Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1043
Korggrepbåge-Koriamb
1044
som uppkommer, då fruktträd uppdragas på det sätt,
att kronan bildas af ett visst antal jämstarka grenar,
som först utgå i vågrät riktning, därefter gå mer
eller mindre lodrätt, medan kronans inre upptages af
ett tomrum. Denna form anses för svenska förhållanden
mindre ändamålsenlig. C. G. .D.
Korggrepbåge, bygnk. Se Båge 4.
Korgmöbler. Se Korgvaror.
Korgosse 1. M i n i s t r a’n t, gosse (vanligen af
7-15 års ålder), som biträder den katolske prästen
vid den liturgiska ’delen af gudstjänsten. I
kristendomens första tider förrättades detta
åliggande af diakoner; men redan i slutet af
3:e årh. började man tillsätta fyra slags lägre
ämbetsmän: ostiarier, lektorer, exorcister och
akoluter, »och därefter var det företrädesvis de
sistnämnde, som biträdde vid altartjänsten. Det är
deras åligganden, som nu fullgöras af korgossarna.
(Hj. II-t.)
Korgost, mejerisk. Se Ost.
Korgpil, bot. Se S a l i x.
Korgvaror flätas af förnämligast vide, men äfven
af rotting, träspån, halm, vassrör o. s. v. De
längsta och segaste videspöna fås af korgpilen
(Salix vimi-nalis). Spöna afskäras helst i april-maj
under saf-ningstiden, då de äro segast. För att
skala dem drager man dem genom en elastisk tång,
klämmaren, hvarvid barken brister, så att den lätt
kan afdragas. Till finare arbeten klyfvas spöna i
smala spröt ("skenor") genom klyfvaren (af hårdt
trä och i främre ändan formad till 3-4 strålformigt
utlöpande, skarpa kilar) eller ock medelst en liten
maskin. De därvid uppkomna trekantiga spröten hyflas
och tillplattas i ett särskildt slags hyfvel (eller
hyfvelmaskin), som borttager märgen, hvarefter
de göras lika breda samt jämnas i sidokanterna
medelst den s. k. sm al aren, bestående af ett antal
eggjärn. Rotting till -flätvaror behandlas liksom
videspöna. Vill man åstadkomma fin (s. k. "skalad")
korgrotting, afskalas på en maskin "glansen" (det
yttre lagret). - Först göres korgens botten, sedan
sidoväggarna, i det att längdspröten 1. "stakarna"
insättas och tvärspröten 1. "skenorna" flätas i
vindlingar kring dessa samt slås tätt tillsammans
medelst en hammare. Genom olika korsning af
flätknippena kan man framställa en myckenhet
mönster. Slutligen förses korgen med en kant (kallad
"tillslag"). Korgar med utsväng-ningar och hörn
flätas för fri hand eller (af blinda arbetare) öfver
särskildt formade träklotsar. Finare korgar blekas
i svafvelånga eller fernissas, lackoras, bronseras,
förgyllas o. s. v. Sin största utsträckning har
korgtillverkningen nått i Frankrike, Tyskland och
Japan. Korgmöbler af utmärkt beskaffenhet förfärdigas
flerstädes i Sverige.
