hamnar har K. flera starkt besökta handelsplatser, såsom Madras, Trankebar och Pondichéri. Koromgång kallas i tre- eller flerskeppiga kyrkor med rikare utbildadt kor den gång, hvilken löper som en fortsättning af sidoskeppen omkring hufvudkoret, ofta på yttre sidan följd af en s. k. kapellkrans. Upk.* Koron [kårån], mindre riktig namnform för staden Korone (se d. o.). Korona [kåråna]. 1. Se Corona och Norrsken. -- 2. Ungerska namnformen för österrikisk-ungerska myntet krone (se d. o.). Koronarkärl, fysiol., benämning på hjärtats egna blodkärl. Jfr Hjärtsjukdomar, sp. 867. Korone [kåråne] 1. Korōni, stad och fästning på grekiska halfön Peloponnesos, nomos Messenia, vid Koroneviken. Omkr. 3,000 inv. K. är forntidens Asine l. Rion. Det var en bland de städer, i hvilka det grekiska befrielsekriget mot turkarna började, 1821. (J. F. N.) Koroneia (grek. Κορωνεια, lat. Coronēa), forngrekisk stad i landskapet Beotien, beläget på en kulle vid sydvästra sidan af Kopaisdalen. I närheten låg ett åt Athena Itonia helgadt tempel, vid hvilket de beotiska städerna firade sin förbundsfest (pamboiotia). Fältslag vid K. 447 f. Kr., då beoterna frigjorde sig från Atens öfvervälde, och 394 f. Kr., då Agesilaos och spartanerna under det s. k. korintiska kriget (se Korint) tillkämpade sig en blodig och dyrköpt seger öfver atenare, tebaner och deras bundsförvanter. Endast få ruiner af K. finnas i behåll. A. M. A. Koroneviken [kåråne-] 1. Messeniska viken, den västligaste af de stora vikar, som Medelhafvet bildar på södra sidan af Peloponnesos, mellan Kap Matapan (Tainaron) och Kap Akritas (Gallo). Koroni. Se Korone. Koronis, astron., en af småplaneterna. Koronium (Coronium), kem., ett hypotetiskt grundämne i solatmosfären, hvilket man tillskrifver vissa karakteristiska, intet jordiskt grundämne tillhörande linjer i solspektret. Koronium är sannolikt betydligt lättare än väte och förekommer hufvudsakligen i solatmosfärens öfversta skikt, coronan (se d. o. 2). H. E. Korop, stad i ryska guv. Tjernigov, vid Desna. 6,208 inv. (1897). Kororofa, negerrike i sydvästra Sudan, s. om floden Binue och v. om Adamaua, hör till de s. k. Bánsa bókoi (se Haúsa) och består af flera nästan oberoende landskap, med Vukari till hufvudstad. (J. F. N.) Korosko [kårå′skå], hufvudort i distriktet Kenuz, egyptiska prov. (mudirije) Nubien, under 22° 40′ n. br. på högra Nilstranden, i ett vulkaniskt ökenlandskap. 1,746 inv. (1897), köpmän och beduiner. K. är station för fartyg, som gå från Nedre Egypten och där aflasta sin för Sudan bestämda last, som på kameler föres vidare genom Nubiska öknen till Abu Hammed längre upp vid Nilen. Under mahdistkriget var K. en militäriskt viktig punkt och var besatt af en stark garnison; nu äro fort och baracker öfvergifna. J. F. N. Korotja [ka-], kretsstad i ryska guv. Kursk, vid Korotja, en biflod till Donets. 14,405 inv. (1897). Tillverkning af ljus, olja och läder samt handel med trädgårdsalster, boskap och spannmål. (J. F. N.) Korotojak [karatåjāk], kretsstad i ryska guv. Voronesj, på Dons högra strand. 9,391 inv. (1897). J. F. N. Korpbenen, ossa coracoidea, zool. Se Däggdjur, sp. 1200, och Kloakdjuren. Korpen, zool. Se Korpsläktet. Korp-Floke. Se Island, sp. 935. Korpgamsläktet, zool. Se Cathartes. Korphacka, spetsig hacka, som användes för upphackning af tätt packad, särskildt stenig jord. H. J. Dft. Korpilaks (fi. Korpilahti), imperiellt pastorat af 2:a kl., Jämsä kontrakt, Borgå stift, Finland, Tavastehus län, Jämsä härad och domsaga. Landareal 1,045 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 13,353 pers. (1908). A. G. F. Korpilombolo. 1. Kapellförsamling i Norrbottens län, Korpilombolo tingslag, till Öfver-Torneå, Luleå stift, Norrbottens norra kontrakt. 1,513 kvkm. 1,967 inv. (1909). K. skall framdeles bilda eget pastorat. -- 2. Tingslag i Norrbottens län, ingår i Torneå domsaga och fögderi samt omfattar de båda kapellförsamlingarna Korpilombolo och Tärendö. 3,197 kvkm. 3,468 inv. (1909). Korpo. 1. Ö-socken af Virmo härad och Masku domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. Landareal 161 kvkm., befolkningen, svensk, 2,717 pers. (1908). Kalkbränning idkas som näring. K. är ett imperiellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift, Domprosteriet. -- På Korpoström, farvattnet s. om K., angrepos 20 maj 1743 tjuguen ryska galärer af svenska skärgårdsflottan under viceamiral Abraham Falkengreen. Stridens utgång blef sådan, att Falkengreen måste draga sig tillbaka till Åland. -- 2. Friherreskap, som 30 aug. 1649 förlänades åt den 12 aug. 1608 till friherre utnämnde Nils Bielkes sonson Nils Turesson Bielke, med succession för hans broder Ture samt hans farbröder Gustaf och Sten Nilssöner Bielke. Friherreskapet omfattade 143 hemman om 140½ mantal i Finland (Masku härad) samt Korpo socken. 1. O. I. (A. G. F.) 2. G. F.* Korporal. Se Korpral. Korporation (fr. corporation, af lat. corpus, kropp, samfund), förening,, samfund, skrå, gille; en samling personer, som för ett visst ändamål gett sig stadgar och af staten fått sig tillerkända vissa rättigheter. Jfr Juridisk person. Korporationsakten. Se Episkopalkyrkan, sp. 712. Korpo ström. Se Korpo. Korpral, Korporal (fr. caporal, it. caporale, af capo, lat. caput, hufvud, således eg. ”hufvudman”), krigsv. 1. Inom flera arméer och särskildt den svenska (utom vid artilleriet) benämning på innehafvaren af den lägsta underbefälsgraden. Redan på 1600-talet indelades kompaniet i korpralskap, hvart och ett under befäl af en korpral. Denna indelning finnes, i hvad som rör den inre tjänsten, ännu kvar i flera arméer, äfven i den svenska (dock ej vid artilleriet, äfven om den där benämnes tropp eller halftropp). I svenska armén räknas korpralerna till manskapet och indelas i tre grader: distinktionskorpraler, korpraler och vice korpraler, af hvilka distinktionskorpralerna (hvilken grad tillkom 1858) vanligen göra samma tjänst som sergeanter. -- 2. Vid svenska marinen (flottan och kustartilleriet) finnas två