(däraf finska 354 om 31,985 reg.-ton). I staden äro inregistrerade 63 segelfartyg om 5,545 reg.-ton och 15 mindre ångbåtar om 403 reg.-ton. Hamnens djup är öfver 6 m. Handlandenas antal är 115. I staden eller dess närhet ligga flera af landets främsta sågverk och träförädlingsfabriker. Taxerade inkomsterna i staden utgjorde 1908 8,5 mill. mark, hvaraf 6,1 mill. tillhörde näringslifvet. Stadens budget uppgick till nära 1 mill. mk. Genom Kotka--Kouvola järnväg är staden förenad med Finlands järnvägsnät. I K. finnas ett finskt och ett svenskt privat lyceum för gossar och flickor samt ett finskt privat handelsläroverk. K. har magistrat och rådstufvurätt, men bildar icke särskild kyrklig församling, utan ingår i Kymmene imperiella pastorat af Fredrikshamns prosteri och Borgå stift. O. I. (A. G. F.) Kotkarlar (isl. kotkarl, kotbóndi, af kot, ringa, oansenlig hydda; jfr angls. cot, mnt. kot och afledningarna sv. kåta, no. dial. kota och mnt. kote), en under medeltiden i Skandinavien förekommande benämning på män, tillhörande den fattigare bondeklassen. Ordet påträffas ännu under nyare tid (t. ex. hos Stiernhielm; jfr f. ö. Kalkar, "Ordbog til det ældre danske sprog"), och i de nutida germanska språken finnas åtskilliga besläktade ord med liknande betydelse (jfr t. ex. kutur hos Rietz, "Sv. dialekt-lexicon", och ty. kotsasse, köter; om de senare se Rhamm, "Die grosshufen der nordgermanen", I, s. 74 ff., 1905). S. T-g. Kotlarevskij [-rä'ff-], Ivan Petrovitj, lill-rysk författare, f. 1769 i Poltava, d. 1838, tjänstgjorde till 1796 i nyryska kansliet, gick sedan i krigstjänst och deltog i turkiska fälttåget 1806-08. Sedan han erhållit afsked som kapten, var han upp-syningsman vid ett par välgörenhetsinrättningar. Med K. börjar egentligen den lillryska litteraturen. Redan som seminarist skref han vers, som flyttande huslärare studerade han det lillryska folkets seder och traditioner. De arbeten, som grundlagt K:s rykte, äro Eneid (1798; äfven 1842 och senare; Ku-lisjs uppl. från 1862 innehåller en del godtyckliga ändringar af utg.), en travestering af Vergilius, hvari tecknas med rik humor, på äkta lillryskt språk, det lillryska folkets seder och tänkesätt, operan Natalka-Poltavka (1819, tr. 1837), en skildring ur staden Poltavas folklif, samt vådevillen Moskal-Tjarivnik (tr. 1841), hvars ämne är taget från en folksaga och som ännu spelas, t. o. m. i hufvudstä-derna, det enda lillryska stycke, som åtnjutit en sådan heder. Visorna i vådevillen ha nästan blifvit folkvisor. K. samlade äfven ordspråk och lillryska folkvisor, af hvilka några äro publicerade i samtida samlingar. K:s Samlade skrifter äro utgifna i flera. uppl. (bl. a. 1862 och 1875, den senare under red. af Katranov), "Natalka-Poltavka" senast 1883. Lll. Kotled, veter. Se Kota 2. Kotlett (fr. côtelette, dim. af côte, refben), ett stycke kalf-, ox-, lamm- eller svinkött, taget från djurets sidostycke och så tillskuret, att spetsen af ett afhugget refben sticker fram ur köttet. Kotlin (fi. Retusaari), ö i Finska viken framför Nevas mynning, 12 km. lång, 2 km. bred, omkr. 15 kvkm. På den ligga staden och fästningen Kronstadt. J. F. N. Koto [kåtå], ett mellan Niger och Binue boende, till Sudannegrerna hörande folk. Sitt karakteristiska utseende få de genom