträder den katolske prästen vid den liturgiska 'delen af gudstjänsten. I kristendomens första tider förrättades detta åliggande af diakoner; men redan i slutet af 3:e årh. började man tillsätta fyra slags lägre ämbetsmän: ostiarier, lektorer, exorcister och akoluter, »och därefter var det företrädesvis de sistnämnde, som biträdde vid altartjänsten. Det är deras åligganden, som nu fullgöras af korgossarna. (Hj. II-t.) Korgost, mejerisk. Se Ost. Korgpil, bot. Se S a l i x. Korgvaror flätas af förnämligast vide, men äfven af rotting, träspån, halm, vassrör o. s. v. De längsta och segaste videspöna fås af korgpilen (Salix vimi-nalis). Spöna afskäras helst i april-maj under saf-ningstiden, då de äro segast. För att skala dem drager man dem genom en elastisk tång, klämmaren, hvarvid barken brister, så att den lätt kan afdragas. Till finare arbeten klyfvas spöna i smala spröt ("skenor") genom klyfvaren (af hårdt trä och i främre ändan formad till 3-4 strålformigt utlöpande, skarpa kilar) eller ock medelst en liten maskin. De därvid uppkomna trekantiga spröten hyflas och tillplattas i ett särskildt slags hyfvel (eller hyfvelmaskin), som borttager märgen, hvarefter de göras lika breda samt jämnas i sidokanterna medelst den s. k. sm al aren, bestående af ett antal eggjärn. Rotting till -flätvaror behandlas liksom videspöna. Vill man åstadkomma fin (s. k. "skalad") korgrotting, afskalas på en maskin "glansen" (det yttre lagret). - Först göres korgens botten, sedan sidoväggarna, i det att längdspröten 1. "stakarna" insättas och tvärspröten 1. "skenorna" flätas i vindlingar kring dessa samt slås tätt tillsammans medelst en hammare. Genom olika korsning af flätknippena kan man framställa en myckenhet mönster. Slutligen förses korgen med en kant (kallad "tillslag"). Korgar med utsväng-ningar och hörn flätas för fri hand eller (af blinda arbetare) öfver särskildt formade träklotsar. Finare korgar blekas i svafvelånga eller fernissas, lackoras, bronseras, förgyllas o. s. v. Sin största utsträckning har korgtillverkningen nått i Frankrike, Tyskland och Japan. Korgmöbler af utmärkt beskaffenhet förfärdigas flerstädes i Sverige. Korherrar. 1. I den romersk-katolska kyrkan de präster, som äro medlemmar af ett domkapitel. Jfr K a n i k. - 2. Medlemmar af den första gruppen af ordnar, canonici recjulares, "reguljära korhor-rar", hvari den officiella katolska kyrkokalendern "Gerarohia cattolica" uppdelar munkväsendet. Dessa korherrar äro präster vid dom- ellor kollcgiat-kyrkor, som sammanslutit sig till munklikt lif, bildat kloster och ej som domkapitlen sokularisorats, utan fortsatt klosterlifvet under bundenhet vid de tre munklöftena och en klosterregel, sammanställd af bitar ur Auorustinus' regel och därför vanligen "kallad augustinregeln (se Augustinus). Don äldsta af korherreordnarna var laterankorherrarna från 1059, den mest bekanta premonstratenserna (se d. o.), talrikast voro augustinkorherrarna; äfven kvinnliga grenar bildades, dit stundom räknas bir-gittinorden. Under medeltiden funnos öfver 20 olika korhorreordnar med omkr. 1,300 stift. Reformationen förstörde det mesta; nu finnas utom premonstratenserna blott omkr. 700 korherrar på 5 ordnar kvar. Dit höra bl. a. de berömda hospitsen på Lilla och Stora S:t Bernhard och Simplon. Af augustinkorfruar-na eller kanonissorna äro f. n. talrikast "De fattiga skolsystrarna af Notre Dame", mest spridda i Amerika, med omkr. 8,000 medlemmar. Se Heimbucher, "Die orden und kongregationen der katholischen kirche" (2:a uppl., bd II, 1907). l o. 2. Hj. H-t. Ko'rhois, ort i Elimä pastorat i Nyland, v. om Anjala, vid en å och ett för taktiska ändamål användbart pass. Generallöjtnant F. J. B. von Plåten med omkr. 1,000 man öfvergick 6 maj 1790 den ofvannämnda ån, tog de af ryssarna uppförda batterierna och jagade fienden undan ända till Anjala kyrka, där han åter fattade fast fot. Genom denna operation, i förening med generalmajor V. M. Paulis seger (20 maj) vid Keltis (se d. o.), blef det svenska området så godt som befriadt från fiender. M. G. S. L. W:son M. Korlionen [kå'rhånen], Paavo (Paul), finsk folkskald, f. 1775 i Rautalampi socken, Kuopio län, bodde på det af hans fader upptagna Yihtajärvi nybyggeshemman i samma socken, till följd hvaraf han, sedan han gonom sina sånger blifvit känd, allmänt - nämndes med den populära benämningen Vihtapaavo. Han sysselsatte sig hufvudsakligen med fiske och jakt, i synnerhet räffångst. Härunder diktade han sina bästa sånger, hvilka han om nätterna nedskref. Likväl deltog han ofta i bygdens gillen, där han improviserade nya runor och visor. På en enslig båtfärd ej långt från hemmet träffades han af döden, okt. 1840. -- K. begagnade i sina sånger såväl den nyare folkvisans rimmade versslag som ock den äldre runometern, men hans visor af det förra slagot äro både färre än och underlägsna hans runor. Hans skrifsätt är i likhet med folkvisans enkelt och flärdlöst samt här och där försedt med kärnuttryck, gamla ordspråk och enkla liknelser. I ersättning för bristande poetisk inspiration och känsloflöde förefinnes i K:s dikter ett klart, praktiskt förstånd, som tilltalar gonom ett naturligt och äkta folkligt åskådningssätt. Hans svagaste sida som diktare var den metriska. Redaktionen af hans dikter ombesörjdes af E. Lönnrot, som 1848 publicerade Paavo Korhonens 50 sånger och 6 visor. Ännu lefver på folkots läppar vida omkring i norra Savo-laks, norra Tavastland och Karelen ett stort antal runor och visor af denne den mest populäre finske folkskaldon på 1800-talet, O. G.* Koria'mb (firrok. chori'örnbos, lat. clwriarmbus), metr., versfot, sammansatt af en lång, två korta och en lång stafvolse (- ^ --), t. ex. ordet "fädernesland". Denna benämning, bildad af de grekiska orden choreins och iambos, har sin grund i en föreställning, att nämnda vcrsfot skulle ha uppkommit genom sammansättning af en koré 1. troké (- -) och en jamb (^-). I själfva verket är dock koriamben snarare att botrakta som en ofullständig (katalok-tisk) form af en daktylisk eller logaedisk dubhelfot (- ^ ^ - N_x ^ eiier - ^ ^, - ^) eller i vissa fall som en omgestaltning af någon bland de Ord, som saknas under K, torde sökas under C.