1169 Kraepelin-Krafft 1170 borgs och från 1897 till sin död för Jämtlands län. Han var en af denna kammares mest framstående debattörer, och hans arbetsförmåga och skicklighet togos i anspråk på mångfaldigt sätt; så var han t. ex. led. af bevillnings-, konstitutions- och statsutskottet, i hvilket sistnämnda han under många år var ordf. för första utgiftsafdelningen. Han satt äfven i särskilda utskottet vid urtiman 1892 och hade i försvarsfrågan utarbetat ett särskildt, utförligt förslag. K. uppträdde vidare som utpräglad frihandlare, yrkade på utsträckning af såväl den kommunala som politiska rösträtten, intresserade sig lifligt för den andliga odlingens främjan och motsatte sig energiskt förslagen att inskränka tryckfriheten. K. var äfven flera år statsrevisor, 1867-71 stadsfullmäktig i Stockholm och 1880-82 led. af landtförsvarskommittén samt 1878 ordf. i revisionen af statsbanornas förvaltning. Som skriftställare debuterade K. med skaldestycket Nordens natur (1850 belönadt med Svenska akad:s andra pris) 1851. En resa till Italien beskref han i diktcykeln Sy d frukter (1853) och deltog 1855 med några dikter i den poetiska kalendern "Qvartetten". En ny resa, till England och Skottland, skildrade han i Diamanter i stenkol (1857), där han teoretiskt och praktiskt sökte visa, att den härskande estetiska teorien vore för trång samt att skönhet och poesi funnes äfven såväl inom industrien och dess alster som inom det hvardagliga talspråket. Denna åsikt bekämpades lifligt, bl. a. af Kr. Clacson och H. Bjur-sten. K. försvarade sin ståndpunkt, särskildt hvad det språkliga beträffar, i "Aftonbladet" i en längre artikelserie, som 1858 utkom i broschyrform med titeln Om språkfrågan. Denna undersökning af de viktigaste skillnaderna mellan det svenska talspråket och skriftspråket var ny och banbrytande, icke minst därför, att i den betonades med skärpa och skicklighet talspråkets rätt att betraktas som normgifvande. Ytterligare tillämpade han sin språkliga teori i de med mycket bifall mottagna reseskildringarna Två resor i Spanien (1861) och En vinter i Orienten (1866). Ett nytt häfte Dikter utkom 1867. 1874 utgaf K. första häftet af en vidlyftig Svensk metrik (2:a häftet 1893), 1882 skriften Om enslafdga ords rytmiska värde i svenskan och 1898 Om treslafriga ords användning i vers. Yid sin död efterlämnade han en vidlyftig, men ofullbordad omarbetning af dessa arbeten, hvari den omsorgsfullaste empiriska forskning och det outtröttligaste tålamod lämnat den rikhaltigaste framställning af vårt ordförråds prosodiska förhållanden, som finnes. K. var som metriker en öfvertygad anhängare af åsikten, att musikens rytmik bör vara utgångspunkten. I sin metrik inarbetade han äfven den utförliga undersökningen Om predikaticet (i "Pedag. tidskr.", 1897-98). K. författade också en historik öfver Stenhainmar, Stenham-marsboken (1886), och flora smärre uppsatser i olika ämnen. Han valdes 1889 till led. af Landtbruks-akad.; vid jubelfesten i Uppsala 1893 kreerades han till filos. hedersdoktor, och 1897 tilldelade Sv. akad. honom Karl Johans pris. Sedan 1892 var han hofmarskalk. I hans testamente förordnades, att hans gods, det vackra Stenhammar, nära Flens station i Södermanland, skulle tillfalla staten för att af konungen disponeras för någon prins af kungliga huset eller annan förnämlig man. 1905 utgåfvos K:s Samlade sknfler (3 bd, af R. Grson Berg), som bl. a. innehålla den omarbetade metriken och förut otryckta dikter. K. är besjungen af Snoilsky i dikten "Sten-hammar". 