bruket att dels raka ena hälften af hufvudet, dels i ansiktet åstadkomma parallellt löpande ärr, som sträcka sig från pannan till hakan. Se pl. Afrikanska folk till art. Afrika. E. Rld. Kotobark [kåtå-], Cotobark, farm. med., härstammar från ett okändt träd, sannolikt tillhörande fam. Lauraceæ, växande i Bolivia. Den i bruna, platta stycken förekommande barken innehåller ett kristalliserande, gult ämne, kotoïn (cotoïn), svårlösligt i kallt vatten, lättare i kokande vatten samt i sprit, eter och alkalier med neutral reaktion; dess smak är bitande skarp, ej bitter. Kotoïn är monometyleter af bensofloroglucin (C₆H₅.CO.C₆H₂(OH)₂.OCH₃). Enligt djurexperiment skall kotoïn befordra cirkulationen i tarmen och därigenom göra nytta vid tarmåkommor, särskildt diarréer, som äro förbundna med blodbrist och dåligt näringstillstånd i tarmen och däraf förorsakad bristande uppsugning af tarminnehållet; medlet undvikes däremot vid blodöfverfyllnad i tarmen. Kotoïn har getts i dos af 10 till 20 cg. flera gånger dagligen. I kotobarkens ställe har äfven inkommit s. k. parakotobark, likaledes från okänd moderväxt, innehållande parakotoïn, som uppges verka likt kotoïn, men svagare. Ett försökt ersättningsmedel för dessa preparat är metylēnbiskotoïn l. fortoïn, en s k. kondensationsprodukt af kotoïn och formaldehyd, gula kristaller. Intet af dessa medel har hos oss fått någon afsevärd användning. C. G. S. Kotoïn [kåtåīn]. Se Kotobark. Kotonou [kåtåno], viktigaste hamnen i Dahomey, Franska Väst-Afrika. 2,000 inv. Hamnen skyddas genom en pir. Från K. leder en järnväg till landets inre, hittills färdig till Paouignan (194 km.) med bibana till Whydah. Telegraflinjer förena K. med Abomey, Niger och Senegal. J. F. N. Kotor [kå'tår], stad. Se C a 11 a r o. Kotosjichin [kåta-], Grigorij, rysk historie-skrifvare, deltog som kanslist vid ryska legationen i de underhandlingar mellan Ryssland och Sverige, som föregingo freden i Kardis (1661) samt sändes på hösten s. å. ("som envoyé", enligt hans egen uppgift) med ett tsarens bref till Stockholm. Redan 1663 trädde han i förbindelse med svenske kommissarien i Moskva, A. Ebers, och förrådde för denne, mot betalning, hemligheter rörande ryska kansliet. 1664 rymde han ur ryska tjänsten till Polen, fick där anställning hos kansleren af Litauen och lofvade att meddela upplysningar om tsarens politik. Han lämnade dock snart Polen, ovisst af hvad skäl, och kom på hösten 1665 i utblottadt tillstånd till Narva, där han hos svenske generalguvernören Taube anmälde sig vilja ingå i svensk tjänst och meddela ytterligare hemligheter om ryska regeringen. Svenska styrelsen mottog anbudet, och ' början af 1666 anlände K. till Stockholm. Där öfvergick han till lutherska läran och lefde under det antagna namnet JohanAlex-ander Selicki. Han uppfördes i slutet af 1666 på svenska kansliets stat (bland arkivets tjänstemän), men torde mindre ha egnat sig åt statens tjänst än åt utarbetandet af den märkliga, delvis bittra skrift om Ryssland, O Rossij v tsarstvovanie Aleksija Mi-chajlovitja, som, efter hvad allmänt erkännes, är förnämsta källan för historien om Rysslands inre förhållanden under förra hälften af 1600-talet. K:s vistande i Sverige tog dock en hastig och sorglig Ord, som saknas under K, torde sökas under C.