Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korthufvad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1117
Korzeniowski-Kosacker
1118
med besläktadt. I modernt språkbruk nyttjas ordet
i bildlig mening om enhvar, som på något område
intager en framstående och tongifvande ställning.
A. M. A.
Korzenio;wski [kårsen-], J ö z e f, polsk författare,
f. 1797, d. 1863, blef 1823 lärare vid lyceet i
Kremenets, senare" professor (i latin och romerska
antikviteter) vid universitetet i Kiev och 1837
gymnasiedirektor i Charkov. 1846 förflyttades
han till Warschau och blef byråchef i den lokala
administrationen för kyrka och skola. K:s dramatiska
författarskap omfattar ett tjugutal stycken. Till
hans bästa höra Karpaccy görale (Karpatiska bergsbor,
1842) och 2ydci (Judarna, 1843). K:s pjäser äro
i allmänhet muntra, och teatern i Warschau lefde
länge hufvudsakligen på dem. Redan i Charkov böljade
K. med noveller (Spekulanten, 1846), senare öfvergick
han uteslutande till denna skrifart och författade
Wedröwki oryginala (Ett originals vandringar; 1848),
Garbaty (Den puckelrys;gigo; 1852), Tadeusz Bezimienny
(1852), Krewni "(1857), kanske hans bästa verk,
m. fl. K. var med sina sympatier delad mellan
den klassiska och romantiska skolan, blef sedan
utpräglad realist ("den polske Balzac") med god
iakttagelseförmåga, hans stil är mera konstnärligt
vårdad än Kraszewskis, men i andra afseenden står han
efter denne. K:s samlade arbeten (12 bd) utgåfvos
1871-73. Flera af dem, både dramer och noveller,
äro öfversatta till ryska. Biogr, af Lewestam i K:s
saml. skr. Lll.
Korzon [kå’rsån], T a d e u s z, polsk historiker,
f. 1839 i guv. Minsk, studerade juridik och historia
vid universitetet i Moskva, verkade senare som
gymnasielärare i Kovno, men inblandades i den polska
frihetsrörelsen 1861 och lefde några år som förvisad
i det inre af Ryssland, egnade sig från 1867 ånyo
åt lärarverksamhet, men blef 1900 bibliotekarie vid
Zamoyskiinstitutionen. K. har utöfvat en mångsidig
historisk författarverksamhet; viktigast äro hans
vidlyftiga, särskildt från ekonomisk-statistisk
synpunkt epokgörande skildring af Polens inre historia
under dess siste konung (Wewnetrzne Dzieje Polski
za Stanislawa Augusta, 1882-86; 2:a uppl., I- VI,
1897-98), hans stora biografi af Kosciuszko (1894) och
hans breda, för Polens inre historia mycket gifvande
skildring af Johan Sobieskis lif intill konungavalet
(Dola i niedola J ana Sobieskiego 1629 -73,
I-III, 1898). Dessutom har han utgifvit historiska
läroböcker och utöfvat ett omfattande redaktionellt
medarbetarskap i den stora, sedan 1890 utkommande
polska encyklopedien. H. A-t.
Kos [kås; grek. Κῶς, it. Stanco l. Stanchio,
turk. Istanköi], en till Sporadernas grupp hörande ö i
Arkipelagen vid Mindre Asiens sydvästra kust. Areal
286 kvkm., omkr. 10,000 inv. I öns längdriktning,
n. ö. och s. v., stryker en bergås af måttlig höjd och
lämnande plats för tämligen stora vidder af odlingsbar
mark. Denna utmärker sig för synnerlig fruktbarhet och
lämnar bl. a. ett förträffligt vin. Hufvudstaden (Ko,
med omkr. 4,000 inv.) ligger nära nordöstra ändan och
finnes omnämnd redan hos Homeros. Under den historiska
forntiden hade K. dorisk befolkning och bildade
tillika med några närliggande städer (Halikarnassos,
Knidos m. fl.) en dorisk förbundsstat. Frejdadt var
K. i synnerhet genom sitt storartade Asklepiostempel
och en i samband därmed stående
medicinsk skola, från hvilken bl. a. Hippokrates
utgick. Stora utgräfningar ha bragt i dagen
mycket värdefullt material (se R. Herzog, "Koische
forschungen und funde", 1899). Äfven målaren Apelles
härstammade från K. Flera slag af konstflit idkades
på K.; berömda voro i synnerhet ett slags lätta
ocn genomskinliga väfnader (koiska tyger,
se d. o.). F. n. lyder ön under turkiskt välde.
