barbariska straff hos romarna. Det utomordentligt vanärande i straffet låg hos dem däri, att det vanligen tillämpades endast på slafvar och de gröfste förbrytare, men aldrig på romerska medborgare. Hos judarna förekom korsfästningen, först sedan de förlorat sin själfständighet, och såsom i lag stadgadt straff först under det romerska herraväldet. Genom Kristi död på korset blef detta en helig symbol hos de kristne. Korsförhör, jur., förhör af ett af ena parten påkalladt vittne genom motparten eller dess advokat. Detta sätt för vittnesförhörs anställande brukas i England (cross examination), där vittnena förhöras icke af domaren, utan af parterna själfva, hvarvid den, som påkallat vittnet, först förhör detsamma inför rätten. Korsförhöret har till uppgift dels att afvinna vittnet nya upplysningar, dels att pröfva sanningsenligheten af de vid det första förhöret meddelade. Det anses som ett synnerligen lämpligt medel att framtvinga sanningen, men är genom den hänsynslöshet, hvarmed det lätt nog kan komma att bedrifvas, också egnadt att förvirra vittnena och fördunkla sanningen. I. Afz. Korsförlamning. 1. Med., den sällan förekommande form af förlamning, vid hvilken i stället för en halfsidig inskränkning i rörelseförmågan, d. v. s. förlamning af samma sidas arm och ben (hemiplegi, se d. o.), armen på ena sidan och benet på den andra samtidigt förlamas. Vanligen föreligger då ett afbrott i nervledningen inom ett speciellt område af hjärnan, nämligen på det ställe i den s. k. förlängda märgen, där pyramidbanorna, som föra de motoriska nervtrådarna till extremiteterna, korsa sig med hvarandra. 2. (Korslamhet, Njurslag, Hemoglobinuri) Veter., en af okänd orsak hastigt uppträdande hästsjukdom, som yttrar sig i lamhet i bakdelen och mörkfärgad urin, uppkommer, i synnerhet då hästar, som äro vana vid strängt arbete, under en eller annan dag fått stå overksamma och därunder utfodrats alltför kraftigt. Efter en kvarts eller en halftimmes körning börjar hästen plötsligt svettas, darra och vackla på bakbenen och faller omkull, oförmögen att resa sig på grund af förlamning i bakdelen. Länd- och korsmuskulaturen kännes då vanligen ansvälld och hård som trä, temperaturen är förhöjd, och urinen är mörk, porterfärgad; ofta är urinblåsan förlamad, så att hästen måste tappas. Hästen bör genast föras in i stallet, få en riklig bädd af torr halm eller torfströ, gnidas torr med halmviskor, täckas med filtar och vändas hvarannan timme för undvikande af liggsår, som annars lätt uppkomma. Ett gynnsamt förlopp är i väsentlig grad beroende på, att lämplig behandling af veterinär genast kan inledas. Bjuder hästen efter 8 dagar ej till att stödja på bakbenen, blir nedslaktning antagligen nödvändig. Till förekommande af sjukdomen böra arbetshästar under hvilodagar dagligen motioneras och icke utfodras för kraftigt. 1. I. H. 2. E. T. N. Korsgalopp, ridk. Se Galopp. Korsgevär. Se Bardisan. Korsgloria. Se Gloria 2 och Kors 1. Korsgrad, mek. tekn. Se Fil, sp. 189. Korsgång (lat. xystus), bygnk. De olika byggnaderna i en större och rikare klosteranläggning grupperade sig i regel omkring en öppen fyrkantig gård, mot n. i allmänhet begränsad af klosterkyrkans södra långsida. Denna gård omgafs af hvälfda portiker eller pelargångar, som med prydliga bågställningar öppnade sig mot densamma (se fig. 2 i art. Kloster och bilden af La Certosa di Pavia å pl. X till art. Byggnadskonst). Dessa hallar, af hvilka stundom den norra saknades, utgjorde tillsammans den s. k. korsgången, som förmedlade förbindelsen mellan kyrkan och de olika klostcrbyggnadcrna samt

Plan af klostret Veruela, Spanien, a korsgång, b klostergården, c klosterkyrkan, d kapitelsalen. mellan dessa inbördes (se fig.). Den användes därjämte för högtidliga processioner (däraf sannolikt namnet, emedan ett kors därvid bars framför eller i tåget), till spatserplats för klosterinbyggarna samt till uppehållsort vid mildt väder. Ofvan korsgången voro sofrummen belägna; till densamma stötte kapitelsalen för rådplägningar samt matsalen (refectorium). Å den kringslutna gårdsplanen, en påminnelse om atrium vid de gammalkristna kyrkorna och äfven använd som begrafningsplats för klostermedlemmar, funnos gångar, gräsplaner och planteringar. I midten höjde sig ett kors; i ett hörn fanns ofta en brunn för tvagningar. Den största omsorg nedlades i regel på arkitekturen, som här visar sig i all sin stilfullhet och rikedom och ofta gör dessa korsgångar till de mest intagande och stämningsrika interiörer. Upk.* Korshaspel, mek. Se Haspel. Korshavn, en mycket besökt norsk hamn, i Lyngdals pastorat, Lister og Mandals amt, 22 km. s. ö. om Farsund. O. A. Ö. Korsherrar (lat. cruciferi, crucigeri], namn på åtskilliga riddarordnar. 1. De tyske ordensriddarna. Se Tyska orden. - 2. De italienske korsherrarna kunna ledas tillbaka till 1160-talet, då Alexander III förlänade privilegier till deras moderinstitution, ett stort hospital i Bologna. Sin blomstring nådde denna orden under Klemens IV :s tid (1260-talet) och skall då ha omfattat mer än 200 kloster och hospital, där den utöfvade sin kärleksverksamhet. Ordensmärket var ett järnkors. Sedan 1300-talet inträdde förfall, ett generalkapitel sökte förgäfves 1642 genomföra en reform, och 1656 upphäfdes brödraskapet. - 3. Korsherrar i Nederländerna, Frankrike, Tyskland och England. Deras brödraskap stiftades 1211 i Huy (nära Liège) af Teodor af Celles för kättares