ring. Detta slags kortsystem anses underlätta genealogens arbete, förebygga felaktigheter vid registrering, göra det möjligt att genom ombyte af kort aflägsna fel och när och hvar man önskar "bygga till" och få det hela öfverskådligt. Genom ett sinnrikt beteckningssätt får man ett kort för hvarje släktled. Kortum (ej Kortüm), Karl Arnold, tysk humoristisk författare, f. 1745, d. 1824, sedan 1770 praktiserande läkare i staden Bochum (Westfalen). Begagnande sig af originella småstadstyper, som i Bochum utgjorde hans omgifning, utgaf han 1784 anonymt l:a delen af sin på djärf knittelvers skrifna och med de kostligaste träsnitt försedda komiska hjältedikt Die Jobsiade eller, som dess ursprungliga titel lydde, Leben, meinungen und thaten von Hieronimus Jobs, dem candidaten, und wie er sich weiland viel ruhm erwarb, auch endlich als nachtwächter in Sulzburg starb ..." Två delar följde senare, och till den 1824 utgifna 4:e upplagan omarbetade K. 1:a delen. "Die Jobsiade" (många uppl.) med sina groteska rim och groft komiska teckningar är skapad som motsats till månskenspoesi och formfilning; den har haft inflytande på J. H. M. Busch (se denne) och bibehållit en allmän popularitet. Se biogr, öfver K. af Deicke (1893). (R-nB.) Kortvers, metr., stundom förekommande benämning på hvardera halfvan ( = hvart kolon) af den allmänt germanska versen, den s. k. långlinjen (se d. o.). Kortvingar, Staphylinidæ 1. Brachelytra, zool., skalbaggfamilj. Se Brachelytra. Om arten Velleius samt en närmare beskrifning om familjen öfver hufvud se Brachelytra. Suppl. Kort växel. Se Korta papper. Kortüm, Johann Friedrich Christoph, tysk historieskrifvare, f. 1788 i Mecklenburg-Strelitz, d. 1858 i Heidelberg, innehade åtskilliga lärarbeställningar i Schweiz och blef 1840 professor i historia vid universitetet i Heidelberg. Bland hans arbeten märkas Geschichte Griechenlands von der urzeit bis zum untergang des achäischen bundes (3 bd, 1854) samt det i förening med K. A. v. Reichlin-Meldegg författade och af denne efter K:s död utgifna verket Geschichte Europas im übergang vom mittelalter zur neuzeit (2 bd, 1860-61). Kortz, Hans Daniel, bildhuggare, född tysk (årtalet ej kändt), d. under förra hälften af 1714, blef mot slutet af 1600-talet gesäll hos Burch. Precht i Stockholm, studerade sedan 1695 några år i sitt hemland och slog sig därefter ned i Stockholm. Han utförde fyra allegoriska kvinnofigurer af sten, Dygden, Lydnaden (å västra), Försiktigheten, Hoppet (å östra sidan), som 1702 uppsattes vid ingångarna till Storkyrkans kyrkogård. Han fortfor sedan att arbeta i synnerhet för kyrkdekoration. Hans förnämsta verk, en altarprydnad för Sala kyrka (1714), gick förloradt under 1700-talet, till följd af kyrkans brand. Däremot är ett mindre arbete af honom, altarprydnad, predikstol och orgelfasad i Salsta slottskapell (1711), bevaradt. -rn.* Kortörade ufven, zool. Se Ugglesläktet. Korubin, kem. tekn. Se Aluminotermi. Körum (ack. af lat. chorus, eg. en sjungande skara) kallas den gudstjänst, som morgon och afton förrättas vid hvarje svensk trupp och består däri, att en psalmvers sjunges före och efter en bön, hvilken uppläses af någon bland manskapet. Efter gudstjänstens slut utropar befälhafvaren "Gud bevare konungen och fäderneslandet!", hvilka ord upprepas af truppen. C. O. N. Korum [kå-], Felix, tysk katolsk prelat, f. 1840, blef 1866 professor i filosofi vid lilla och 1869 professor i teologi vid stora seminariet i Strassburg och vann stort rykte som ortodox teolog och vältalig predikant (på franska). På ståthållaren Manteuffels förslag utnämndes han 1881 af preussiska regeringen till biskop af Trier, där han gjort sig bemärkt som ortodox ifrare och haft många konflikter med regeringen (bl. a. om lekmannaskolor och särskildt statens högre flickskolor i Trier, 1903). Han föranstaltade 1891 en utställning af den s. k. heliga kjorteln (se Trier) och beskref 1894 i en skrift de underverk, som därvid skulle ha förekommit. Korumbu, Ceylons hufvudstad. Se Colombo. Korump, sjöv. Se Tagla. Korund (indiskt ord), Diamantspat, Harmofan, Rubin, Safir, Smärgel, äro de mineralogiska benämningarna på aluminiumoxid (se Aluminium) l. lerjord. Kristallerna tillhöra det hexagonala systemets romboedriska afdelning. De förekomma oftast utbildade som hexagonala prismor eller romboedrar, isomorfa (lika gestaltade) med järnglansens former. Den anmärkningsvärdaste egenskapen hos korunden är dess hårdhet, som i hårdhetsskalan betecknas med 9 och öfverträffas endast af diamantens. Däraf härrör mineralets användbarhet till slipning af andra föremål. Korunden är äfven i andra afseenden motståndskraftig; den är nämligen osmältbar och angripes ej af syror. I sig själf är den färglös, men ofta färgad af främmande föroreningar. De genomskinliga arterna af korund kallas i allmänhet safir; dennas färg är vanligen himmelsblå, men äfven andra färgvariationer förekomma. Af dessa kallas de röda för rubin, de gula orientalisk topas och de violetta orientalisk ametist. Rundt slipad safir visar ofta ett egendomligt sken af sex radiära strålar och kallas stjärnsafir. Dessa ädelstenar förekomma mest på sekundära lager i flodsand och grus, ofta jämte andra ädelstenar, på Ceylon, i Indien, Siarn, Kina och Brasilien, i mindre mängder i Ural och Nord-Amerika. Blå safir anträffas äfven som inneslutning i de renska basalterna samt i gnejs och granit. Små slipade safirer betalas i medeltal med 20-22 kr. pr karat; rubinen värderas till ung. 45 kr. för 1 karat, men värdet stiger liksom hos diamanten med kvadraten på karat-talet. Stora rubiner äro, då de ha ren, djupt karminröd färg, dyrbarare än diamanter af samma storlek. De blå safirernas värde är i allmänhet hälften af lika stora rubiners. Rubinbalais är ej någon korundart, utan en spinell. Alla safirarter äro dikromatiska (se Dikroism), hvilket är ett godt och praktiskt användbart kännetecken på dessa ädelstenar. - De mindre genomskinliga, grå, blåaktiga, bruna eller gröna arterna kallas vanlig korund l. diamantspat. Denna träffas dels i form af lösa kristallstycken, dels inväxt i bergarter, nämligen i granit, gnejs, glimmer- och kloritskiffer, magnetisk järnmalm och kornig kalksten. På detta sätt förekommer den på Ceylon, uti Indien, Kina och Ural samt på S:t Gotthard i dolomit. Rikligt förekommer