1163 Krabbasnår-Krabbe 1164 mer på det hela med de enskilda bladen i korsblomman (se d. o.). Med hänsyn till dessa räckor af efter hvarandra liksom krypande partier, "krabbor", kallas krabban äfven krypblomma. Krabbor förekomma i Sverige t. ex. å Linköpings domkyrkas sydvästra portal. De förekomma f. ö. ofta i Sverige å kyrkliga inredningsföremål från gotikens tid. TJpk.* Krabbasnår, en svensk, hufvudsakligen i Skåne bedrifven all-mogeväfnad, å hvilken mönsterfigurer åstadkommas genom insnärj-ning för hand af tjocka Krabba, olikfärgade yllcinslag mellan de finare med skyttel inväfda bottenskotten, som äfvenledes äro af ullgarn. Varpen består liksom i de flesta allmogeväfnader af tvin-nadt bomullsgarn och döljes fullständigt af de tätt Krabbasnår. (Nordiska museet.) hopslagna bottcnskotten. Krabbasnår skiljer sig från s k. d u k a g å n g s v ä f n a d (se d. o.) däruti, att dess varptrådar icke afbinda fasonskotten, såsom fallet är i dukagångsväf (där hvarje 4:e, 5:e eller 6:e varptråd verkställer af bindning), hvarför man också till denna väfart bör välja mönstereffekter med mindre bredd utsträckning än till dukagångsväf. &. A. W. KrabbeV J ö r g e n, svensk friherre, son af danske ståthållaren i Norge Ivar K. (se Krabbe, dansk adlig ätt 3), f. 1633 på Varberg, lämnade 1658 vid Skånes afträdelse sin anställning i danska kansliet och blef svensk undersåte. Han var genom sina släktförbindelser och possossioner en af de mest betydande stormännen i Skåne. 1664 introducerades han på riddarhuset under namnet K. af K r a-g e h o l m och deltog i det årets riksdag i Stockholm. 1676 blef han friherre (ej introducerad). I det s. å. utbrytande kriget med Danmark sökte K. påtagligen, i likhet med åtskilliga ståndsbröder, att vända kappan efter vinden för att därigenom trygga sina egendomar och sin ställning i Skåne. Men följden blef den, att han anklagades för hög-målsbrott, fängslades och 6 nov. 1676 af en kom-missorialrätt dömdes att mista lif, ära och gods. Dödsdomen verkställdes genom arkebusering, i Malmö 26 jan. 1678; dock lämnade Karl XI hans gods åt arfvingarna. K. slöt själf sin ätt. Jfr M. Wei-bull, "Till Jörgen Krabbes historia" (i "Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning", 1870, sid. 43). <A-s-> Krabbe (K. af Svaneby), svensk ätt från Västergötland, som introducerades å riddarhuset med förre ståthållaren Erik Bengtsson (f. 1582, d. 1634), men utslocknade med hans sonson. Möjligen af samma ursprung med denna är en ätt K., som 1779 upphöjdes i svenskt adligt stånd och ännu foitlefver i Finland (immatrikulerad 1818). Krabbe, dansk adlig ätt, redan känd på 1300-talet; den utdog i Danmark 1878, men lefver ännu i England och Argentina. 1. Ty ge K., f. 1474, d. 1541, följde redan 1497 som konung Hans' "småsven" med på tåget till Sverige och likaledes flera gånger senare. Omkr. 1507 blef han fogde på Hälsingborg och öfverfall härifrån 1510 svenske höfdingen Åke Hansson Tott i Fantehålan samt nedhögg honom och alla hans män. 1512 blef han riksråd, men upprörd öfver, att Kristian II 1520 tog ifrån honom Hälsingborg, var han 1523 en af de främste ledarna vid konungens fördrifvande, blef därefter niarsk och återfick sitt län. Då Sören Norby 1525 föll in i Skåne, måste K. draga sig tillbaka till Malmö; men s. å. vann han jämte J. Rantzau segrarna vid Lund och Bunketoftelund, kufvade böndernas uppror med grymhet och förföljde Kristian II:s anhängare oförsonligt. Tack vare indragningen af N. Brahes gods fick han medel att uppbygga sin präktiga borg Vegholm och styrde senare i Skåne nästan som en konung. 1532 var det närmast han, som lagade, att lej den till Kristian II blef bruten. Som det katolska adelspartiets ledare yrkade han efter Fredrik I:s död, att kungavalet måtte uppskjutas, och önskade ej sonen Kristian III vald, emedan denne var protestant. Hans förföljelse af reformatorerna i Skåne medverkade väsentligen till grefvefejdens utbrott 1534, och han nödgades nu aflägga trohetsed till Kristian II, men bröt sitt löfte, då lybeckarna under Markus Meyer 13 jan. 1535 kämpade utanför Hälsingborg mot den danske och svenske konungens trupper, i det han från borgen lät beskjuta dem i ryggen och därigenom framkallade deras nederlag. Efter genomförandet af reformationen 1536 måste han afstå Hälsingborg åt sin måg Peder Skräm, som var den nye konungens man. Våldsam och själfrådig samt sniken efter gods och guld, är K. en betecknande typ för dåtidens adelsmän. 2. Erik K., den föregåendes son, f. 1510, d. 1564, blef 1543 riksråd och användes i många beskickningar till utlandet. Han utmärkte sig för lärdom och intresse för vetenskaperna, gaf impulsen till en ny upplaga af Saxo Grammaticus' arbeten (i Basel), öfversatte Valdemar II:s jylländska lag till tyska och arbetade på en allmän lagbok för riket. 3. Ivar K., sonson af K. l, f. 1602, d. 1666, fick befäl i kriget mot svenskarna 1643-45, hvarunder hans gods Jordberga brändes af dem, och, som befälhafvare i sunnanfjällska Norge, 1657 -58. Han opererade vid Göta älf och hade en framgång vid Hjertum (se därom Stille, "Fälttåget i Skåne och Halland 1657", 1905). K:s journal öfver fälttåget förvaras i danska riksarkivet. K. blef Ord, som saknas under K, torde sökas under C.