ursprung, som är af senare datum. Perserna hade 614 vid eröfringen af Jerusalem tagit med sig som byte därifrån det heliga korset, men blefvo sedermera slagna af östromerske kejsaren Herakleios och nödgades i freden 628 bl. a. återlämna Kristi kors. 14 sept. 629 bar kejsaren på sina skuldror i högtidlig procession korset upp till Golgata för att i den restaurerade Heliga graf kyrkan "upphöja" det som det kristliga världstecknet. Sedan dess har i den österländska l. grekisk-katolska kyrkan korsupphöjelsens (l. korsuppsättandets) fest varit en af de större kyrkofesterna. I den västerländska kyrkan påbjöd påfven Honorius I kort därefter dess firande på 14 sept., och efter reformationens införande bibehölls den här och där äfven i de protestantiska kyrkorna, där man gaf den en mera andlig betydelse, enligt Fil. 2: 5-11 och Joh. 12: 31-36. I svenska almanackan bar till minne af den gamla festen 14 sept. (likasom 3 maj; se Korsets återfinnande) ända till 1901 namnet Korsmässa. J. P. Korsets återfinnande (Inventio sanctæ crucis) är namnet på legenden om, huru kejsar Konstantin den stores moder, Helena, år 326 återfann frälsarens kors vid en gräfning, som hon lät anställa i den kulle, hvilken täckte såväl Golgata som Kristi graf. Kejsarinnan Helena fann, berättar legenden, tre kors, och genom ett under visades, hvilket af dem var Kristi kors. En mindre del däraf jämte spikarna sände kejsarinnan till sin son, kejsar Konstantin, men den större delen infattades i silfver och förvarades i Jerusalems hufvudkyrka för att vid hvarje påskhögtid bli föremål för folkets tillbedjan. Biskopen fick rättighet att bortge bitar af det heliga korset till amuletter; och för hvarje gång detta skedde, växte ett nytt stycke i det gamlas ställe. - Denna legend förekommer först antydningsvis i början af 4:e årh., hos Konstantins samtida och biograf, kyrkohistorikern Eusebios (d. 340). Hos senare kyrkofäder är den mera detaljerad, såsom den ofvan är anförd. Enligt kyrkohistorikern Nikeforos skulle redan under Konstantins tid en fest till minne af korsets återfinnande årligen ha firats. Formligen påbjöds den som allmän kyrkofest inom västerländska kyrkan först 1376 af Gregorius XI. Den firas af romersk-katolska kyrkan 3 maj. Till minne af denna fest bar denna dag (likasom 14 sept.; se Korsetsupphöjelsefest) i svenska almanackan ända till 1901 namnet Korsmässa. J. P. Korsett (fr. corset, dim. af fnfr. cors, lat. corpus, kropp), kvinnligt klädesplagg, utgörande ett slags underlif eller gördel, som kan sammandragas eller utvidgas medelst snörinrättning och som har till hufvuduppgift att modellera figuren och därigenom komma klänningen att sitta väl. Korsettens upphof anses vara ett på 1200-talet till själfständigt plagg förvandladt underfoder, men redan under antiken nyttjades dräktföremål med korsettens uppgift. Under medeltiden och nyare tiden ombildades korsetten efter klädselsättets växlingar; ungefär från 1810 förskrifver sig ordets nuvarande betydelse. Mot densamma ha riktats ideliga anfall från läkarhåll, utan att de likväl haft något nämnvärdt resultat, men korsettens form har undergått ständiga förändringar i syfte att med bibehållande af dess praktiska och skönhetsuppgift göra den oangriplig ur hygienisk synpunkt. F. n. följer dess form i allt väsentligt kroppens, den lämnar bröstkorgen fri och sträcker sig ett stycke ned öfver höfterna (se fig.). Korsetten göres af tyg och får sin form af på längden insydda fjädrar (af aluminium, hvalfiskben), dess tillverkning utgör en betydande industri. I stället för korsett användes stundom s. k. reformlif, som saknar fjädrar och afser att värma äfven bröst- och öfre ryggpartiet. Jfr Dräkt och Snörlif.

Korsett år 1910 Korsfana, en lång staf, slutande med ett litet kors och med en där nedom anbragt liten korsprydd fana eller vimpel (se fig. 1). Den uppståndne frälsaren framställes fr. o. m. den senare medeltiden med en sådan fana i handen. Denna symbol anbringas äfven å bilder af lammet (se Agnus Dei). Fanans färger äro rödt och hvitt. - Benämningen användes äfven om kejsar Konstantin den stores segerrika baner (la'barum), som utgjordes af en

Fig. 1. Korsfana.

Fig. 2. Konstantin den stores labarum, afbildadt på en antik silfvermedalj. lans, slutande i ett kristusmonogram inom en gyllene krans med en där nedanför anbragt tvärstång, från hvilken nedhängde en kvadratisk duk med bilder af kejsaren och hans barn (se fig. 2). Enligt andra afbiidningar (på mynt) slutar stången i ett kors, och duken prydes af kristusmonogrammet. Upk.* Korsfarare, deltagare i ett korståg (se d. o.). Korsfjord, en omkr. 30 km. lång fjord i Nordhordland, Söndre Bergenhus amt (Norge), mellan öarna Store Sartor och Hofteren. - Äfven en arm af Altenfjord (se d. o.) bär namnet K. O. A. Ö. Korsfästning, ett hos forntidens folk, särskildt indier, egypter, assyrer, kartager, perser, skyter, greker och romare, vanligt dödsstraff. Straffredskapet utgjordes urspr, af en påle, på hvilken den dömde spetsades, såsom det ännu brukas i Österlandet. Denna påle erhöll sedermera en tvärslå, hvarigenom det egentliga korset (korsformen) uppkom. Delinkventen gisslades och måste därefter själf bära sitt kors till afrättsplatsen. Där fick han en döfvande dryck och spikades eller bands sedermera fast vid korset. Detta dödsstraff var i högsta grad kvalfullt; stundom infann sig döden, först sedan flera dagar förflutit. Under Konstantin den stores regering (323-337) afskaffades detta