mellanrum, så att medeltätheten var ytterst ringa. Till följd af sammanstötningar mellan särskilda masspartiklar bildades större kroppar; men den allmänna attraktionen var, enligt Kant, den hufvudsakliga orsaken till koncentrationsprocesserna. Olikheten i de grundelement, af hvilka den ursprungliga massan bestod, och deras olika grad af attraktion verkade få, att de tyngre partiklarna drogo till sig de lättare, som omgåfvo dem. De så uppkomna koncentrationscentra växte småningom därigenom, att de mindre massorna drogos mot de större. Omkring den starkast attraherande af de så bildade kropparna, den blifvande solen, uppstodo massanhopningar, i det att mindre massor från alla håll rörde sig in mot densamma. Genom elasticiteten hos den mellanliggande materien och genom ömsesidiga sammanstötningar förändrades, enligt Kants åsikt, rörelseriktningarna hos dessa mindre massor, så att en del af dem, i stället för att instörta i centralkroppen, började beskrifva kurvor kring densamma. De ömsesidiga kollisionerna mellan de olika massorna fortforo emellertid, ända tills att slutligen endast några få större kroppar, planeterna, blefvo kvar, hvilka nu i nästan samma plan och i samma riktning omkretsade solen i nästan cirkelformiga banor. Äfven solens och planeternas rotation samt uppkomsten af månsystemen m. m. sökte Kant förklara på denna väg. Pröfvad från vetenskapens nuvarande ståndpunkt, erbjuder Kants teori så många, delvis fundamentala, svårigheter och fel, att den numera icke har något faktiskt värde. Hans kosmogoniska idéer vittna om stort skarpsinne och generalisationsförmåga, men många af hans argument och slutledningar voro alldeles falska, beroende på bristande kännedom om naturlagarna. De äro emellertid af högt historiskt intresse. Den mest berömda af alla kosmogoniska teorier är den af Laplace i "Exposition du système du monde" (1796) framställda nebularteorien. Denna teori är äfven känd under namnet Kant-Laplaces hypotes, hvilken benämning dock är högst oegentlig, enär Kants teori knappast har någonting alls gemensamt med Laplaces. Det torde ock vara säkert, att Laplace aldrig haft någon kännedom om existensen af Kants teori, som på hans tid öfver hufvud var mycket litet känd. Den enda teori för planeternas uppkomst, som Laplace enligt sin egen uppgift kände till, var en af Buffon framkastad hypotes, enligt hvilken planeterna bildats af materia, som utslungats från solen vid en sammanstötning mellan denna och en komet. Denna hypotes visades af Laplace vara ohållbar. Enligt nebularteorien var solen urspr. omgifven af en vidsträckt, starkt upphettad atmosfär eller ett nebulöst hölje, som sträckte sig utomkring hela det nuv. planetsystemets område. Hela den glödande massan roterade långsamt i en led, motsvarande den, hvari nu planeterna kretsa kring solen. Genom värmets utstrålning i världsrymden afkyldes och förtätades denna massa småningom. Enligt kända fysikaliska lagar måste samtidigt med denna sammandragning en ökning i rotationshastigheten uppstå. Vid en viss tidpunkt kom vid massans yttersta gräns den af rotationen framkallade centrifugalkraften i ekvatorn i jämvikt med den från centrum utgående attraktionen. Dessa yttersta delar lösgjorde sig då och bildade en ring, under det att den inre delen af massan fortfor att sammandraga sig. På detta sätt afsöndrade sig den ena ringen efter den andra, en på hvart afstånd från centrum, där nu en planet befinner sig. Hos hvar och en af dessa ringar kunde vissa partier vara tätare än andra, så att ringen småningom genom den ömsesidiga attraktionen mellan de olika smådelarna sönderföll i flera delar, hvilka hvar för sig fortforo att omkretsa solen på samma afstånd. Om en af dessa delar var så stor, att den genom sin attraktion efter hand med sig förenade de öfriga, uppstod slutligen en planet. Månsystemen kunna vara bildade ur ringar, som afsöndrats från planeterna på samma sätt som dessa från solen. Saturnusringen utgör det enda exemplet på en ännu kvarblifven sådan ring. Kometerna ansåg Laplace vara små, från det ena solsystemet till det andra irrande nebulosor, hvilka bildas genom kondensation af den i världsrymden utbredda nebulosmaterien. Råka de från något håll inkomma inom solens attraktionssfär, tvingar dem dennas dragningskraft att omkretsa solen i elliptiska eller hyperboliska banor med alla möjliga excentriciteter och lutningsvinklar mot ekliptikan. Laplace kunde genom sin teori i det stora hela ge en förklaring öfver flera af de viktigaste företeelserna inom planetsystemet, särskildt planet- och satellitbanornas nästan cirkulära form, rörelsernas försiggående i allmänhet i nästan ett och samma plan samt det förhållandet, att så godt som alla banrörelser och rotationer gå i en och samma led. Den Laplaceska nebularteorien blef, delvis på grund af dess upphofsmans stora auktoritet, af hans samtida allmänt accepterad och förblef sedan så godt som allenahärskande inom kosmogonien under 1800-talet. Den har utöfvat ett utomordentligt stort inflytande på vetenskapen och på filosofien. Detta inflytande har sträckt sig från behandlingen af de astronomiska och geologiska företeelserna ända till diskussionen och utvecklingen af teologiska system. Efter hand visade det sig dock, att en del viktiga invändningar kunde göras mot denna teori, i det att den i vissa delar kom i strid såväl med de fysiska lagarna som med åtskilliga observerade fakta. Af flera forskare, såsom Roche, Faye, G. H. Darwin m. fl., ha vissa modifikationer af teorien blifvit gjorda, genom hvilka de söka att åtminstone delvis lösa svårigheterna. Särskildt Darwin har genom sina viktiga undersökningar öfver inverkan af ebb- och flodfenomenet vid himlakropparnas daning inlagt stora förtjänster. Emellertid kvarstå så många och så viktiga invändningar mot den Laplaceska teorien, att densamma numera kan anses som föråldrad, utan att dock ännu någon annan kommit att intaga samma predominerande ställning. På senare tiden har ett flertal nya kosmogoniska teorier och hypoteser framställts, med hvilka man försökt ersätta nebularteorien. Ingen af dessa har heller undgått att utsättas för svåra invändningar, och ingen har ännu på långt när vunnit samma allmänna anslutning som på sin tid Laplaces teori. Bland dera må endast några af de mest bekanta omnämnas: Lockyers meteorithypotes, Belots hvirfvelteori, Chamberlins och Moultons planetesimal- l. spiralnebulosteori samt teorier och kosmogoniska försök af Nordenskiöld, Arrhenius, Nipher och See. Se A. Gockel, "Schöpfungsgeschichtliche theorien" (1910). B-d. Kosmogonisk, som har afseende på världsalltets uppkomst och utveckling. Se Kosmogoni.