och målade äfven Hertig Karl ombord å signalskeppet Gustaf III i slaget vid Högland (1810, på Haga, en ståtlig komposition i Davids anda). Bland K:s porträtt från denna tid äro Karl XIII på sin tron (Gripsholm, en replik på Rosersberg), flera andra bilder af densamme samt kronprinsen Karl August (se Karl, sp. 1009). K:s alstringsförmåga blef med tiden rent af fabriksartad. Färgen blef tung och grumlig, likheten ytlig, uppfattningen af personerna grof och obehaglig. Bilder af hans hand finnas spridda öfver hela landet, särskildt i konsistorierna och andra landsortssamlingar. -- Bredvid sin porträtterings- och lärarverksamhet sysselsatte han sig emellanåt med historiemålningar. Bland dessa äro från detta skede af hans lif Leipzigs intagande 1813 och Slaget vid Bornhöft 1813 (båda utställda 1820), Stormningen af Halle 1806 (1821, Drottningholm) samt Karl XIV Johans kröning (fullbordad 1824, i statens samlingar), Kronprinsen Oskars och Josefinas förmälningsakt 1823, mycket medelmåttiga konstverk. Han sysselsatte sig äfven med religiösa ämnen, Lasarus' uppståndelse, Gången till Golgata, Kristi död. K. kvarstod som professor vid akademien ända till 1856. -- K:s hustru, Brita Sofia Robsahm (f. 1784, d. 1854), kopierade i sin ungdom i olja. 1 o. 2. ^{--rn. G--g N.} Krafft (Kraft), Adam, tysk bildhuggare af Nürnbergskolan, f. omkr. 1450 i Nürnberg, d. 1507. Förteckningen på hans kända verk börjar först 1490 och fortgår oafbruten ända till hans död. Det första fullt säkra arbetet af honom äro de 1490--92 i sten utförda stora relieferna till den s. k. Schreyerska grafvården, sträckande sig längs ena ytterväggen till Sebalduskyrkans kor. Dessa reliefer framställa Kristus bärande korset, korsfästelsen, grafläggningen och uppståndelsen i figurrika kompositioner, de största, som finnas af mästaren, storartadt anordnade samt gripande i uppfattning och utförande. Strax därefter högg han de 7 s. k. Stationerna på den till Johannes' kyrkogård ledande vägen, också på ett lefvande sätt anordnade, fyllda af innerlig känsla och gripande i sin verkan, men alls icke ideala, utan framställande korta, sammanträngda figurer, tagna direkt ur lifvet (originalen numera i Germanisches museum). Till samma krets hör en passionsbild i Sebalduskyrkan (1496). Men af helt annat slag är en relief öfver stadens våghus (1497), framställande i humoristiskt genreartad uppfattning vågmästaren i full sysselsättning, handtlangaren och den betalande köpmannen. 1500 fullbordade K. det höga, berömda tabernaklet i Lorenz-kirche, stiftadt 1493 af Hans Imhof (som dock ej fick se det färdigt, ty han dog 1499, före dess fullbordande), utfördt i blomstrande sengotisk form, fylldt med reliefer ur bibeln och helgonbilder samt buret af 3 knäböjande, kroppsstora figurer, mästerligt karakteriserande mannens ålder och tydligt vittnande om porträttlikhet. Samtidigt utförde han 1498 i Frauenkirche en härlig Jungfru Maria med Kristusbarnet, omgifna af änglar, som breda ut madonnans mantelveck öfver kristenheten, representerad af små knäböjande figurer. Från 1500 härstammar äfven Marias kröning i Frauenkirche, i ädelhet och behag besläktad med den föregående; och samma ämne behandlades 1501 för en grafvård i Ægidienkirche med samma skönhetssinne, under det att 3 passionsscener