den vid Chester (i Massachusetts, Nord-Amerika), där den uppträder med magnetit i glimmerskiffer; i Culsagegrufvan i Nord-Carolina ha 3 ctr tunga kristaller anträffats. I Gällivare malmberg förekommer den insprängd med apatit i magnetisk järnmalm. Smärgeln är en kornig och oren korund af grå, brun eller blåaktig färg. Den är ofta blandad med magnetit och järnglans. Dess mest bekanta fyndort är ön Naxos; i stora mängder förekommer den äfven vid Gummachdagh (Mindre Asien) och vid den ofvannämnda Chester. Smärgeln och diamantspaten ha stor användning vid slipning af ädelstenar, af bergartspreparat för mikroskopisk undersökning och äfven för slipning af metallarbeten. Man har med konst framställt kristalliserad korund på det sätt, att man genom sammansmältning löst lerjord i borsyra och låtit borsyran förflyktigas i porslinsugn. Genom tillsats af färgade metalloxider har man äfven kunnat efterhärma de naturliga färgerna. De på detta sätt framställda safirerna och rubinerna ha dock varit mycket små. - För sin betydliga hårdhet var koranden under namn af smyris, asteria, safir bekant redan hos de gamle samt nyttjades som ädelsten och för bearbetning af andra stenarter. Hj. Sj.* Korwa, indisk folkstam. Se Kolh. Korvett (fr. corvette, sp. corbeta, lat. corbita, ett slags fartyg, af corbis, mastkorg), skpsb., fordom krigsfartyg, som förde sina kanoner (18 à 20 till antalet) på öfra däck och som var tackladt i fullkomlig likhet med linjeskepp och fregatter (se fig. till art. Fregatt). Sedermera användes benämningen korvett äfven för ett sådant krigsfartyg, som hade ett täckt batteri, d. v. s. som förde sina kanoner på ett batteridäck, öfver hvilket fanns ett öfra eller manöverdäck. Senare tids korvetter voro, liksom de nyare fregatterna, försedda med ångmaskiner tillräckligt kraftiga för att framdrifva fartygen med en hastighet af omkr. 12 knop. Korvetterna användes i hufvudsak till samma uppgifter som lätta fregatter (se d. o.), särskildt till spanings- och kapartjänst. I likhet med fregatterna ha de numera efter seglens borttagande från stridsfartygen så godt som fullständigt försvunnit; deras uppgift har öfvertagits af lätta kryssare samt jagare. J- G. B. (C. K. S.) Korvey (Corvey, Ny-Corvey), benediktin-kloster i Westfalen, nära Höxter vid Schelpes utflöde i Weser, berömdt för sin vetenskapliga verksamhet, för sina förtjänster om Sachsens öfvergång till kristendomen liksom för sina förbindelser med den äldsta nordiska missionen. Klostret anlades från det af Klodvig II:s gemål Batilda omkr. 664 grundlagda klostret Corbie (se d. o.) i Picardie, under medeltiden kalladt Corbeja vetus ("Gamla Korvey"). För sin tillkomst hade K. att tacka några munkar, som 815 sändes att grundlägga ett kloster i Hethis i Sollingerskogen, hvilket emellertid ej fick någon lifskraft. Med konung Ludvig den frommes tillstånd flyttades det därför till Hucxori (Höxter); redan 822 invigdes det till S:t Stephanus' ära af biskop Badurad af Paderborn och fick namnet Ny-Korvey (Corbeja nova). Den nya stiftelsen tillväxte raskt i rikedom framför allt genom Ludvigs storartade donationer; sin blomstringstid nådde den under de sachsiske kejsarna. Särskild berömmelse fick K. genom sin en tid af Ansgar (se d. o.) ledda skola och blef för norra Tyskland, hvad Fulda och S:t Gallen varit för de sydligare delarna af riket. Den äldste kände skriftställaren bland klostrets invånare är den namnlöse munk, som skildrade Vitus-relikernas öfverflyttande till klostret 836; den berömdaste är Widukind (se d. o.). Redan under abboten Bovo I (879-890) påbörjades de i "Monumenta Germanise historica" utgifna Annales corbejenses. Klostrets bibliotek hade en betydande omfattning; bl. a. är det genom en från K. stammande handskrift, som de sex första böckerna af Tacitus' "Annaler" bevarats till vår tid. Med tiden inträngde emellertid en världslig anda i klostret, och från 1100-talets midt går det oafbrutet tillbaka. Under trettioåriga kriget skingrades dess bibliotek och sköflades dess byggnader; äfven en stor del af dess jordagods gick förlorad. 1792 förvandlades K. till biskopsstift, kom 1803 till huset Nassau-Oranien, 1807 till konungariket Westfalen och 1815 till Preussen. 1821 upphäfdes stiftet och lades under Paderborn. F. n. eges K. af furst von Hohenlohe-Schillingsfiirst, hertig af Ratibor, furste af K. Se Wigand, "Geschichte der gefiirsteten reichsabtei Corvey und der städte Höxter und Corvey" (1819). Om de i K. gjorda urkundsförfalskningarna se Wattenbach, "Deutschlands geschichtsquellen im mittel-alter" (7:e uppl. 1904). T. H-r. Koryba'nter (grek. kory'bantes]. 1. Den grekisk-asiatiska, företrädesvis i det forna Frygien och Lydien dyrkade gudinnan Kybeles (Rheas) präster, som under larmande musik utförde de till hennes

Korybanter dansande kring barnet Dionysos, antik elfenbensrelief (i Milano).

gudstjänst hörande vilda danserna (se fig.). - 2. Ett slags demoniska väsen, besläktade med daktyler, kabirer och kureter, hvilka tänktes höra till nämnda gudinnas följe. l o. 2. A. M. A. Korydalin, kem., en alkaloid (se d. o.), som förekommer jämte 7 andra i knölarna af Corydalis cava. Svag bas af sammansättningen C₂₂ H₂₇ N0₄, olöslig i vatten; står till sin kemiska byggnad berberin (se d. o.) mycket nära. H. E. Korydon, forngrekiskt herdenamn, som mycket ofta användts i herdediktningen; äfven betecknande smäktande eller hopplöst suckande älskare. Koryfé (grek. koryfäios, af koryfé, hjässa, topp, spets, eg. "den, som står i spetsen", ledare, förman) betecknade företrädesvis den på teatern eller vid andra festliga tillfällen uppträdande körens ledare, korföraren, och ordet är vid denna användning till viss grad liktydigt med korag (se d. o.), ehuru till sin språkliga bildning på intet vis där-