och räknas därför jämte målarna (och i vissa spel äfven tian) till honnörerna (se d. o.). - I flera äldre lekar äro de tre rangkorten kung, ryttare (ej dam) och knekt; namnen på dessa figurer ha växlat betydligt. Kort af detta slag säljas vanligen i s. k. spel, d. v. s. två lekar tillsammans, åtskilda genom mönstret på kortens baksida, som på den ena leken brukar utföras i röd och på den andra i blå färg ("röd lek" och "blå lek"). Ett stort antal spelande vill aldrig börja gifningen med röd lek, emedan det anses medföra otur. -- Utom dessa båda hufvudslag finnas många olika slags kortlekar: trappola-leken i Tyskland, af italiensk härstamning; den vanliga italienska leken (med färgnamnen spade, coppe, denari och bastoni), hvilka båda närma sig fyrfärgsleken; killeleken (se Kille) m. fl. Därigenom att man vid spelkortsfabrikationen, från att begagna sig af schabloner, fann på att nyttja aftryck af skurna träplattor, blef denna tillverkning af vikt för boktryckarkonstens utveckling. De äldre korten äro af vikt för typografiens historia och ge äfven intressanta upplysningar om modernas utveckling genom sina dräktbilder, hvarför de samlats i flera museer (jfr katalogerna öfver Weigels samling i Leipzig 1865, British museums i London 1876 och Lehrs' öfver kopparstickskabinettets i Dresden 1885 samt Geisberg, "Das älteste gestochene deutsche kartenspiel", 1905). Ofta har man i kortlekens figurer lämnat humoristiska, obscena eller karikatyriska bilder. Till kort af det senare slaget hör en i Leipzig 1798 förfärdigad lek, i hvilken de fyra kungarnas ansikten äro vrångbilder af Robespierre, Danton, Marat och Mirabeau. Denna lek är dessutom märklig därför, att den är den första, som framvisar dubbelhufvud, d. v. s. två bröstbilder, hvilka stöta tillsammans på midten af kortet. På de s. k. skandinaviska spelkorten, som utgåfvos i början på 1870-talet, buro rangkortcn medlemmars af de nordiska konungahusen anletsdrag. Medelpunkter för spelkortsindustrien voro Ulm, Augsburg, Niirnberg, sedan Amsterdam. I Sverige funnos 19'08 3 fabriker för tillverkning af kort, hvilken är belagd med stämpelafgift, se K o r t-stämplingsafgift. S. å. uppgick den svenska tillverkningens värde till 227,586 kr. -- Se arbeten om spelkort af Thiers (1686), Breitkopf (1784), Leber (1842), Chatto (1848), Taylor (1865), Merlin (1869) och d'Allemagne (1906) samt uppsats af Biörklund i "Ord och bild" 1900. (R--n B.) Korta papper, hand., växlar med "kort" löpetid. Vid bankernas diskontering af växlar pläga sådana med högst 3 månaders återstående löpetid kallas "korta". I motsats härtill kallas växlar med en återstående löpetid af 3-6 månader "långa" och sådana med ännu längre löpetid "öfverlånga". Vid köp af växlar åter (för remittering till utlandet) brukar beteckningen "korta papper" eller "korta växlar" hos oss ange växlar med högst 14 a 15 dagars löpctid. Man talar därvid äfven om växlar på "kort sikt" (jfr Växel). Å. W:son M. Korta varor (ty. kurze waren), hand., sammanfattande benämning på en mängd olikartade, mestadels smärre lyx- och nödvändighetsvaror af metall, trä, horn, ben, pärlemor, glas, porslin, läder, papp o. s. v., hvilka icke vägas eller mätas, utan säljas stycke- eller dussinvis. Exempel på korta varor äro knifvar, saxar, nålar, knappar, ur, ringar, kedjor, ljusstakar, speldosor, glasögon och kikare, leksaker, solfjädrar, skrin, album, portföljer, väskor, börsar, parfymerier, broscher m. m. De finare och mera eleganta af detta slags varor bruka sammanfattas under benämningen galanterivaror. Korta varor af metall benämnas stundom quincaillerievaror (se d. o.). Inom produktionen af korta varor intaga Tyskland, Frankrike (Paris), England och Österrike främsta rummen. Å. W:sonM. Kortbref (ty. kartenbrief, fr. carte-lettre, eng. letter card) utgör en mellanform mellan vanligt bref och brefkort (se d. o.). Med bref ven äro kortbrefven likställda i afseende på portot. Med brefkorten ha de gemensamt, att för deras affattande postverket tillhandahåller frankostämplade blanketter, i form af ett hopvikt kort. Bakre halfvan af kortbrefvet är försedd med gummerade kanter, båda halfvorna på lämpligt sätt perforerade för att underlätta öppnandet. De saluhållas i valörer å 5 och 10 öre. Kortbrefven kunna rekommenderas, men i dem få ej inneslutas penningar o. d. Kortbref behandlas som bref, äfven i det fall, att bakre halfvan frånskilts. Detta slags försändelser infördes i Sverige 1889 efter att redan förut på 1880-talet ha kommit i bruk inom åtskilliga andra länder. R. L--n. Kortesjärvi, imperiellt pastorat af 3:e kl., Lappo kontrakt, Åbo ärkestift, Finland, Vasa län, Kuortane härad, Alavo domsaga. Landareal 286 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,263 pers. (1908). A. G. F. Kortfors, elektriskt stålverk med 4 smältugnar, hammarverk och elektrod verk m. m. vid of alla anhalt, 3 km. från Kortfors station å Nora bergslags järnväg i Karlskoga socken, Örebro län, tillhör Aktiebolaget Héroults elektriska stål, bildadt 1902 (aktiekapital 700,000 kr.), och tillverkar verktygsstål på elektrisk väg efter P. Héroults metod och dessutom högprocentigt kiseljärn och kromjärn med ringa kolhalt samt elektroder för elektriska smältverk m. m. Verket'arbetar med 2,200 elektriska hästkrafter, som jämte en del af verkstadsbyggnaderna förhyras af Örebro elektriska aktiebolag, som där förut drifvit tillverkning- af kalciumkarbid. Wbg. Kort galopp, ridit. Se Galopp. Kortgren, bot. Se Skottbyggnad. Korthorn. Se Korthornsboskap. Korthornsboskap, husdjurssk., en nötkreatursras, som sedan århundraden förekommer i de engelska grefsk. Durham och Yorkshire. Den kallades fordom efter floden Tees, som skiljer grefskapen från hvarandra, Teeswaterrasen och sedermera Yorkshirerasen. Inom sistnämnda ras utbildades mot slutet af 1700-talet en stam, som kallas antingen korthorn, durhamkorthorn eller förbättrad koTt hornsras. Den "förbättrade korthornsrasen" utmärker sig framför den äldre eller yorkshirerasen genom den hastighet, med hvilken den växer upp, och sin gödningsförmåga, hvaremot den med hänsyn till mjölkproduktionen är underlägsen såväl moderrasen som många andra raser af olika kroppsstorlek. Stamfadern till den förbättrade korthornsrasen hette Hubback och egdes på 1770-talet af bröderna Colling i grefsk. Durharn. Tjuren hade stark benägenhet för fettbildning, och denna, så att säga, fettsot har sedermera hos afkomman blifvit utvecklad till högre grad än hos någon annan ras. Då djuren såväl på grund häraf