i Sebalduskirche (1501) utmärka sig för oskönhet och hårdhet. Från hans sista lefnadsår äro Bebådelsen (Maria och ängeln Gabriel, anbragta å ett hörnhus nära S. Sebaldus) samt ett af hans vidlyftigaste verk, Kristi grafläggning, i ett kapell på Johannes' kyrkogård (1507), med 14 kroppsstora figurer, ordnade i en djup och bred nisch kring Kristi ädelt formade lik. I Josef af Arimatia har konstnären afbildat sina egna drag. -- K. var en af den senare medeltidens yppersta konstnärer i Tyskland, enkel och måttfull i uttrycket, rörande och gripande genom sanningen i sin känsla, fattig på ämnen, men så mycket uppfinningsrikare i sin förmåga att variera dem, så mycket djupare och innerligare i sitt sätt att genomtränga och uppfatta dem. Se B. Daun, "P. Vischer und A. Krafft" (1905). ^{C. R. N.}* Krafft. 1. Peter K., österrikisk målare, f. 1780 i Hanau, d. 1856 i Wien, studerade från 1799 i Wien och från 1802 i Paris för David. Han målade i dennes stil Sapfo och Hebe, Oidipus och Antigone samt Belisarius. Återkommen till Wien 1806, blef han senare professor vid akademien och galleridirektör. Snart nog befriade han sig från den kalla klassiska tonen i sina taflor och vände sig till mera innerligt kända framställningar af krigiska genrescener från sin ungdomstid och af historiska bilder. Så målade han Landtvärnssoldatens afsked (1813) och Landtvärnssoldatens hemkomst (båda i Hofmuseum) samt Slaget vid Aspern och Slaget vid Leipzig (i Invalidhuset), Zrinys hjältedöd (galleriet i Budapest) m. fl. Han målade äfven religiösa och mytologiska stycken samt scener ur Tassos "Gerusalemme liberata" och Goethes "Hermann und Dorothea". -- K:s broder, Joseph K. (f. 1787, d. 1828), var porträttmålare. 2. Guido K., den föregåendes sonson, österrikisk landtbruksförfattare, f. 1844, d. 1907, blef 1866 lärare vid landtbruksinstitutet i Ungarisch Altenburg, 1870 docent i jordbruk vid polytekniska institutet i Wien och 1880 professor vid tekniska högskolan där. Sedan 1875 redigerade han "Oesterreichisches landw. wochenblatt", men gjorde sig känd framför allt genom Lehrbuch der landwirtschaft auf wissenschaftlicher und praktischer grundlage (4 bd, 1875--77; 7:e uppl. 1899--1903). 1. ^{C. R. N.} (^{G--g N.}) 2. ^{H. J. Dft.} Krafft-Ebing, Richard von, baron, tysk läkare, f. 14 aug. 1840 i Mannheim, d. 22 dec. 1902, blef 1873 e. o. och 1886 ord. professor i psykiatri jämte nervsjukdomar i Graz, där han inrättade ett sanatorium för nervsjuka, och öfvertog 1889 motsvarande lärostol vid Wiens universitet. Han gjorde sig vida känd genom ett antal förtjänstfulla arbeten, bl. a. Lehrbuch der gerichtlichen psychopathologie (1875; 3:e uppl., 2:a utg. 1900), Lehrbuch der psychiatrie (1879; 7:e uppl. 1903) och Psychopathia sexualis (1886; 13:e uppl. 1907) samt de populärt hållna Über gesunde und kranke nerven (1885; 5:te uppl. 1903; "Om friska och sjuka nerver", 1885) och Eine experimentelle studie auf dem gebiete des hypnotismus (1888; 3:e uppl. 1893; "En studie på hypnotismens område", 1888). (^{R. T--dt.}) Krafla [krabla], en liten, numera utbrunnen, men på sin tid mycket verksam vulkan i närheten af sjön Mývatn på Island. Det var delvis från K., fastän mest från den närbelägna Leirhnúkur, som de utkastningar af sand och aska började, hvilka, seder-