1145 Kosyk-Kota Radja 1146 Adolfs häst. 12-13 sept. 1813, strax före slaget vid Leipzig, hade Karl Johan sitt högkvarter vid K. och besökte stenen, vid hvilken 2 sept. 1840 aftäcktes eu minnesvård med inskrift, hvari omnämnas Gustaf Adolfs och Karl Johans besök och uttalas tack för deras förtjänst om Tysklands frihet. Se hertigliga arkivrådet d:r H. Wäschkcs festskrift med anledning af K:s skyttegilles 200-års fest 17-20 aug. 1902. Ko'syk, M. Se Vendiska litteraturen. Kota. 1. (Ryggkota, Verte'bra) Anat., hvart och ett af de knöliga och taggiga ben, som hos vissa djur träffas i en oafbruten serie i bålen och mot dess ryggsida. Sådana kotors närvaro i nämnda anordning utmärker en stor afdelning djur, hvilka därför Fig. 1. Bröstkota, Fig. 2. Bröstkota, Fig. 3. Bröstkota, från sidan. bakifrån. nedifrån. kallas ryggradsdjur eller "vertebrater". Fullständigt utbildade kotor, t. ex. de, som tillhöra människans bröstkorg, utmärkas genom följande delar: en tjockare, kullrig eller cylindrisk "kropp" (1), hvilken är belägen framåt och sticker delvis in i kropps-hålorna; en mot kroppens bakre sidokanter stödjande, bakåt hvälfd "båge" (5), hvilken tillsammans med kroppens baksida omsluter det hål (6), hvari ryggmärgen finnes; vidare sju framstående benspetsar ("utskott", "processer"), näml. ett opa-rigt (4), bakåt och där nedåt riktadt taggutskott, två pariga (2, 2) ledutskott, ett uppåt och ett nedåt riktadt, utmärkta af släta, broskklädda ytor, medelst hvilka de leda mot dylika ofvan och nedan befintliga kotor, samt ett sidoutskott, riktadt åt hvardera sidan, tvärutskotten (3, 3), som i denna del af ryggraden lämna stöd för refbenen. Dessa leda dessutom mot kotorna i dubbelsidiga fasetter, en ofvan och en nedan på kotkropparnas kanter vid bågarnas utgång från dem (synliga på fig. l mellan l och 2 samt nedtill gentemot på fig. 3 strax framom 5). - Man skiljer mellan fria och sammanvuxna kotor, hvilka senare, äfven till formen förändrade, hos människan träffas endast i kors- och i svans- eller stjärtbenen. Af de fria kotorna äro de två öfversta 1. främsta, atlas och epistrophceus (se dessa ord) genom led vridbara mot hvarandra, hvarför de kallas vridkotor; de ofrigas kroppar äro genom brosk fästa sinsemellan och vida mindre rörliga samt kallas böjkotor. - De fria kotorna indelas äfven, efter den trakt af bålen de tillhöra, i hals-, bröst- och ländkotor. Med undantag för vridkotorna, hvilka äfven till formen af vika från hvarandra och från alla öfriga, ha hvarje regions kotor tydliga likheter inbördes, men förete andra bestämda drag, så olika de andra afdelningarnas, . att de med lätthet kunna urskiljas från dem. Hos de högre vertebraterna är kotantalet nästan konstant inom de tre nämnda regionerna, så att ryggradens längd i bålen beror af kotornas form, icke af deras antal. Hos människan finnas i regel 7 hals-, 12 bröst- och 5 ländkotor; sällan ökas, ännu mera sällan minskas antalet med en kota i bröst- eller länd-trakten. Jfr Ryggrad. - 2. (K o t le d) Veter., den del af hästens fot (se fig. till art. Hästen, sp. 177-178), som ligger mellan skenbenet och hofven och har till underlag kotbenet och kronbenet jämte de på baksidan af dessa löpande böjsenorna. Kotans styrka bedömes efter dess längd, bredd och riktning. En lång kota gör rörelsen mera mjuk och elastisk, men anstränger mera böjsenorna, hvaremot en kort kota skonar senorna, men ger en hårdare rörelse, som mera frestar ledgångarna. Kotans bredd beror hufvudsakligen på utvecklingen af kotsen- 1. sesambenen, två små, halfmånformiga ben, belägna vid kotbenets öfre, bakre ända och tjänande dels till att förstora dess ledyta, så att skenbenet vid genomtrampningen icke glider ur bakåt, dels till underlag för böjsenorna, och de verka för dem som ett block, öfver hvilket senorna glida (se H o f, fig. 1); en bred kota förstärker därför senornas verkan. Kotans lutning mot marken bör bilda omkr. 45-50° på fram- och 55-60° på bakbenen; är vinkeln väsentligt större, kallas kotan rak eller stel, i motsatt fall sänkt eller "Möt"; i senare fallet blir genomtrampningen vid rörelsen starkare, och större delen af kroppstyngden öfverföres på senorna, i förra fallet hvilar kroppstyngden mera direkt på skelettdelarna, och rörelsen blir mera hård och stötande. Är kotan så starkt sänkt, att den ligger nästan horisontellt, kallas hästen björnfotad; står den åter vertikalt, så att kotleden skjuter fram om hofkronan, säges hästen kota öfver, hvilket alltid är tecken till sjukligheter, vanligen i böjsenorna, men någon gång äfven i hofven. öfriga sjukligheter i kotan äro t. ex. mugg och ringkota. 1. G. v. D.* 2. E. T. N. Kota [kå'ta], Kotar, det obetydligaste och till antalet minsta af de dravidiska folken (se Dravida), bo på Nilgiribergen i sydvästra Deccan mellan städerna Maisur och Coimbatore, spridda bland och till stor del underkastade dess egentliga inbyggare, tudafolket (se Dravida, sp. 837). Kotamännen äro ett stillsamt och fredligt släkte samt arbeta strängt, vanligen som daglönare, men ofta äfven som läder- och metallarbetare. Stundom vandra de omkring som musikanter och gycklare samt stå f. ö. på det lägsta trappsteget af mänsklig odling, med särdeles osnygga lefnadsvanor och några få hedniska religionsbegrepp. Deras språk, som närmast ansluter sig till kanara, saknar eget alfabet och all litteratur. Det kommer sannolikt snart att dö ut. En ordsamling finnes publicerad i Breeks "Neilgherry hills" (1873). H. A. (K. F. J.) Kota [kåta], javan., fästning, stad, by, användes som första sammansättningsledet i en mängd namn på städer, landskap och distrikt i Nederländska Indien, t. ex. Kota Radja i Atjeh på Sumatra, vasallområdet Kota Waringin på Borneo o. s. v. Kota [kåutā], tributstat i Rajputana i kejsardömet Indien, omkr. Jumnas biflod Chambal. 14,721 kvkm. 544,879 inv. (1901). Hufvudstaden, med samma namn, ligger vid Chambal och hade 33,679 inv. 1901. J. F. N. Kota Baru [kåta], hufvudstad i Kelantan (se d. o.). Kotangent. Se Cotangens. Kotar [kå'tar]. Se Kota. Kota Radja [kåta], stad. Se Atjeh.