2. (R-nB.) Kraepelin [kräp-], Emil, tysk psykiater, f. 1856 i Neustrelitz, med. doktor 1878, professor i psykiatri 1896 i Dorpat, 1890 i Heidelberg och 1903 i Mimenen, är en af vår tids ledande forskare på sinnessjukdomarnas område och har dels genom sina skrifter, dels genom sin omfattande lärarverksamhet utöfvat stort inflytande. Bland hans arbeten märkas Psychiatrie (2 bd, 1883; 8:e uppl. 1909), Einfiih-rang in die psychiatrische klinik (2:a uppl. 1905) och Psychologische arbeiten (sedan 1895 utgifna samlingar af undersökningar från K:s klinik). Sedan 1908 är K. led. af Vet. akad. och Fysiograf. sällsk. i Lund. R. T-dt. Krafft, David von, målare, f. 1655 i Hamburg, d. 20 sept. 1724 i Stockholm, kallades, blifven föräldralös, af sin morbroder, Ehrenstrahi, till StocK-holm 1675. K. åtnjöt där sin släktings undervisning och lyckades äfven vinna en gynnarinna i Ulrika Eleonora d. ä., som själf sysselsatte sig med målning. Genom hennes tillskyndclse erhöll han ett understöd, som satte honom i stånd att 1684 resa till Italien. Han uppehöll sig emellertid pä vägen dels ett år i Danmark, för att porträttera den kungl. familjen, dels i Tyskland, så att han först 1687 ankom till Venezia. Där studerade han ett år, begaf sig sedan till Florens och Rom samt besökte flitigt målarakademierna och modcllteckningsatcl-jéerna, bl. a. en af drottning Kristina i hennes palats inrättad. Hans färd gick vidare till Neapel och Bologna, där han uppehöll sig ett år, samt sedan genom flera andra städer åter till Venezia, där han denna gång vistades halftannat år och "blef brukad i ett särdeles publikt arbete, hvartill de eljest sina största mästare utvälja pläga", hvilket arbete K. ock med allmänt bifall utförde. I Wien, där han porträtterade hela den kejserliga familjen, erhöll han underrättelse om sin kungliga gynnarinnas frånfälle, hvilket dock ej minskade hans reseanslag; tvärtom ökades detta ansenligt af konungen. K. besökte sedan Wurttemberg, Schweiz, Paris och Nederländerna, men hemkallades 1696, för att som hofkonterfejare efterträda den gamle Ehren-strahl. Från 1697 hade han lön, uppfördes från 1698 på hofstaten, fick 1699 ökade löneförmåner och blef sålunda redan från början gynnad af de regerande och de förnäme. - K. var nu genom sin ställning och de förbindelser denna medförde Sveriges förnämste målare. Hans uppgift blef nu hufvudsakligen att förfärdiga mångfaldiga exemplar af änkedrottning Hedvig Eleonoras och hennes släkts konterfej, hvilken ändlösa reproduktion naturligtvis-skulle menligt inverka på hållningen i hans konst. K. erhöll likväl någon gång andra och mer uppmuntrande uppdrag, hvilka han, så länge krafterna stodo bi, med konstnärlighet fullbordade. Hans enskilda iif var länge lyckligt. Genom sin första fru, Justine Sofie Friedenreich, kom han i släkt till Joakim och Emerentia von Duben, Karl XII:s och hans yngre systers gunstlingar, och genom dem infördes han i hofkretsen. Hans andra giftermål, med en änkefru Elisabeth Speet, invecklade honom i en rad af rättegångar, som förbittrade senare delen af hans lefnad. Den ynnest han åtnjöt hos Ulrika Eleonora d. y. gaf sig efter hennes tillträde till regeringen till känna genom hans upphöjande i adligt stånd, Ord, som saknas under K, torde sökas under C.