Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kosteloryzo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(däraf finska 354 om 31,985 reg.-ton). I staden äro
inregistrerade 63 segelfartyg om 5,545 reg.-ton och
15 mindre ångbåtar om 403 reg.-ton. Hamnens djup är
öfver 6 m. Handlandenas antal är 115. I staden eller
dess närhet ligga flera af landets främsta sågverk
och träförädlingsfabriker. Taxerade inkomsterna
i staden utgjorde 1908 8,5 mill. mark, hvaraf
6,1 mill. tillhörde näringslifvet. Stadens budget
uppgick till nära 1 mill. mk. Genom Kotka–Kouvola
järnväg är staden förenad med Finlands järnvägsnät. I
K. finnas ett finskt och ett svenskt privat lyceum
för gossar och flickor samt ett finskt privat
handelsläroverk. K. har magistrat och rådstufvurätt,
men bildar icke särskild kyrklig församling, utan
ingår i Kymmene imperiella pastorat af Fredrikshamns
prosteri och Borgå stift.
O. I. (A. G. F.)
Kotkarlar (isl. kotkarl, kotbóndi, af kot, ringa,
oansenlig hydda; jfr angls. cot, mnt. kot och
afledningarna sv. kåta, no. dial. kota och
mnt. kote), en under medeltiden i Skandinavien
förekommande benämning på män, tillhörande
den fattigare bondeklassen. Ordet påträffas
ännu under nyare tid (t. ex. hos Stiernhielm;
jfr f. ö. Kalkar, "Ordbog til det ældre danske
sprog"), och i de nutida germanska språken finnas
åtskilliga besläktade ord med liknande betydelse
(jfr t. ex. kutur hos Rietz, "Sv. dialekt-lexicon",
och ty. kotsasse, köter; om de senare se Rhamm, "Die
grosshufen der nordgermanen", I, s. 74 ff., 1905).
S. T-g.
Kotlarevskij [-rä’ff-], Ivan Petrovitj, lill-rysk
författare, f. 1769 i Poltava, d. 1838,
tjänstgjorde till 1796 i nyryska kansliet,
gick sedan i krigstjänst och deltog i turkiska
fälttåget 1806-08. Sedan han erhållit afsked
som kapten, var han upp-syningsman vid ett par
välgörenhetsinrättningar. Med K. börjar egentligen
den lillryska litteraturen. Redan som seminarist
skref han vers, som flyttande huslärare studerade
han det lillryska folkets seder och traditioner. De
arbeten, som grundlagt K:s rykte, äro Eneid (1798;
äfven 1842 och senare; Ku-lisjs uppl. från 1862
innehåller en del godtyckliga ändringar af utg.),
en travestering af Vergilius, hvari tecknas med
rik humor, på äkta lillryskt språk, det lillryska
folkets seder och tänkesätt, operan Natalka-Poltavka
(1819, tr. 1837), en skildring ur staden Poltavas
folklif, samt vådevillen Moskal-Tjarivnik
(tr. 1841), hvars ämne är taget från en folksaga
och som ännu spelas, t. o. m. i hufvudstä-derna,
det enda lillryska stycke, som åtnjutit en sådan
heder. Visorna i vådevillen ha nästan blifvit
folkvisor. K. samlade äfven ordspråk och lillryska
folkvisor, af hvilka några äro publicerade i samtida
samlingar. K:s Samlade skrifter äro utgifna i
flera. uppl. (bl. a. 1862 och 1875, den senare under
red. af Katranov), "Natalka-Poltavka" senast 1883.
Lll.
Kotled, veter. Se Kota 2.
Kotlett (fr. côtelette, dim. af côte, refben), ett
stycke kalf-, ox-, lamm- eller svinkött, taget från
djurets sidostycke och så tillskuret, att spetsen af
ett afhugget refben sticker fram ur köttet.
Kotlin (fi. Retusaari), ö i Finska viken framför
Nevas mynning, 12 km. lång, 2 km. bred, omkr. 15
kvkm. På den ligga staden och fästningen Kronstadt.
