Trechtymirow till arsenal och invalidhem, men han gaf dem ingalunda en vidtgående ordnad själfstyrelse, såsom en tendentiös tradition senare föregaf. Ett riksdagsbeslut af 1590 fastslog sedermera den polske hetmanens disciplinarrätt och förbjöd kosackhärens rekrytering af förlupna brottslingar; men som många senare författningar om kosackväsendet förblef den i det hela en död bokstaf. Kosackernas otämda själfsvåldstendenser slogo på 1590-talet ut i ett första kosackuppror, och samtidigt begynte deras förbindelser med utländska makter (det kejserliga sändebudet Lassotas besök 1594); några år senare gjorde de emellertid god tjänst i Livland mot svenskarna. Samtidigt kom med den lagfästa lifegenskapen i Ryssland en ny anledning till kosackväsendets tillväxt; de missnöjde rymde masstals undan träldomen till stäppens fria brödraskap. I de med "den falske Dimitrijs" framträdande (1604) började omstörtningarna i Öst-Europa spelade kosackerna, splittrade i många grupper, en stor roll som revolutionärt element, och deras antal växte alltjämt hastigt; vid det ryska tsarvalet 1613 kom Mikael Romanov på tronen som kosackernas kandidat. I Polen underordnade sig visserligen "hetmanen" Konaszewicz (Sahajdaczny, 1606--22) på det hela taget statens ledning och understödde konung Sigismunds företag i Ryssland, men den från hans tid allt starkare rysk-ortodoxa strömningen i Ukrajna förebådade kommande slitningar, ehuru det är en öfverdrift af den ryska historieskrifningen att betrakta kosackerna företrädesvis som förtryckta ryska troshjältar. Den polska regeringens upprepade försök att inskränka de registrerade kosackernas antal (6,000 ansågs som högsta lämpliga styrkan), hvarigenom många skulle återförts till träldom hos polska jorddrottar, skapade alltjämt ett svårt missnöje, som från 1620-talet slog ut i nya kosackuppror, vid hvilka bl. a. Gustaf II Adolf hade sin uppmärksamhet fäst. Till en afgörande kris kom det under den 1648 som kosackernas hetman officiellt erkände Bogdan Chmielnicki (d. 1657), hvilken samlade hela Ukrajna till ett uppror af förut okända dimensioner (från 1648) och för att vinna ett mäktigt stöd underkastade sig ryske tsarens öfverhöghet (1654); enligt underkastelsefördraget skulle kosackernas själfvalde hetman söka investitur i Moskva och afstå från en själfständig utrikespolitik, men f. ö. erkändes deras själfstyrelse och registret skulle få stiga till 60,000. Det var under detta krig, som Karl X Gustaf 1655 kastade sig öfver polackerna, och genast från början inlät han sig i lifliga underhandlingar med kosackerna. Från dem anlände 1655 grekiske abboten Daniel (adlad Oliwenberg) som sändebud, och till dem sändes 1656 G. Wellingk och 1657 G. Lilliecrona. Karl X öfverskattade dock betydelsen af en allians med dem. Polens hjälplösa tillstånd tände visserligen hos dem ett ögonblick hoppet att kunna rycka till sig ett stort stycke af detta land, men inre tvister, tatarernas infall på kosackernas eget område (1657), Sveriges motgångar och polackernas återuppväckta kraft gjorde en ända därpå. Rysk-polska stilleståndet i Andrussov (1667) fastställde, att kosackerna på högra Dnjeprstranden fortfarande skulle lyda under Polen, men de på den vänstra under tsaren. Ett försök af hetmanen Dorosjenko (1668) att förena de "båda sidorna" till ett själfständigt helt under Portens öfverhöghet misslyckades. Men tanken på en oberoende kosackstat utdog ej. Det missnöje, som under det stora nordiska kriget alstrades i Ukrajna däraf, att tsar Peter nödgade kosackerna att göra krigstjänst långt från eget land och att storryssarna på ett öfvermodigt sätt behandlade lillryssarna, syntes bereda hetmanen Mazepa (1687--1709) ett gynnsamt tillfälle, att göra sig kvitt ryssarna. När den segrande Karl XII nalkades Ukrajnas gränser, öfvergick han till denne och nedlade inför hans fötter hetmansvärdighetens insignier (okt. 1708). Men tsar Peter hade för fast fot i landet och handlade raskt. Han förstod att skickligt frambesvärja religionsfanatismen och faran af ett nytt polskt öfvervälde samt söndrade sålunda Ukrajnas folk från hetmanen, så att det ej följde denne, samt lät välja (nov. 1708) en ny hetman, Skoropadski. Poltavaslaget (1709) gjorde för alltid slut på Mazepas ärelystna drömmar, och den efter hans död (s. å.) af det honom trogna partiet utsedde och af Karl XII godkände hetmanen Orlik kunde lefva endast genom allmosor (Karl XII anslog åt honom 13,000 dal. smt årligen) från Sverige, där han flera år lefde som biltog. Mazepas förräderi gjorde ända på Lill-Rysslands frihet. 1722 lade Peter I det under ett särskildt kollegium i Moskva; och sedermera lät han ej kosackerna välja någon ny hetman, ehuru titeln bibehölls till 1764, efter hvilken tid den lillryska kosackhären upphörde att bestå som ett slutet helt. Numera skilja sig de lill-ryske kosackernas ättlingar från de andre bönderna endast genom särskilda rättigheter till jord. Peter lät äfven förstöra de till Karl XII affallne zaporogernas setja, hvarefter dessa togo sin tillflykt in på turkiskt område. Under kejsarinnan Anna (1730--40) fingo de väl återvända till nedre Dnjeprlandet, men förjagades därifrån 1775 af Katarina II. En del af dem organiserades 1787 som Svarta hafs-kosacker (ry. Tjernomorskie) och fick 1792 landet s. om donska kosackernas land ända till Kuban jämte halfön Taman (1860 upphäfdes deras korporation, och de uppgingo i Kubankosackernas); en annan del flydde till Turkiet. Dessa återvände 1828 till Ryssland och fingo 1829 slå sig ned dels vid Azovska sjön, azovska kosacker (deras korporation upphäfdes 1865), dels i Bessarabien, nyryska kosacker (deras korporation upphäfdes 1868). De donske kosackerna äro till allra största delen af storryskt ursprung. Deras första officiella förbindelse med ryska riket daterar sig från 1570, då tsar Ivan den förskräcklige bekräftade deras organisation. Denna var mycket demokratisk och stadgade sig först under 1600-talet: frågor om krig, bytets fördelning m. m. af gjordes på en allmän kosackförsamling, "härringen" (vojskovoj krug), som äfven utöfvade domsrätt, och de särskilda kommunerna (stani'tsa) voro mycket själfständiga. Jorden var gemensam egendom, och allmän jämlikhet rådde. Verkställande makten låg i händerna på en af "härringen" vald hetman. När Donkosackerna genom rof och plundring gjorde trakterna kring Volga och floden själf osäkra, i synnerhet för handeln, skickade Ivan 1577 trupper mot dem. En flock kosacker under Jermak Timofejevitj begaf sig då undan, bröt in i Asien och eröfrade 1581 Sibirien samt bildade kärnan af de sibiriske stadskosackerna, Sibiriens kolonister och förkämparna för ryska väldets utbredning i Asien.