Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krafft ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och målade äfven
Hertig Karl ombord å signalskeppet Gustaf III i slaget vid Högland (1810, på Haga,
en ståtlig komposition i Davids anda). Bland K:s
porträtt från denna tid äro
Karl XIII på sin tron (Gripsholm,
en replik på Rosersberg), flera andra bilder af
densamme samt kronprinsen
Karl August
(se Karl, sp. 1009). K:s alstringsförmåga blef
med tiden rent af fabriksartad. Färgen blef tung och
grumlig, likheten ytlig, uppfattningen af personerna
grof och obehaglig. Bilder af hans hand finnas spridda
öfver hela landet, särskildt i konsistorierna och andra
landsortssamlingar. – Bredvid sin porträtterings- och
lärarverksamhet sysselsatte han sig emellanåt med
historiemålningar. Bland dessa äro från detta skede
af hans lif
Leipzigs intagande 1813 och
Slaget vid Bornhöft 1813 (båda utställda 1820),
Stormningen af Halle 1806 (1821, Drottningholm) samt
Karl XIV Johans kröning (fullbordad 1824, i statens samlingar),
Kronprinsen Oskars och Josefinas förmälningsakt 1823,
mycket medelmåttiga konstverk. Han sysselsatte sig
äfven med religiösa ämnen,
Lasarus’ uppståndelse,
Gången till Golgata,
Kristi död.
K. kvarstod som professor vid akademien ända till 1856. –
K:s hustru, Brita Sofia Robsahm
(f. 1784, d. 1854), kopierade i sin ungdom i olja.
1 o. 2. –rn. G–g N.
Krafft (Kraft), Adam, tysk bildhuggare af
Nürnbergskolan, f. omkr. 1450 i Nürnberg,
d. 1507. Förteckningen på hans kända verk börjar
först 1490 och fortgår oafbruten ända till hans
död. Det första fullt säkra arbetet af honom äro
de 1490–92 i sten utförda stora relieferna till
den s. k. Schreyerska grafvården, sträckande
sig längs ena ytterväggen till Sebalduskyrkans
kor. Dessa reliefer framställa Kristus bärande korset,
korsfästelsen, grafläggningen och uppståndelsen i
figurrika kompositioner, de största, som finnas
af mästaren, storartadt anordnade samt gripande
i uppfattning och utförande. Strax därefter högg
han de 7 s. k. Stationerna på den till Johannes’
kyrkogård ledande vägen, också på ett lefvande
sätt anordnade, fyllda af innerlig känsla och
gripande i sin verkan, men alls icke ideala, utan
framställande korta, sammanträngda figurer, tagna
direkt ur lifvet (originalen numera i Germanisches
museum). Till samma krets hör en passionsbild i
Sebalduskyrkan (1496). Men af helt annat slag är en
relief öfver stadens våghus (1497), framställande
i humoristiskt genreartad uppfattning vågmästaren i
full sysselsättning, handtlangaren och den betalande
köpmannen. 1500 fullbordade K. det höga, berömda
tabernaklet i Lorenz-kirche, stiftadt 1493 af Hans
Imhof (som dock ej fick se det färdigt, ty han dog
1499, före dess fullbordande), utfördt i blomstrande
sengotisk form, fylldt med reliefer ur bibeln och
helgonbilder samt buret af 3 knäböjande, kroppsstora
figurer, mästerligt karakteriserande mannens ålder
och tydligt vittnande om porträttlikhet. Samtidigt
utförde han 1498 i Frauenkirche en härlig Jungfru
Maria med Kristusbarnet, omgifna af änglar, som
breda ut madonnans mantelveck öfver kristenheten,
representerad af små knäböjande figurer. Från 1500
härstammar äfven Marias kröning i Frauenkirche,
i ädelhet och behag besläktad med den föregående;
och samma ämne behandlades 1501 för en grafvård i
Ægidienkirche med samma skönhetssinne, under det
att 3 passionsscener i Sebalduskirche (1501)
utmärka sig för oskönhet och hårdhet. Från hans sista
lefnadsår äro Bebådelsen (Maria och ängeln Gabriel,
anbragta å ett hörnhus nära S. Sebaldus) samt ett
af hans vidlyftigaste verk, Kristi grafläggning,
i ett kapell på Johannes’ kyrkogård (1507), med 14
kroppsstora figurer, ordnade i en djup och bred nisch
kring Kristi ädelt formade lik. I Josef af Arimatia
har konstnären afbildat sina egna drag.
