Korint, nämligen att hans förra bref visserligen delvis haft en god verkan, men att dock många inom församlingen ännu sökte motarbeta honom. Han gör därför en framställning af det evangeliska ämbetets härlighet och försvarar gentemot sina motståndare sin apostoliska karaktär och vandel, hvarjämte brefvet innehåller åtskilliga förmaningar. -- Korintierbrefven ger mer än någon annan nytestamentlig skrift en inblick i de svårigheter kristendomen hade att i anda och sanning vinna ingång i den antika världen och omskapa dess väsen. Äfven Tübingenskolan erkände deras äkthet, som dock af senare mindre betydande kritiker blifvit bestridd. E. J. Ö. (J. P.) Korintiska församlingen stiftades af Paulus, då han på sin andra missionsresa under åren 53 och 54 ett och ett halft år vistades i Korint (Apg. 18: 11), och fick, efter Paulus' afresa, till sin ledare den skriftlärde Apollos, en judekristen. Församlingen var tvifvelsutan en af de mest svårskötta, såsom helt naturligt var i denna rika, yppiga och njutningslystna världsstad. Religiöst djup och sedligt allvar saknades. Partisöndringar förekommo. Paulus nämner bestraffande fyra partier, som uppkallade sig efter Paulus, Apollos, Kefas (Petrus) och Kristus själf. Hednisk osedlighet insmög sig i församlingen, och hvarjehanda oordningar och missbruk förekommo vid gudstjänsten och i församlingslifvet. Men å andra sidan präglades församlingen af en viss vakenhet, liflighet och intelligens, berörd som den var i hög grad af romarvärldens bildning. Sociala frågor om äktenskapet, kvinnan, slafvarna måste Paulus därför behandla i sina båda bref till församlingen (se Korintierbrefven), som ännu finnas kvar och som utgöra den hufvudsakliga källan till vår kunskap om denna församling. Det egendomliga "tungomålstalandet" synes särskildt där ha förekommit. Den korintiska församlingen förföll så småningom och spelar efter det apostoliska tidehvarfvet ingen betydande roll i kyrkans historia. J. P. Korintiska kanalen. Se Korintiska näset. Korintiska kriget. Se Korint, sp. 1047. Korintiska näset (grek. Ισθμός, lat. Isthmus), det näs, som förenar Peloponnesos med det egentliga Hellas samt skiljer Korintiska (Lepanto-)viken från Saronska viken. Det består af en på lägsta stället 79 m. hög landrygg och är på smalaste stället blott 6 km. bredt. För att underlätta den betydande transitotrafik, som egde rum öfver näset, anlade det forntida Korints borgare mellan hamnen Lechaion vid Korintiska viken och redden Schoinus vid den Saronska en spårväg eller slip (grek. diolko's), på hvilken ej blott skeppsladdningar, utan äfven mindre fartyg drogos tvärs öfver K. Redan Periandros, härskare i Korint i 7:e årh. f. Kr., skall ha haft för afsikt att gräfva en kanal genom näset, och kejsar Nero började verkligen arbetet med en sådan, men det af bröts vid hans fall (år 68 e. Kr.). Först 1881 upptogs verket ånyo efter den linje, som valts af Nero, och Korintiska kanalen blef färdig 1893 samt öppnades 6 aug. s. å. Den är 6,3 km. lång, 22 m. bred i bottnen (25 m. i vattenytan) och 8 m. djup samt förkortar sjövägen mellan Adriatiska hafvet och Peiraieus med 325 km. Se Philippson, "Der Isthmos von Korinth" (i "Zcitschrift der gesellschaft für erdkunde", 1890). J. F. N. Korintiska viken. Se Lepantoviken. Korintisk ordning. Se Pelarordning. Koripetäl (af grek. chorifs, afsöndradt, åtskildt, och peflalon, blad), f r i b l a d i g, bot., säges en blomkrona (se d. o.) vara, då den består af sinsemellan fria blad. Motsats: ga m opeta 1. G. A.* Korest (Korsångare), medlem af en opera-eller kyrkokör. Kofistka [kå'rjistka], Karl, österrikisk geodet och geograf, f. 1825 i Mähren, d. 1906 i Prag, 1851 -93 professor vid polytekniska läroanstalten i Prag, sedan 1868 därjämte föreståndare för Böhmens statistiska byrå, gjorde sig förtjänt om den högre och lägre tekniska undervisningen, offentliggjorde ett stort antal höjdmätningar från olika delar af Österrike och var en af de förste förkämparna för framställningen af terrängen medelst höjdkurvor. Korjaker (rysk benämning, som skall vara härledd af tjuktjiskt chorana, korjakiskt kojanga l. chojanja, ren), ett till den hyperboreiska l. arktiska rasen (se Hyperboréer 2) hörande folk i sibiriska Kustprovinsen, s. om floden Anadyr, såväl på fastlandet som i norra delen af halfön Kamtjatka, äro dels bofasta och lefva hufvudsakligen af fiske vid kusten, dels nomader och vandra omkring med sina renhjordar i det inre landet. De bofaste korjakerna tillhöra 4 stammar: olutorer, vid floden Olutorka, som mynnar ut i Berings haf (de kallas af de öfriga korjakstammarna eluteat), kamener och parener, omkring nordligaste delen af Penshinaviken, pallaner, vid nordvästra kusten af Kamtjatka, samt ukiner, vid floden Ukoi på östra kusten af samma halfö. De bofaste och nomadiserande korjakerna skilja sig från hvarandra i både seder och kroppsbeskaffenhet. De förre likna kamtjadalerna och rentjuktjerna samt äro liksom dessa stora och starkt byggda, hvaremot de nomadiserande äro små och magra. Hufvudet är litet, håret svart, ögonen små, näsan kort och trubbig, men munnen stor. Korjakerna, som själfva kalla sig tsjautsjau, hvaraf ryssarna bildat ordet tjuktjer, äro i grunden samma folk som rentjuktjerna. Båda stammarnas språk äro på det närmaste besläktade med hvarandra; deras seder och bohag äro desamma, men korjakerna utmärka sig framför tjuktjerna genom större osnygghet. Antalet korjaker är omkr. 5,000. De fleste äro hedningar. Litt. se art. Jochelson. Korjakov, saltsjö i ryska prov. Semipalatinsk i ryska Central-Asien, ej långt från floden Irtysj, 6 km. lång, 4 km. bred och 21 km. i omkrets. Den årliga produktionen utgör 11--12 mill. kg. koksalt. J. F. N. Korjazkaja, vulkan. Se Kamtjatka, sp. 744. Kork (lat. suber), bot., tekn., bildas sällan å snart förgängliga, örtartade växtdelar, men uppstår däremot å fleråriga växters stammar och sådana växtdelar, som länge och starkt tilltaga i tjocklek, samt träder hos dem i ytterhudens ställe. Kork bildas äfven å sårade ytor, som blifvit beröfvade sin ytterhud (s å r k o r k). Korkväfnåden, p e r i-d e r m e t, igenkännes genom cellernas regelbundna form (kvadratisk eller rektangulär i tvärsnitt), genom saknaden af cellmellanrum samt genom frånvaron af porer i de ofta nog tunna, vanligen brun-aktigt färgade, förkorkade cellväggarna. Korkväf -nåden hindrar afdunstning och afstänger saftutbyte mellan utanför och innanför varande väfnader, hvarför de förra dö bort och ofta afflarna. Äldre korkceller äro fyllda med luft, hvarigenom kork- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.