1117 Korzeniowski-Kosacker 1118 med besläktadt. I modernt språkbruk nyttjas ordet i bildlig mening om enhvar, som på något område intager en framstående och tongifvande ställning. A. M. A. Korzenio;wski [kårsen-], J ö z e f, polsk författare, f. 1797, d. 1863, blef 1823 lärare vid lyceet i Kremenets, senare" professor (i latin och romerska antikviteter) vid universitetet i Kiev och 1837 gymnasiedirektor i Charkov. 1846 förflyttades han till Warschau och blef byråchef i den lokala administrationen för kyrka och skola. K:s dramatiska författarskap omfattar ett tjugutal stycken. Till hans bästa höra Karpaccy görale (Karpatiska bergsbor, 1842) och 2ydci (Judarna, 1843). K:s pjäser äro i allmänhet muntra, och teatern i Warschau lefde länge hufvudsakligen på dem. Redan i Charkov böljade K. med noveller (Spekulanten, 1846), senare öfvergick han uteslutande till denna skrifart och författade Wedröwki oryginala (Ett originals vandringar; 1848), Garbaty (Den puckelrys;gigo; 1852), Tadeusz Bezimienny (1852), Krewni "(1857), kanske hans bästa verk, m. fl. K. var med sina sympatier delad mellan den klassiska och romantiska skolan, blef sedan utpräglad realist ("den polske Balzac") med god iakttagelseförmåga, hans stil är mera konstnärligt vårdad än Kraszewskis, men i andra afseenden står han efter denne. K:s samlade arbeten (12 bd) utgåfvos 1871-73. Flera af dem, både dramer och noveller, äro öfversatta till ryska. Biogr, af Lewestam i K:s saml. skr. Lll. Korzon [kå'rsån], T a d e u s z, polsk historiker, f. 1839 i guv. Minsk, studerade juridik och historia vid universitetet i Moskva, verkade senare som gymnasielärare i Kovno, men inblandades i den polska frihetsrörelsen 1861 och lefde några år som förvisad i det inre af Ryssland, egnade sig från 1867 ånyo åt lärarverksamhet, men blef 1900 bibliotekarie vid Zamoyskiinstitutionen. K. har utöfvat en mångsidig historisk författarverksamhet; viktigast äro hans vidlyftiga, särskildt från ekonomisk-statistisk synpunkt epokgörande skildring af Polens inre historia under dess siste konung (Wewnetrzne Dzieje Polski za Stanislawa Augusta, 1882-86; 2:a uppl., I- VI, 1897-98), hans stora biografi af Kosciuszko (1894) och hans breda, för Polens inre historia mycket gifvande skildring af Johan Sobieskis lif intill konungavalet (Dola i niedola J ana Sobieskiego 1629 -73, I-III, 1898). Dessutom har han utgifvit historiska läroböcker och utöfvat ett omfattande redaktionellt medarbetarskap i den stora, sedan 1890 utkommande polska encyklopedien. H. A-t. Kos [kås; grek. Κῶς, it. Stanco l. Stanchio, turk. Istanköi], en till Sporadernas grupp hörande ö i Arkipelagen vid Mindre Asiens sydvästra kust. Areal 286 kvkm., omkr. 10,000 inv. I öns längdriktning, n. ö. och s. v., stryker en bergås af måttlig höjd och lämnande plats för tämligen stora vidder af odlingsbar mark. Denna utmärker sig för synnerlig fruktbarhet och lämnar bl. a. ett förträffligt vin. Hufvudstaden (Ko, med omkr. 4,000 inv.) ligger nära nordöstra ändan och finnes omnämnd redan hos Homeros. Under den historiska forntiden hade K. dorisk befolkning och bildade tillika med några närliggande städer (Halikarnassos, Knidos m. fl.) en dorisk förbundsstat. Frejdadt var K. i synnerhet genom sitt storartade Asklepiostempel och en i samband därmed stående medicinsk skola, från hvilken bl. a. Hippokrates utgick. Stora utgräfningar ha bragt i dagen mycket värdefullt material (se R. Herzog, "Koische forschungen und funde", 1899). Äfven målaren Apelles härstammade från K. Flera slag af konstflit idkades på K.; berömda voro i synnerhet ett slags lätta ocn genomskinliga väfnader (koiska tyger, se d. o.). F. n. lyder ön under turkiskt välde. A. M. A. Kosacker (ry. kozaki', po. koza'cy) är namnet på den etnografiskt blandade (se pl. Asiatiska folk, fig. 35), småningom under en egendomlig själfstyrelse militäriskt organiserade befolkningen i vissa af Polens och Rysslands mot stäppen vettande gränsländer (ry. ukrajny), hvilken utom sin tjänst som gränsvakt mot stäppfolken tagits i anspråk äfven för andra militäriska syften, men först sent fullkomligt underordnats statsmakten. Till stor del har den rekryterats af förvägna utvandrare och äfventyrare, som af olika anledningar skytt lifvet under mer ordnade samhällsförhållanden och statens straffande hand. Kosackdömets äldre historia är ytterst dunkel, och vetenskapens arbete har ofta färgats af den slaviska världens inbördes antagonism och dess olika nationalistiska tendenser (storrysk, ukrajnofil eller polsk). Själfva namnet kosack är inlånadt från de turkiska språken, där det synes ha betecknat djärf ryttare e. d. Tidigast (början af 1400-talet) synes en kosackbefolkning, bestående af inflyttade tatarer, vara påvislig i storfurstendömet Litauens sydöstra gränsland, där den, utan intrång på sin islamitiska religion och sina vanor, som gränsvakt och i annan krigstjänst lefde kvar in på 1600-talet. Långt större betydelse fick den kosackiska samhällsbildning, som mestadels utflyttade slaviska (polska, litauisk-ryska) folkelement af kristen bekännelse småningom grundlade i låglandet (Niž) kring mellersta Dnjepr i det före 1569 till Litauen hörande, därefter med Polen införlifvade och 1667 delvis till Ryssland afträdda Ukrajna. Först från 1500-talet har man närmare underrättelser om dessa lillryska kosacker, hvilkas förpost åt s. de s. k. zaporogerna (ry. za porogi, "på andra sidan forsarna" i Dnjepr) utgjorde. En annan del var bosatt i de små städer (t. ex. Kaniow, Czerkasy; jfr den ryska benämningen tjerkasy på kosackerna), hvilkas staroster, och öfver dem vojvoden i Kiev, häfdade rikets öfverhöghet i dessa trakter. Oafhängigast voro zaporogerna, hvilka på en flodö (Chortitsa) hade uppfört ett palissadfäste (setja, koš], som var medelpunkten för deras republikanskt organiserade brödraskap. Men icke heller de öfrige kosackerna läto någonsin organisera sig som skattdragande, och deras egentliga näringsfång (vid sidan af fiske och jakt) var roftåg in på turkars och tatarers område. Dessa kosackiska expeditioner utgjorde en ständig fara för grannsämjan mellan polackerna och de okristne; det blef därför ett önskemål för statsmakten att hålla kosackerna, begränsade till ett visst antal ordentligt registrerade, under nödtorftig kontroll och disciplin (ett första försök gjordes 1540). Efter de viktigaste kosackdistriktens införlifvande med Polen 1569 blef den polske hetmanen (jfr Hetman) kosackernas militäriske öfverordnade, hvilken bl. a. hade att bekräfta deras val af höfvitsman (starsjoj, stundom, men icke officiellt, kallad hetman). Under Stefan Batori kämpade kosackerna tappert i rikets tjänst, och konungen skänkte dem klostret