Korherrar. 1. I den romersk-katolska kyrkan de
präster, som äro medlemmar af ett domkapitel. Jfr K a
n i k. - 2. Medlemmar af den första gruppen af ordnar,
canonici recjulares, "reguljära korhor-rar", hvari
den officiella katolska kyrkokalendern "Gerarohia
cattolica" uppdelar munkväsendet. Dessa korherrar
äro präster vid dom- ellor kollcgiat-kyrkor,
som sammanslutit sig till munklikt lif, bildat
kloster och ej som domkapitlen sokularisorats,
utan fortsatt klosterlifvet under bundenhet vid de
tre munklöftena och en klosterregel, sammanställd
af bitar ur Auorustinus’ regel och därför vanligen
"kallad augustinregeln (se Augustinus). Don äldsta
af korherreordnarna var laterankorherrarna
från 1059, den mest bekanta premonstratenserna
(se d. o.), talrikast voro augustinkorherrarna;
äfven kvinnliga grenar bildades, dit stundom
räknas bir-gittinorden. Under medeltiden funnos
öfver 20 olika korhorreordnar med omkr. 1,300
stift. Reformationen förstörde det mesta; nu finnas
utom premonstratenserna blott omkr. 700 korherrar
på 5 ordnar kvar. Dit höra bl. a. de berömda
hospitsen på Lilla och Stora S:t Bernhard och
Simplon. Af augustinkorfruar-na eller kanonissorna
äro f. n. talrikast "De fattiga skolsystrarna
af Notre Dame", mest spridda i Amerika, med
omkr. 8,000 medlemmar. Se Heimbucher, "Die orden und
kongregationen der katholischen kirche" (2:a uppl.,
bd II, 1907). l o. 2. Hj. H-t.
Ko’rhois, ort i Elimä pastorat i Nyland, v. om
Anjala, vid en å och ett för taktiska ändamål
användbart pass. Generallöjtnant F. J. B. von
Plåten med omkr. 1,000 man öfvergick 6 maj 1790
den ofvannämnda ån, tog de af ryssarna uppförda
batterierna och jagade fienden undan ända till Anjala
kyrka, där han åter fattade fast fot. Genom denna
operation, i förening med generalmajor V. M. Paulis
seger (20 maj) vid Keltis (se d. o.), blef det
svenska området så godt som befriadt från fiender.
M. G. S. L. W:son M.
Korlionen [kå’rhånen], Paavo (Paul), finsk folkskald,
f. 1775 i Rautalampi socken, Kuopio län, bodde på det
af hans fader upptagna Yihtajärvi nybyggeshemman i
samma socken, till följd hvaraf han, sedan han gonom
sina sånger blifvit känd, allmänt - nämndes med den
populära benämningen Vihtapaavo. Han sysselsatte
sig hufvudsakligen med fiske och jakt, i synnerhet
räffångst. Härunder diktade han sina bästa sånger,
hvilka han om nätterna nedskref. Likväl deltog han
ofta i bygdens gillen, där han improviserade nya runor
och visor. På en enslig båtfärd ej långt från hemmet
träffades han af döden, okt. 1840. – K. begagnade
i sina sånger såväl den nyare folkvisans rimmade
versslag som ock den äldre runometern, men hans visor
af det förra slagot äro både färre än och underlägsna
hans runor. Hans skrifsätt är i likhet med folkvisans
enkelt och flärdlöst samt här och där försedt med
kärnuttryck, gamla ordspråk och enkla liknelser. I
ersättning för bristande poetisk inspiration och
känsloflöde förefinnes i K:s dikter ett klart,
praktiskt förstånd, som tilltalar gonom ett naturligt
och äkta folkligt åskådningssätt. Hans svagaste sida
som diktare var den metriska. Redaktionen af hans
dikter ombesörjdes af E. Lönnrot, som 1848 publicerade
Paavo Korhonens 50 sånger och 6 visor. Ännu lefver
på folkots läppar vida omkring i norra Savo-laks,
norra Tavastland och Karelen ett stort antal runor och
visor af denne den mest populäre finske folkskaldon
på 1800-talet, O. G.*
Koria’mb (firrok. chori’örnbos, lat. clwriarmbus),
metr., versfot, sammansatt af en lång, två korta
och en lång stafvolse (- ^ –), t. ex. ordet
"fädernesland". Denna benämning, bildad af de
grekiska orden choreins och iambos, har sin grund
i en föreställning, att nämnda vcrsfot skulle ha
uppkommit genom sammansättning af en koré 1. troké
(- -) och en jamb (^-). I själfva verket är dock
koriamben snarare att botrakta som en ofullständig
(katalok-tisk) form af en daktylisk eller logaedisk
dubhelfot (- ^ ^ - N_x ^ eiier - ^ ^, - ^) eller i
vissa fall som en omgestaltning af någon bland de
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