A. M. A.
Kosacker (ry. kozaki’, po. koza’cy) är namnet
på den etnografiskt blandade (se pl. Asiatiska
folk, fig. 35), småningom under en egendomlig
själfstyrelse militäriskt organiserade befolkningen
i vissa af Polens och Rysslands mot stäppen vettande
gränsländer (ry. ukrajny), hvilken utom sin tjänst
som gränsvakt mot stäppfolken tagits i anspråk
äfven för andra militäriska syften, men först sent
fullkomligt underordnats statsmakten. Till stor
del har den rekryterats af förvägna utvandrare och
äfventyrare, som af olika anledningar skytt lifvet
under mer ordnade samhällsförhållanden och statens
straffande hand. Kosackdömets äldre historia är
ytterst dunkel, och vetenskapens arbete har ofta
färgats af den slaviska världens inbördes antagonism
och dess olika nationalistiska tendenser (storrysk,
ukrajnofil eller polsk). Själfva namnet kosack är
inlånadt från de turkiska språken, där det synes ha
betecknat djärf ryttare e. d. Tidigast (början af
1400-talet) synes en kosackbefolkning, bestående af
inflyttade tatarer, vara påvislig i storfurstendömet
Litauens sydöstra gränsland, där den, utan intrång
på sin islamitiska religion och sina vanor, som
gränsvakt och i annan krigstjänst lefde kvar in på
1600-talet. Långt större betydelse fick den kosackiska
samhällsbildning, som mestadels utflyttade slaviska
(polska, litauisk-ryska) folkelement af kristen
bekännelse småningom grundlade i låglandet (Niž)
kring mellersta Dnjepr i det före 1569 till Litauen
hörande, därefter med Polen införlifvade och 1667
delvis till Ryssland afträdda Ukrajna. Först från
1500-talet har man närmare underrättelser om dessa
lillryska kosacker, hvilkas förpost åt s. de s. k.
zaporogerna (ry. za porogi, "på andra sidan
forsarna" i Dnjepr) utgjorde. En annan del var bosatt
i de små städer (t. ex. Kaniow, Czerkasy; jfr den
ryska benämningen tjerkasy på kosackerna), hvilkas
staroster, och öfver dem vojvoden i Kiev, häfdade
rikets öfverhöghet i dessa trakter. Oafhängigast
voro zaporogerna, hvilka på en flodö (Chortitsa)
hade uppfört ett palissadfäste (setja, koš], som var
medelpunkten för deras republikanskt organiserade
brödraskap. Men icke heller de öfrige kosackerna läto
någonsin organisera sig som skattdragande, och deras
egentliga näringsfång (vid sidan af fiske och jakt)
var roftåg in på turkars och tatarers område. Dessa
kosackiska expeditioner utgjorde en ständig fara
för grannsämjan mellan polackerna och de okristne;
det blef därför ett önskemål för statsmakten att hålla
kosackerna, begränsade till ett visst antal ordentligt
registrerade, under nödtorftig kontroll och disciplin
(ett första försök gjordes 1540). Efter de viktigaste
kosackdistriktens införlifvande med Polen 1569 blef
den polske hetmanen (jfr Hetman) kosackernas
militäriske öfverordnade, hvilken bl. a. hade att
bekräfta deras val af höfvitsman (starsjoj, stundom,
men icke officiellt, kallad hetman). Under Stefan
Batori kämpade kosackerna tappert i rikets tjänst,
och konungen skänkte dem klostret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
