1129 Koskullskulle-Kosmogoni 1130 någon tid elev af Couture i Paris, återvände till Stockholm 1860 och var, frånräknadt en studieresa 1861, bosatt där till döddagar. K. blef led. af konstakademien 1868. Hans målningar visa Düsseldorfsskolans förtjänster och svagheter. Han målade med ganska delikat färgbehandling genremotiv ur folk-lifvet och ur barnlif-vet: Kyrkstötens kollekt, Morgonen efter balen, Tiggarfamilj, Bönestund i kyrkan, Hushållsbestyr (1866, Nationalmuseum), Fiskare på isen, Savojard i fängelse, Den lille positivspelaren och Flicka i fara för vargar. Åtskilliga teckningar af K. egas af Nationalmuseum. 1__3. C. M. St-k. 4. G-g N. Koskullskulle. Se Gällivare malmberg. Koslov [kaslå'f], stad. Se Kozlov. Koslovskij [kaslå'f-], M. I. Se Kozlovskij. Ko^ma Minin, rysk folkhjälte. Se Min in. Kosmas, med binamnet I n d i k o p l é~u's t e s ("Indiefararen"), forntida geograf från Alcxandria, gjorde som köpman vidsträckta resor till Arabien och östra Afrika och författade i ett Sinaiklostcr omkr. 550 e. Kr. på grekiska språket en "kristlig topografi" (Chrislianike topografia) i 12 böcker, hvari han, polemiserande mot Ptolemaios, sökte uppställa ett med bibeln öfverensstämmande geografiskt system. Arbetet, som senast (Cambridge 1909) utgifvits af E. 0. Winstedt i en kritisk upplaga med olika läsarter och förklarande anmärkningar, är af vikt genom de på K:s resor samlade underrättelserna, särskildt öfver romerska rikets äldre förhållanden till Egypten, Ceylon och Indien. Wbg. Ko'smer (grek. ko'smoi 1. ko-'smioi, ordnare) kallades i de forngrekiska staterna på Kreta de ämbetsmän, som stodo i spetsen för statsstyrelsen. De voro till antalet tio, valdes för ett år, men blott ur vissa privilegierade släkter, och inträdde efter ämbetsårets slut i "de gamtes råd" (gerusifa). A. M. A. Kosmetik (fr. cosmétique, af grek. kosmél'n, ordna, pryda). 1. Konsten att bevara och befordra kroppens skönhet.- 2. Skönhetsmedel (för hyn, tänderna, håret, skägget o. s. v.), s. k. kosmetiska medel; särskildt namn på ett slags hår- och skäggvax. Kosmetisk. Se Kosmetik. Kosmetiska hemliga medel. Se Hemliga medel. Kosmisk (gr. kosmiko's, af ko'smos, värld), som angår världssystemet och de däruti rådande naturkrafterna; som försiggår eller har sitt ursprung utom jorden och dess atmosfär, vare sig på någon annan himlakropp eller uti rymden. Kosmiskt stoft l. meteorstoft, sådana stoftsamlingar, som A. E. Nordenskiöld 1870 fann på bottnen af vattenfyllda fördjupningar i Grönlands inlandsis ("kryokonit"), senare på snö i Sverige och Finland samt 1872 på Spetsbergens is. Detta stoft innehåller rikligt magnetiska beståndsdelar, uti hvilka man utom metalliskt järn uppvisat fosfor och kobolt. G. Tissandier har i Frankrike ur luften uppsamlat ett kosmiskt järnstoft, som han anser härröra från söndersprungna meteoriter. -- En vidsträcktare betydelse har ordet kosmisk i vissa andra fall fått, t. ex. i sammansättningen kosmisk fysik, under hvilken gemensamma benämning S. Arrhenius ("Lehrbuch der kosmischen physik", 1903) sammanställt olika delar af astronomien (särskildt astrofysiken), meteorologien, geologien, den fysiska geografien o. s. v. -- Kosmisk meteorologi, mindre lämplig term, detsamma som astrometeorologi (se d. o.). (B-d.) Kosmodemjansk, kretsstad i ryska guv. Kazan vid Volga. 5,212 inv. (1897). Stark smidesverksamhet. (J. F. N.) Kosmogoni (af grek. ko'smos, värld, och go'ne, födelse, härkomst), läran om världsalltets (speciellt solsystemets) uppkomst och utveckling. Då man i äldre tider knappast egde någon kunskap om fixstjärnornas verkliga natur och ställning i världsalltet och då ännu i våra dagar kännedomen om fixstjärnsystemets byggnad och struktur är mycket bristfällig, är det helt naturligt, att de hittills uppställda kosmogoniska teorierna i allmänhet inskränka sig till att behandla förhållandena inom vårt solsystem. Enär det vid de kosmogoniska problemens behandling gäller att ur studiet af världssystemets tillstånd i närvarande tid sluta sig till förhållandena under omätligt aflägsna tidrymder, äro naturligtvis möjligheterna till felaktiga slutledningar många och stora, och hela teorien måste med nödvändighet delvis baseras på mycket osäkra hypoteser och generaliseringar. De forntida idéerna om världsalltets uppkomst sakna i allmänhet nästan hvarje vetenskapligt underlag; de äro oftast byggda på religiös-mytologiska motiv eller äro resultat af rent filosofiska spekulationer. Äfven en stor mängd af de kosmogoniska arbeten och försök, som i senare tider sett dagen, är af denna art. Detta område tycks i alldeles särskild grad vara lockande till allehanda fantastiska kombinationer och spekulationer, och den äfven i våra dagar rikt florerande litteraturen öfver hithörande frågor är till kanske största delen utan allt vetenskapligt värde. Af nyare tiders kosmologer har Swedenborg måhända först uttalat sig om världsfenomenet som en utvecklingsprocess. Han ställde sina kosmogoniska åsikter i nära samband med sina metafysiska läror öfver hufvud, framställda i "Principia rerum naturalium etc." (1734). Några år senare framlade Th. Wright i "An original theory, or new hypothesis of the universe" (1750) en liknande teori, där han emellertid behandlade icke blott solsystemets, utan hela världsalltets utveckling. Han antog Vintergatan sammansatt af ett stort antal system af samma art som vårt solsystem, sammanhållna genom gravitationen och utströdda i en stor ring, roterande kring en mot dess plan vinkelrät axel. Filosofen I. Kant upptog Wrights idéer och utvecklade dem närmare i "Allgemeine naturgeschichte und theorie des himmels" (1755). I fråga om Vintergatsystomets struktur anslöt sig Kant fullkomligt till Wrights åskådning; hans förnämsta bidrag till teorien var hans betraktelser öfver solsystemets bildning. Kant antog, att materien urspr. varit fördelad i diskreta partiklar med relativt stora