– K. var en af den senare medeltidens yppersta
konstnärer i Tyskland, enkel och måttfull i uttrycket,
rörande och gripande genom sanningen i sin känsla,
fattig på ämnen, men så mycket uppfinningsrikare i sin
förmåga att variera dem, så mycket djupare och innerligare
i sitt sätt att genomtränga och uppfatta dem.
Se B. Daun, "P. Vischer und A. Krafft" (1905).
C. R. N.*
Krafft. 1. Peter K., österrikisk målare, f. 1780
i Hanau, d. 1856 i Wien, studerade från 1799 i Wien
och från 1802 i Paris för David. Han målade i dennes stil
Sapfo och Hebe,
Oidipus och Antigone samt
Belisarius.
Återkommen till Wien 1806, blef han senare professor
vid akademien och galleridirektör. Snart nog befriade
han sig från den kalla klassiska tonen i sina taflor
och vände sig till mera innerligt kända framställningar
af krigiska genrescener från sin ungdomstid och af
historiska bilder. Så målade han
Landtvärnssoldatens afsked (1813) och
Landtvärnssoldatens hemkomst (båda i Hofmuseum) samt
Slaget vid Aspern och
Slaget vid Leipzig (i Invalidhuset),
Zrinys hjältedöd (galleriet i Budapest) m. fl.
Han målade äfven religiösa och mytologiska stycken
samt scener ur Tassos "Gerusalemme liberata" och
Goethes "Hermann und Dorothea".
– K:s broder, Joseph K. (f. 1787, d. 1828), var
porträttmålare.
2. Guido K., den föregåendes sonson, österrikisk
landtbruksförfattare, f. 1844, d. 1907, blef 1866
lärare vid landtbruksinstitutet i Ungarisch Altenburg,
1870 docent i jordbruk vid polytekniska institutet
i Wien och 1880 professor vid tekniska högskolan
där. Sedan 1875 redigerade han "Oesterreichisches
landw. wochenblatt", men gjorde sig känd framför
allt genom
Lehrbuch der landwirtschaft auf wissenschaftlicher und praktischer grundlage (4 bd, 1875–77; 7:e uppl. 1899–1903).
1. C. R. N. (G–g N.) 2. H. J. Dft.
Krafft-Ebing, Richard von, baron, tysk läkare,
f. 14 aug. 1840 i Mannheim, d. 22 dec. 1902, blef
1873 e. o. och 1886 ord. professor i psykiatri jämte
nervsjukdomar i Graz, där han inrättade ett sanatorium
för nervsjuka, och öfvertog 1889 motsvarande lärostol
vid Wiens universitet. Han gjorde sig vida känd genom
ett antal förtjänstfulla arbeten, bl. a.
Lehrbuch der gerichtlichen psychopathologie (1875; 3:e uppl., 2:a utg. 1900),
Lehrbuch der psychiatrie (1879; 7:e uppl. 1903) och
Psychopathia sexualis (1886; 13:e uppl. 1907)
samt de populärt hållna
Über gesunde und kranke nerven (1885; 5:te uppl. 1903;
"Om friska och sjuka nerver", 1885) och
Eine experimentelle studie auf dem gebiete des hypnotismus (1888; 3:e uppl. 1893;
"En studie på hypnotismens område", 1888).
(R. T–dt.)
Krafla [krabla], en liten, numera utbrunnen, men
på sin tid mycket verksam vulkan i närheten af sjön
Mývatn på Island. Det var delvis från K., fastän mest
från den närbelägna Leirhnúkur, som de utkastningar
af sand och aska började, hvilka, seder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
