En annan svärm drog sig till Kaspiska hafvet, for uppför Jaikfloden, byggde där 1584 en stad samt blef stommen till de jaikske kosackerna. (Efter Pugatjevs uppror 1773--74 lät Katarina II ändra flodens namn till Ural, hvarefter dessa kosacker kallats uralska kosacker.) En gren af Dons kosacker äro äfven Astrahans kosacker, som omtalas första gången 1691 och sedan 1819 utgöra den astrahanska hären. Kosackväsendet vid såväl Dnjepr som Don nådde sin största utveckling under 1600-talet. Kosackernas frihet, som bildade en skarp motsats till det ryska folkets betryckta ställning, och deras kamp mot Asiens stammar, hvilken fyllde Ryssland med beundran, gjorde kosackerna till ryska folkpoesiens hjältar. De missnöjda element, hvilka, såsom ofvan nämnts, samlades till kosackhärarna, dessas obändighet och ryska styrelsens bemödande att utvidga sin makt öfver dem framkallade flera farliga uppror, såsom Stenka Razins (1665--71), Bulavins (1708) och, framför alla andra, Pugatjevs (1773--74), hvilket var kosackdömets sista stora protest mot den nya sakernas ordning, som med Peter I oblidkeligt börjat göra sig gällande i Öst-Europa och med hvilken den obehindrade utvandringen till kosackländerna samt kosackernas plundrings- och eröfringståg ej läto förena sig. Peter I gjorde slut på de lillryske och zaporogiske kosackernas själfständighet; efter Bulavins uppror inskränkte han äfven Donkosackernas. "Härens" förvaltning sorterade sedan 1721 under ryska krigsministeriet, och sedan 1738 utnämndes hetmanen af regeringen. "Härringen" förlorade sin betydelse, och den högsta administrativa och dömande myndigheten föll i händerna på en oligarki ("de äldste", urspr. titel på befälhafvarna). Men äfven "de äldstes" inflytande måste vika för den alltmer konsoliderade centralmakten. I slutet af 1700-talet skildes den civila förvaltningen från den militära, hvilket iakttogs äfven i 1835 års författning, som i första hand var afsedd för Dons kosacker, men sedermera blef gällande äfven för de öfriga kosackhärarna. Denna författning ålade kosackerna en långvarig krigstjänst -- deras enda skyldighet till staten -- och förvandlade dem åter till en sluten kast: den, som en gång inträdt i kosackhären, måste för alltid stanna där och hans efterkommande likaså; fast egendom inom kosackländerna kunde förvärfvas endast af kosacker. Men 1865--70 genomförde ryska styrelsen en fullständig reform af kosackhärarna i afsikt att åstadkomma en sammansmältning mellan deras befolkning och det öfriga Rysslands, utan att dock hindra utvecklingen af kosackernas militära egenskaper. Utom de ofvan nämnde donske kosackerna och de från dem utgångna uralska och astrahanska "härarna" finnas i Ryssland andra kosackhärar, hvilka alltefter rikets tillväxt uppstått vid gränserna (genom regeringens åtgärder) för att bilda skyddsmurar för de nya landvinningarna. Dessa kosackhärar äro: kubanska, terekska (se fig.; vid Terek omtalas kosacker redan under 1500-talet, vid Kuban under 1600-talet; de sammanslogos 1832 till "kaukasiska linjens här", hvilken 1860 fördelades i en kubansk och en tereksk), orenburgska (ö. om uralska hären, vid öfre Ural, hufvudsakligen på dess vänstra sida, bildad 1748), sibiriska (österut från den föregående och så åt s. ö. längs Irtysj-floden till

Tereksk kosack.

Saisansjön, bildad hufvudsakligen under 1700-talet till skydd mot Kina), semirjestjenskiska (i spridda byggen söderut från den föregående ända ned till sjön Issikkul, bildad 1867 vid upprättandet af turkestanska militärdistriktet), transbaikalska (långt österut från den föregående, på andra sidan Baikalsjön, längs kinesiska gränsen) och amurska (ö. om den föregående, längs kinesiska gränsen, utefter Amur och dess biflod Ussuri, bildad 1858). Kosackländerna ligga mellan 42° 57' och 55° 28' n. br. samt mellan 36° 50' (kubanska hären) och 135° ö. lgd (amurska hären), d. v. s. öfver en sträcka af nära 100° i ö. och v., samt gruppera sig kring floderna Don, Kuban, Terek, Volga, Ural, Irtysj, Onon, Inguda, Amur och Ussuri. Den icke-kosackiska befolkningen består af andliga samt af inflyttade personer, som egnat sig åt handel, handtverk och jordbruk (jordbruk var i äldre tider kosackerna förbjudet vid lifsstraff). En stor del af jordarbetarklassen utgjordes förut af lifegna bönder på de egendomar, som anvisats åt den 1768 införda ärftliga kosackadeln och hvilka 1835 gåfvos denna till arf och eget. Efter lifegenskapens upphäfvande i Ryssland (1863) blefvo dessa bönder egare till vissa jordlotter, och sedan 1867 har hvarje rysk undersåte rätt att besitta fast egendom inom kosackländerna. Den åt de egentlige kosackerna anvisade jorden är dels härallmänning och bildar den s. k. reservjorden, dels öfverlåten åt stanitsorna (förvaltningsområden, som omfatta flera kosackbyar), dels enskild (adels-) egendom. Den åt en stanitsa upplåtna jorden står under dess förvaltning och utskiftas så, att hvarje till stanitsan hörande manlig medlem vid 17 års ålder erhåller nyttjanderätt till en lott på 30 desjatiner (32,78 har). Med afseende på härkomsten äro de egentlige kosackerna till allra största delen storryssar; endast ett mindretal utgöres af lill-ryssar (Kuban), kalmucker (Don), tatarer (Don, Ural m. fl.), burjäter och tunguser (Transbaikalien), kirgiser, kaukasiska folk samt (i orenburgska hären) basjkirer, mordviner och tjuvasjer. De allra fleste bekänna sig till grekisk-katolska läran (antalet starovertser är stort); de öfrige äro hedningar (kalmucker, burjäter och tunguser) eller muhammedaner (tatarer och kirgiser). Landtbruk (mest odlas hvete) är numera kosackernas förnämsta näringsfång; därnäst komma boskapsskötsel, fiske i de stora fiskrika floderna, vid hvilka kosacksamhällena ligga, och saltsjudning (en mängd sjöar med salt vatten ligger i kosackländerna). Om industri i kosackländerna är ej värdt att tala; den lilla fabriksrörelse, som finnes, drifves af icke-kosacker. Högsta ledningen af alla kosackärenden tillhör