förhoppningar kvarlefde dock länge hos Västerlandets folk tanken att befria Heliga landet ur de otrognes våld, och många förslag framkommo rörande det sätt, hvarpå detta borde ske, utan att dock omsättas till handling. För fullständighetens skull bör anmärkas, att äfven de skandinaviska länderna deltogo i erläggandet af de korstågstionden, som påfvarna utskrefvo, och äfven ibland sände deltagare i korstågen till Palestina. Berömdt är den norske konungen Sigurd Jorsalafares korståg 1107--10, och 1152 utgick en ny norsk expedition, som deltog i Askalons belägring 1153. Äfven underrättelsen om Jerusalems eröfring 1187 synes ha dragit nordiska korsfarare till Palestina, och äfven i senare korsfärder nämnas skandinaver som deltagare. Korstågsrörelsen utgör, såsom ofvan antydts, en väldig yttring af den asketisk-mystiskt färgade religiositet, som tog sig uttryck i den samtida kyrkliga reformrörelsen, i förening med den krigiska äfventyrslystnad, som bl. a. gaf upphof till normandstaterna rundt Europas västra och södra kust. Den roll, som just normanderna spelade i korstågsrörelsen, var därför ingen tillfällighet. Som drifvande faktor af mindre ideellt slag kom den gamla vikingalystnaden efter byte, som hade svårt att finna sig till rätta i Västerlandets mera ordnade förhållanden och därför sökte friare spelrum i Orienten. "Medeltidens kyrkligt asketiska tanke var korstågens själ, men den lefde i en kropp af kött och blod, som gjorde sin rätt gällande." Dock ha korstågens ekonomiska orsaker säkerligen öfverskattats. Om någon öfverbefolkning i det dåtida Europa kan man ej tala, och de italienska städernas handelsintressen spelade visserligen senare under rörelsens utveckling en viktig roll, men få ingalunda betraktas som primär orsak. Synnerligen genomgripande -- och det på flera områden -- gestaltade sig korstågens följder, mest dock så, att de främjade en utveckling, som redan begynt. Det mål, som egentligen hägrat för deltagarna, Heliga landets varaktiga befrielse från de otrogne, vanns dock icke, ity att de korsfararstater, som i Orienten grundlades, icke fingo någon lång tillvaro. På det bysantinska kejsardömet utöfvade korstågen ett försvagande inflytande, som banade vägen för turkarnas frammarsch. Påfvedömet åter vann i korstågsrörelsens begynnelse en högst betydande makttillväxt, som med rörelsens aftynande gick tillbaka. Hierarki och riddarväsen nådde sin högsta blomstring. Genom öppnandet af nya handelsvägar togo å andra sidan städerna och deras borgerskap ett kraftigt uppsving, och särskildt lades grunden för de italienska sjöstädernas uppblomstring på 1300- och 1400-talen. För vetenskapen medförde korstågen betydande landvinningar, såsom vidgad kännedom om forntidens författare och en mera realistisk metod. Vid sidan af den kyrkliga vetenskapen framväxte nu en profan, som började aflösa den förra. Som påtagliga bevis på korstågens kulturförmedlande inflytande kvarstår en mängd arabiska lånord i de moderna språken (tariff, amiral, arsenal, soffa o. s. v.), liksom ock genom dem infördes till vår världsdel åtskilliga där förut okända kulturväxter (majs, ris, vattenmelon, aprikos o. s. v.). Tilläggsvis bör framhållas, att i egentligaste mening med korståg förstås härofvan skildrade härfärder till Heliga landet, men att påfvestolen snart började predika "korståg" mot sina eller kyrkans fiender i allmänhet (albigenserna o. s. v.). Därjämte användes termen för att generellt beteckna härfärder företagna mot hedniska folk i omvändelsesyfte. I vår egen historia omtalas flera dylika korståg både till Finland och till Östersjöprovinserna. Om våra dagars "korstågsrörelse" se Kristliga studentvärldsförbundet. Litt.: "Recueil des historiens des croisades" (1841 ff.), Michaud, "Histoire des croisades" (3 bd, 1812--17; flera uppl.), Wilken, "Geschichte der kreuzzüge" (7 bd, 1807--32), Riant, "Expéditions et pèlerinages des Scandinaves en Terre-sainte au temps des croisades" (1865), Röhricht, "Beiträge zur geschichte der kreuzzüge" (2 bd, 1874, 1878), "Geschichte der kreuzzüge im umriss" (1898), Kugler, "Geschichte der kreuzzüge" (2:a uppl. 1891), Heyck, "Die kreuzzüge und das heilige land" (1900), Bréhier, "L'église et l'orient au moyen âge: les croisades" (1907), och Stevenson, "The crusaders in the East" (1907). För de olika korstågen se Sybel, "Geschichte des 1. kreuzzuges" (3:e uppl. 1899), Röhricht, "Geschichte des 1. kreuzzuges" (1901), Kugler, "Studien zur geschichte des 2. kreuzzuges" (1866), "Analecten zur geschichte des 2. kreuzzuges" (1878) och "Neue analecten zur geschichte des 2. kreuzzuges" (1883), Riezler, "Der kreuzzug kaiser Friedrichs I." (1870), Norden, "Das papsttum und Byzans" (1903), Röhricht, "Studien zur geschichte des 5. kreuzzuges" (1891), Kestner, "Der kreuzzug kaiser Friedrichs II." (1870), Davis, "The invasion of Egypt by Louis IX of France" (1899), och Sternfeld, "Ludwigs des heiligen kreuzzug nach Tunis 1270" (1896). Om korstågens följder se Heeren, "Versuch einer entwicklung der folgen der kreuzzüge" (1808), Prutz, "Kulturgeschichte der kreuzzüge" (1883), och Heyd, "Histoire du commerce du Levant au moyen âge" (2 bd, 1885, 1886). T. H-r. Korsun. Se Sevastopol. Korsvirkeshus. Se Bostad, sp. 1263 och fig. å pl. II. Korså, järnbruk med 6 lancashirehärdar och räckverk med 2 vällugnar och 4 hammare, beläget i Sundborns socken, Kopparbergs län, vid Korsån (ett tillflöde till Storsjön i Gästrikland), som förmedlar ångbåtsförbindelse med den 7 km. aflägsna Korsåns station å Gäfle--Dala järnväg. Till bruket höra äfven sågverk med 2 dubbla ramar och kantverk samt tegelbruk, och under samma förvaltning som K. lyda Ågs masugn och Svartnäs nedlagda järnbruk i Svärdsjö socken. Taxeringsvärdet å K. bruk och såg 115,000 kr., å Svartnäs bruksbyggnader, kvarn och såg och kraftstation samt Ågs masugn och kvarn 181,500 kr. (1909). Tillverkningen af smältstycken vid K. var 1901--05 i årligt medeltal 3,374 ton. -- En såg anlades vid K. 1747, och 1836 utfärdades privilegier för K. bolag att där anlägga masugn och smide. 1838 förvärfvades bruket af Stora Kopparbergs bergslag, som genom anläggning af en kombinerad ångbåts- och järnvägsled satt bruket i förbindelse med såväl Vintjärns grufvor och Ågs masugn som med Gäfle--Dala järnväg. Vid bruket tillverkas sedan gammalt ett berömdt ämnesjärn till fjäderstål, hvars stämpel går under namnet "Diamond brand" i den engelska marknaden. , Wbg.