underbefälsgrader af manskapet: underofficerskorpraler, som i regel göra samma tjänst som underofficerare, samt korpraler. Vid kompanier tjänstgöra särskilda kompanikorpraler och vid skeppsgossekåren skeppsgossekorpraler. Tillfälligt tjänstgör manskap som dagkorpraler, matsalskorpraler, portkorpraler, rustkammarkorpraler, o. s. v. Ombord tillsättas, oberoende af manskapsgrad, dels stationskorpraler, näml. backs- och skans-korpraler, samt å seglande fartyg jämväl förmärs-, stormärs- och kryssmärskorpraler, hvilka hvar för sig äro närmaste förmän för motsvarande gastar (backsgastar o. s. v.), dels skeppskorpraler, näml. trossbottens-, mäss-, batteri-, torn- och musköterikorpraler, som svara för ordningen å olika lokaler på fartyget. - Vid båtsmanshållet funnos korpralskap, som omfattade omkr. 25 man, hvarje under befäl af en korpral. 1. C. O. N. 2. H. W-l. Korpsläktet l. Kråksläktet, Corvus, zool, hör till kråkfåglarnas familj inom tättingarnas ordning och fåglarnas klass. Näbben är tjock och stark, af medelmåttig längd, något litet nedböjd, utåt hoptryckt, ofvan kullrig och med smalare spets. Underkäken saknar längsgående köl invändigt; näbbsömmen är utefter hela sin längd något bågformigt böjd. Fjäderklädnaden är af vanlig beskaffenhet. Benen äro framtill försedda med tvärgående inskärningar. Vingarna äro tämligen långa, med smala, spetsiga (under flykten skilda) pennor, af hvilka den första är längre än armpennorna samt den tredje och den fjärde längst. Stjärten är tvär eller afrundad. - Alla arterna af detta släkte bygga enkla och konstlösa bon, föga djupa och utan tak samt hopfogade af pinnar och kvistar, blandade med jord, samt försedda med bale af hvarjehanda mjuka ämnen. Äggen äro grön- eller blåaktiga, med små, mörka, vanligen täta fläckar. Könen äro lika, och ungarna få redan första året fullt utbildad dräkt. Med undantag af korpen lefva hithörande arter ofta i stora flockar, utom under fortplantningstiden; dock häckar en del kolonivis. Boet lägges i höga trädkronor, på klippor och torn eller i ihåliga träd. Födan hämtas ur både djur- och växtriket, och arterna äro allätande. Hithörande fåglars syn och iakttagelseförmåga äro högt utvecklade, hvilket kommer dem väl till pass vid födans uppsökande. Deras själsegenskaper äro framstående; så utmärka de sig genom list, slughet och läraktighet. Alla ha de den egendomliga vanan att samla och gömma undan glänsande föremål, af hvilka de ej kunna ha någon nytta. På marken röra de sig afmätt gående med stegen skiftevis; de flyga jämnt och stadigt. Ett par af våra inhemska arter äro i vissa fall skadliga, men de andra göra nytta genom att förtära skadeinsekter och andra smådjur. De svenska arterna särskiljas på följande sätt: A. Stjärten minst 25 mm. längre än de hoplagda vingarna. a. Färgen svart och grå. 1. Hufvudet endast ofvan svart: Kajan (Corvus monedula). 2. Hufvudet h. o. h. svart: Grå kråkan (C. cornix). b. Färgen helt svart. 1. Första handpennan längre än de yttre armpennorna, men ej så lång som de innersta: Svarta kråkan (C. corone). 2. Första handpennan längre än de yttre och lika med eller längre än de inre armpennorna: Korpen (C. corax). B. Stjärten föga längre än de hoplagda vingarna. Råkan (C. frugilegus). Kajan, i södra Sverige kallad A'likan, har hufvudet ofvan blåsvart, dess och halsens sidor samt halsryggen ljusgrå, ryggen svart, undre kroppsdelarna mörkgrå, vingarna och stjärten glänsande svarta samt kroppslängden nära 34 cm. Kajan förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige, lefver vanligen i större eller mindre kolonier samt häckar i kyrktorn, klockstaplar, murar> ruiner och ihåliga träd, helst ekar. Mot hösten samlas kajorna i flock, ofta tillsammans med råkor och kråkor, samt ströfva då omkring under skrik och larm. En del kajor stannar kvar hos oss, ej blott i Skåne, utan äfven i Uppland, under vintern, andra flytta till sydligare länder. Liksom sina samsläktingar är kajan slug och skygg, men i allmänhet mycket lifligare och snabbare i sina rörelser. Litet emellan låter den höra sitt något klagande läte, och där många individer bo tillsammans, hålla de ofta i förening ett förskräckligt oljud. Kajan blir lätt tam och kan läras att eftersäga ord, att komma, då man kallar den, o. s. v. Äggen äro 4 till 7, blekt blågröna, med svartbruna och askgrå fläckar. Grå kråkan (fig. 1) har hufvudet, framhalsen, vingarna, benen och stjärten svarta; f. ö. är hon askgrå. Längden kan stiga till 50 cm. Grå kråkan är Fig. 1. Grå kråka. utbredd öfver hela Europa, norra Afrika och mellersta Asien. I Sverige häckar hon öfver hela landet och är stannfågel, ehuru hon vid sträng köld stryker något omkring. Sin vistelseort väljer hon i större och mindre skogsdungar, men äfven i parker och trädgårdar i närheten af människoboningar. Hon är sällskaplig samt begåfvad både i kroppsligt och, framför allt, i andligt hänseende, hvarför hon ock spelar en viktig roll inom djurvärlden. Hennes syn, hörsel och lukt äro skarpa. Under förmiddagarna är kråkan ifrigt sysselsatt med att söka sin föda och genomsnokar då alla ställen, där något byte kan väntas. Midt på dagen hvilar hon sig, men under eftermiddagen är hon ånyo ute på spaning efter föda. Mot kvällen samla traktens kråkor sig tillhopa och tillbringa natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskildt om hon finner sig utsatt för förföljelser. Roffåglar undgå sällan hennes uppmärksamhet och förföljas under höga skrik. Då en Ord, som saknas under K, torde sökas under C.