Ifikrates och egde attisk medborgarrätt, men råkade sedan i krig med atenarna, emedan de understödde hans fiender. Han lönnmördades 358. A. M. A.

Kotzebue [-bo]. 1. August Friedrich Ferdinand von K., tysk dramatiker och romanförfattare, f. 3 maj 1761 i Weimar, son af en högre ämbetsman, aflade juridisk examen i syfte att bli advokat, men kom i stället 1781 till Ryssland som sekreterare hos general v. Bauer. Denne var bl. a. direktör för tyska teatern i Petersburg, för hvilken K. var verksam; han kom in i den ryska ämbetskarriären, blef 1785 adlad och president i Estlands guvernementsmagistrat och uppsatte i Reval en sällskapsteater, för hvilken han skref sitt världsberömda skådespel Menschenhass und reue (1789). På grund af försvagad hälsa lämnade han någon tid Ryssland, var 1798 hofteaterdiktare i Wien, försökte därefter i Weimar förgäfves komma in i Goethes krets, passerade 1801 ryska gränsen och blef af okänd anledning häktad och sänd till Sibirien, där han vistades fyra månader, skildrade i Das merkwürdigste jahr meines lebens (1801); ett litet skådespel af K., som kejsar Paul fick se, omstämde denne, K. benådades och utnämndes till direktör för tyska hofteatern i Petersburg samt erhöll ett gods i förläning. Efter mordet på kejsar Paul drog K. 1803 till Weimar, besökte Paris, där han till sin harm ej blef beaktad af Napoleon; i Merkels tidskr. "Der freimütige" 1803-08 angrep han bl. a. Goethe och romantikerna, var f. ö. den förste, som oförskräckt predikade hat mot Napoleon i flera af honom utgifna tidskrifter (1808-12), blef 1813 rysk generalkonsul i Königsberg, var 1816 anställd i ryska utrikesdepartementet, bosatte sig senare i Weimar och sände ryske tsaren rapporter om tyska tillstånd och stämningar. På grund af sina absolutistiska tänkesätt och sina angrepp mot klassikerna och romantikerna i den tyska litteraturen och mot den patriotiska rörelsen gjorde han sig förhatad hos ungdomen; 23 mars 1819 blef han mördad i Mannheim, dit han flyttat 1818, af en student Karl Sand, som stack ned honom i hans hem med ett dolkstyng. Tvärt emot Sands förhoppningar framkallade mordgärningen ökad reaktion. - K:s skönlitterära författarverksamhet omfattar sentimentala dramer ("rührstücke"), lustspel och romaner. Han var på sin tid en utomordentligt populär dramatiker, som behärskade den tyska skådebanan och äfven i Sverige blef högeligen beundrad och efterbildad. Han fogade sig i sina allvarliga skådespel, som voro utlöpare af den Lessing-Diderotska borgerliga dramen, alltför mycket efter publikens smak för det alldagliga och teatraliskt verkningsfulla, och Goethe och Schiller kännetecknade honom därför som "eine gemeine natur". Han lade an dels på pikanta, dels på bjärt sensationella effekter. "Hans allmänna lära är egentligen", yttrar A. W. Schlegel, "att ett s. k. godt hjärta försonar alla felsteg och utsväfningar och att man inte bör taga det så noga med principerna". Han lade framför allt an på tårkörtlarna, och då han framställde någon ädel välgörare, tycktes det åskådarna, som om de själfva utöfvat något ädelt dåd, utan att behöfva gripa till plånboken. "Dygden" är hos honom blott en känslosam godhjärtenhet, och då han tar till orda för känslans och naturens rätt mot sociala skrankor, förfaller han ömsom till gråtmildhet, ömsom till lättfärdighet. Bland hans mera berömda dramer märkas den ofvan nämnda "Menschenhass und reue" (1789; "Verldsförakt och ångor", 1791), ett äktenskapsdrama, som är bland hans bästa verk och ganska förtjänstfullt, Die sonnenjungfrau (1789; "Cora, eller solens prästinna", tr. 1794, uppf. 1810) och Die indianer in England (1790; "Indianerne i England", 1792), i hvilka bägge karaktären hos hjältinnorna är en sammansättning af naivt svärmeri och sinnlighet, Johanna von Montfaucon (1800; "Johanna af Montfaucon", 1802), Die kreuzfahrer (1802; "Korsfararne", 1804), ett riddarskådespel, som i Stockholm upplefde 141 föreställningar. Som lustspelsförfattare egde K. en del goda egenskaper (han påverkades härutinnan af Holberg) och ådagalade både kvickhet och teknisk skicklighet, äfven om numera hans stycken förefalla föråldrade. Bland dessa lustspel må nämnas Der wildfang (1797; "Konstmakaren", 1798), Die beiden Klingsberge (1801; "Grefvarne Klingsberg", uppf. 1805, tr. 1827), Die deutschen kleinstädler (1803; "De tyska småstadsboerne", 1807), en särdeles lyckad komedi, som satiriserar kälkborgarnas i "Krähwinkel" (se d. o.) titelsjuka, skvaller och viktighet, Der rehbock (1815; "Råbocken", 1821) samt Der gerade weg der beste (1815; "Pastoratet eller Den raka vägen är den bästa", 1817). I Der hyperboräische esel oder die heutige bildung skref han en dramatisk satir mot nyromantiken. Af hans 219 dramatiska alster ha i Sverige uppförts icke mindre än 100, och många af dem ha i Stockholm upplefvat inemot 100 föreställningar och därutöfver (1798-1802 utgafs "Nyare theaterstycken" af K. i 2 bd). Dessutom påverkade han en del nordiska författare, såsom Karl Lindegren, ja ännu en nyromantiker som Öhlenschläger (i "Hugo von Rheinberg"). En högst tacksam läsekrets funno hans känslosamma romaner, bland hvilka Die leiden der ortenbergischen familie (2 bd, 1785; "Ortenbergska familjens lidande", 1793) är mest beryktad. Han utgaf dessutom reseskildringar, själfbiografi, Gedichte (2 bd, 1818) m. m. Bland upplagor af K:s skådespel märkas "Theater von K." (40 bd, 1840-41) och "Auswahl dramatischer werke" (10 bd, 1867-68). Jfr H. Döring, "Kotzebues leben" (1830), W. v. Kotzebue, "August v. K., urtheile der zeitgenossen und der gegenwart" (1881), Ch. Rabany, "Aug. de K., sa vie et son temps, ses oeuvres dramatiques" (1893), och E. Jæckh, "Studien zur K:s lustspielstechnik" (1899). - 2. Otto von K., den föregåendes son, rysk sjöofficer, resande, f. 1787 i Reval, d. där 1846, följde 1803-06 som sekreterare kapten A. J. von Krusenstern på dennes jordomsegling och erhöll 1815 själf ledningen af en jordomsegling, hvarunder han skulle närmare undersöka de af holländarna på 1600- och 1700-talen gjorda upptäckterna äfvensom möjligheten af en genomfart från Berings sund till Hudsons vik