J. F. N.
Koto [kåtå], ett mellan Niger och Binue boende,
till Sudannegrerna hörande folk. Sitt karakteristiska
utseende få de genom bruket att dels raka ena
hälften af hufvudet, dels i ansiktet åstadkomma
parallellt löpande ärr, som sträcka sig från
pannan till hakan. Se pl. Afrikanska folk till
art. Afrika.
E. Rld.
Kotobark [kåtå-], Cotobark, farm. med., härstammar
från ett okändt träd, sannolikt tillhörande
fam. Lauraceæ, växande i Bolivia. Den i bruna,
platta stycken förekommande barken innehåller
ett kristalliserande, gult ämne, kotoïn (cotoïn),
svårlösligt i kallt vatten, lättare i kokande vatten
samt i sprit, eter och alkalier med neutral reaktion;
dess smak är bitande skarp, ej bitter. Kotoïn är
monometyleter af bensofloroglucin
(C6H5.CO.C6H2(OH)2.OCH3).
Enligt djurexperiment
skall kotoïn befordra cirkulationen i tarmen och
därigenom göra nytta vid tarmåkommor, särskildt
diarréer, som äro förbundna med blodbrist och dåligt
näringstillstånd i tarmen och däraf förorsakad
bristande uppsugning af tarminnehållet; medlet
undvikes däremot vid blodöfverfyllnad i tarmen. Kotoïn
har getts i dos af 10 till 20 cg. flera gånger
dagligen. I kotobarkens ställe har äfven inkommit
s. k. parakotobark, likaledes från okänd
moderväxt, innehållande parakotoïn, som uppges verka
likt kotoïn, men svagare. Ett försökt ersättningsmedel
för dessa preparat är metylēnbiskotoïn
l. fortoïn, en s k. kondensationsprodukt af kotoïn
och formaldehyd, gula kristaller. Intet af dessa
medel har hos oss fått någon afsevärd användning.
C. G. S.
Kotoïn [kåtåīn]. Se Kotobark.
Kotonou [kåtåno], viktigaste hamnen i Dahomey,
Franska Väst-Afrika. 2,000 inv. Hamnen skyddas genom
en pir. Från K. leder en järnväg till landets inre,
hittills färdig till Paouignan (194 km.) med bibana
till Whydah. Telegraflinjer förena K. med Abomey,
Niger och Senegal.
J. F. N.
Kotor [kå’tår], stad. Se C a 11 a r o.
Kotosjichin [kåta-], Grigorij, rysk
historie-skrifvare, deltog som kanslist vid ryska
legationen i de underhandlingar mellan Ryssland och
Sverige, som föregingo freden i Kardis (1661) samt
sändes på hösten s. å. ("som envoyé", enligt hans egen
uppgift) med ett tsarens bref till Stockholm. Redan
1663 trädde han i förbindelse med svenske
kommissarien i Moskva, A. Ebers, och förrådde för
denne, mot betalning, hemligheter rörande ryska
kansliet.
1664 rymde han ur ryska tjänsten till Polen,
fick där anställning hos kansleren af Litauen och
lofvade att meddela upplysningar om tsarens politik.
Han lämnade dock snart Polen, ovisst af hvad skäl,
och kom på hösten 1665 i utblottadt tillstånd
till Narva, där han hos svenske generalguvernören
Taube anmälde sig vilja ingå i svensk tjänst
och meddela ytterligare hemligheter om ryska
regeringen. Svenska styrelsen mottog anbudet,
och ’ början af 1666 anlände K. till Stockholm.
Där öfvergick han till lutherska läran och lefde
under det antagna namnet JohanAlex-ander Selicki.
Han uppfördes i slutet af 1666 på svenska kansliets
stat (bland arkivets tjänstemän), men torde mindre
ha egnat sig åt statens tjänst än åt utarbetandet
af den märkliga, delvis bittra skrift om Ryssland,
O Rossij v tsarstvovanie Aleksija Mi-chajlovitja,
som, efter hvad allmänt erkännes, är förnämsta
källan för historien om Rysslands inre förhållanden
under förra hälften af 1600-talet. K:s vistande
i Sverige tog dock en hastig och sorglig
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
