sedan urminnes tid berömda. Redan tullumgälderna för de till K. införda eller genom dess område transporterade varorna beredde statskassan en högst betydlig inkomst. På den intellektuella och idealt konstnärliga odlingens fält stod K. visserligen tillbaka för Aten; men många grenar af konstindustri, såsom bronsgjutning och tillverkning af konstnärligt sirade lerkärl, konstväfnad och purpurfärgen, drefvos där med öfverlägsen yrkesskicklighet och frambragte varor, som stodo i högt pris på världsmarknaden. Inom byggnadskonsten skapades nya former, och den yppigaste bland de grekiska pelarordningarna bär namn af att vara en korintisk uppfinning. Öfver hufvud kunde ingen stad i Grekland med afseende på praktfullt byggnadssätt mäta sig med K. Men med rikedom och praktkärlek följde äfven en betänkligt hög grad af yppighet och sedefördärf. Till en del stod detta i förbindelse med den egendomliga art af dyrkan, som egnades gudinnan Afrodite (Venus), vid hvars stora, inom borgen belägna tempel voro anställda icke mindre än 1,000 kvinnliga hieroduler (se d. o.). Å andra sidan uppstod här redan tidigt en kristen församling, till hvilken aposteln Paulus riktat två af sina bref (se Korintierbrefven och Korintiska församlingen). K:s äldsta historia förlorar sig i sagans natt. Före trojanska kriget skall det ha behärskats af Sisyfos' afkomlingar. Uti Iliaden nämnes det som hörande till Agamemnons rike, och dess äldsta namn var Efyra. Tidigt sällade sig dock till den ursprungliga befolkningen nybyggare från andra sidan hafvet, i synnerhet fenicier, hvilka på K:s odling utöfvat ej ringa inflytande. Bland annat röjer den ofvannämda Afroditedyrkan påtaglig inverkan af den feniciska Astarte. Vid dorernas invandring på Peloponnesos underkufvades af dem äfven K., och sagorna uppge herakliden Aletes som dess förste doriske härskare. Dock synes den merkantila lefnadsriktning, hvilken var oskiljaktig från stadens läge, ha hindrat det doriska elementet att där vinna en lika afgjord öfvervikt som på andra ställen. Från midten af 10:e årh. f. Kr. härskade i K. bakchiaderna (se d. o.). De störtades enligt sägnen omkr. 658 af Kypselos, hvilken, stödd på folkpartiet, grundade ett personligt envälde och däri efterträddes af sin son Periandros (omkr. 627). Båda dessa furstar bidrogo, genom konstens, industriens och sjöfartens uppmuntrande samt genom anläggande af en mängd kolonier, i hög grad att höja K:s glans och välstånd. Efter förjagandet af Psammetichos, den tredje härskaren af Kypselos' hus (omkr. 581), infördes en republikansk författning i moderat aristokratisk riktning. K:s sjömakt var vid denna tid den mest betydande i Grekland, men någon synnerligt framstående politisk maktställning intog det aldrig. Under äldre tider stod det, oaktadt sin doriska nationalitet, ofta i vänskapligt förhållande till Aten, men tillhörde under peloponnesiska kriget (431--404 f. Kr.) Spartas vapenförbund. I början af 4:e årh. f. Kr. skedde ånyo en omkastning i statens politik, i det att K. med Aten, Tebe och Argos ingick en mot Sparta riktad koalition. Denna ledde 395 till utbrottet af det s. k. korintiska kriget, som med växlande framgång fortsattes till 387, då det bilades genom den s. k. antalkidiska freden (se Antalkidas). Under den macedonska perioden hölls K. i strängt beroende genom en i dess borg inlagd macedonsk besättning. 243 slöt sig K. till det akaiska förbundet (se Akéer), i hvars strider för den grekiska friheten det verksamt deltog, till dess det 146 f. Kr. eröfrades af romerske konsuln Mummius och prisgafs åt en gräslig förstöring. I mer än 100 år låg staden öde, till dess Julius Cæsar dit förlade en romersk koloni under namn af Colonia Julia Corinthus. Detta nya K. lyckades under den romerska kejsartiden återvinna en del af det gamlas välstånd och glans. En kvarlefva däraf, ehuru svårt medtagen såväl af folkvandringarnas stormar som sedermera af turkiskt förtryck och af förödelser under det grekiska frihetskriget, bibehöll sig ända in i nyare tider, till dess den 21 febr. 1858 i grund förstördes af en jordbäfning. I dess ställe har något ö. om den plats, där den forna hamnstaden Lechaion var belägen, uppvuxit en liten stad under namn af Korinthos, som räknar omkr. 4,800 inv., är ärkebiskopssäte och hufvudort i en egen nomarki, Korinthia (2,370 kvkm., 71,229 inv, 1907). Staden beröres af den från Aten till Peloponnesos förande järnvägen. Litt.: Haacke, "Geschichte Korinths bis zum sturze der Bacchiaden" (1871). A. M. A. Korinter benämnas de små, kärnlösa, torkade bären af den varietet af vinrankan, som Linné kallade Vitis vinifera: apyrena. Korinterna ha sitt namn efter staden Korint, i hvars omnejd denna af art af vinrankan lär ha uppkommit och fortfarande odlas i stort. Korinter odlas f. ö. å Joniska öarna, i sydligaste Italien, Sicilien m. fl. Medelhafsländer. Då de små, mörkt brunröda bären äro mogna, aftagas klasarna och torkas å ett luftigt ställe, hvarefter bären, "korinterna", afrepas med ett slags kam och inpackas ganska hårdt i fat eller särskildt för ändamålet murade förvaringsrum, "seraljer", hvilka noga tillslutas och öppnas, först när partier af korinterna skola försändas. Vid försändning ompackas korinterna i mindre fat eller kärl, "karateler" ("caratels"). Korinterna ha sötaktig, angenäm russinsmak och användes förr under benämningen fructus Vitis minutæ till förbättrande af smaken på vissa medikament, t. ex. den ofta begagnade laxerdrycken Infusum Sennæ compositum (se Senna). I hushållen begagnas korinter i sötsura såser, i puddingar och bakverk. O. T. S. (G. L-m.) Korinthia. Se Korint. Korinthos. Se Korint. Korintierbrefven, två i nya testamentet upptagna, af Paulus författade bref till den kristna församlingen i Korint (se Korintiska församlingen). Det förra skrefs från Efesos under apostelns tredje missionsresa, något af åren 57--59, och föranleddes dels af de oroande underrättelser, som han erhållit från Korint, dels af skriftligen från församlingen till honom ingångna frågor (kap. 7: 1). Åberopande ett föregående bref, som han skrifvit till församlingen, men som gått förloradt (5: 9), bestraffar Paulus partiväsendet och tuktlösheten samt undervisar om den kristliga frihetens rätta bruk, om rätt skick i församlingen, i synnerhet vid den heliga nattvardens begående, om de utomordentliga nådegåfvorna, som alla få sitt värde endast genom kärleken (kap. 13), samt om de dödes uppståndelse. -- Det senare brefvet skrefs icke långt efter det förra, från Macedonien, med anledning af de underrättelser Paulus genom Titus erhållit från