1177 Kraftfoder-Kraftman 1178 man säger, uppdela c i komponenterna 1. komposanterna a och b. Därvid kunna riktningslinjerna till respektive a och b vara gifna, så att endast storleken af dessa sökes, eller ock kan den ena komponenten vara fullt gifven och den andra .sökes. Namnet på konstruktionen syftar på, att de linjer (vektorer) a, b och c, som till storlek och riktning representera de liknämnda krafterna, måste passa så till hvarandra, att a och b äro sidor i en parallellogram, hvars från P utgående diagonal är c. En i praktiken förekommande, mindre lämplig benämning på resultanten är diagonalkraft. - Äfven för hastigheter och accelerationer m. fl. fysikaliska och mekaniska vektorella storheter gälla analoga parallellogramkonstruktioner. Bevisen för, att den nämnda konstruktionen är riktig, måste här alldeles förbigås. - Ang. en utvidgning af parallellogramsatsen se under Kraftparallellepiped. R-r n. Kraftfoder, Kraftfodermedel, landtbr. Se Fodermedel. Kraftfält, fys. (jfr F ä 11 2 och K r a f 11 i n i e). I rymden och i oledare omkring en elektriskt laddad 'kropp förefinnes en kraftverkan, som vill förflytta elektriska laddningar i en för hvarje punkt bestämd riktning. Man säger, att den elektriskt laddade kroppen uppväcker omkring sig ett elektriskt kraftfält. Analog kraftverkan gentemot magnetiska poler härskar i ett magnetiskt kraftfält. Man kan tala om äfven t. ex. solgravitationens kraftfält. Till en punkt i fältet hör förutom kraftriktningen en viss fältstyrka, lika med den kraft, som i punkten i fråga skulle verka på enhetsladdningen, resp. enhetspolen o. s. v. Kraftverkan på en laddning E (resp. magnetpol med styrkan E o. s. v.) är E gånger så stor som på enheten. - Elektriska och magnetiska fält utreda sig ej ögonblickligt. De växa emellertid ut med oerhörd hastighet: 300,000 km. i sek., d. v. s. ljusets hastighet, tillryggalägger ett nytt fälts yttersta gräns. Om den ett statiskt fält föranledande laddade kroppen K plötsligt förflyttas, följa aflägsna delar af fältet med först efter den tid, som en ljusstråle, utgången från K i förflyttningsögonblicket, skulle behöft för att nå ifrågavarande del af fältet. Vibrerar K hastigt fram och tillbaka som -elektronerna i en lysande kropp, skickar den alltså ut fältförskjutningar, som vågformigt följa på hvarandra. Nu är att märka, att pågående förändring i ett elektriskt fält liksom förflyttning af elektricitet (elektrisk ström) innebär förekomsten af ett visst föränderligt eller fast magnetfält. Stillastående, statisk, elektricitet uppväcker endast ett elektriskt fält, men så snart förändring eller rörelse förefinns i det elektriska systemet, ha vi att göra med ett elektromagnetiskt fält, och de nämnda vågorna äro aldrig rent elektriska, utan elektromagnetiska. Det åtgår energi för att uppväcka elektriska och magnetiska fält, och när dessa förintas, öfvergår deras energi i annan form. Om t. ex. ett magnetfält förintas, återfås dess energi titi induktionsströmmar. Elektromagnetiska vågor föra energi med sig. Ljus- och strålande värme-energi tillhör vissa kortvå.ffiffa elektromagnetiska vågor, för hvilka våra sinnen kunna reagera. De elektromagnetiska fälten synas alltså ej ha blott formell, matematisk betydelse, utan ega en realitet jämförbar med materiens. (Jfr Magnetiskt fält, Eelat i vi tetsprincip och Strålning.) &-r H. Kraftgas, tekn. Se G a s, sp. 774. Kraftknopp, bot., en af lågblad skyddad underjordisk eller i jordytan belägen, öfvervintrande knopp hos örtartade växter, som på våren växer ut till ett skott. G. L-m. Kraftkyrka. Se Krypta. Kraftledning. Se A r b e t s ö f v e r f ö r i n g och Elektrisk arbetsöfverföring, sp. 313. Kraftlinje, fys., en linje, så dragen i ett kraftfält (se d. o.), att den i hvarje sin punkt tangerar den där härskande kraftriktningen. Fältreprescnta-tionen medelst kraftlinjer (härstammande från Fara-day) fullständigas vanligen därigenom, att man drager linjerna tätare hopade, där kraftverkan är större, så att antalet kraftlinjer, som genomgå ea viss mot samma linjer vinkelrät liten yta, representerar fältstyrkan, där denna yta befinner sig. Fig. visar kraftlinjcr mellan en positivt laddad cirkulär cylinder och en plan platta. Vid a är kraften enligt fig. fyra gånger så stor som vid fr. Alla sorters kraftfält, som observerats i naturen, äro sådana, att nya kraftlinjer uppstå blott i attraherande 'resp. repellerande) laddning, massa o. s. v. (lag A). Om inom en del af fältet, där sådan laddning o. s. v. ej finnes, kraften är olika i olika punkter, beror det så att säga därpå, att de förefintliga kraftlinjerna på somliga ställen löpa närmare, på andra fjärmare hvarandra. Ett enkelt och viktigt specialfall är det, när ett attraktionscentrum befinner sig långt ifrån därmed i styrka jämförbara andra. Kraftlinjerna löpa då radiellt ut från centrum så, att kraftfältet äfven långt ifrån detta förblir symmetriskt. Man tanke sig inom symmetriom-rådet en sfär med kraftcentret till medelpunkt och med radien r cm. Sänder centret ut N kraftlinjer, genomlöpes hvarje sfär af den antagna beskaffenheten af hela detta antal, och på hvarje kvcm. af N sfärens yta falla -.-------- kraftlinjer, ett tal, som representerar fältstyrkan på afståndet r från kraftcentrum. Härmed är antydt sammanhanget mellan lagen om kraftens inversa proportionalitet mot kvadraten på afstånde-t och den ofvan med A betecknade lagen. &-r n. Kraftman, Johan, ekonomisk skriftställare, f. 14 febr. 1713 i Borgå, d.-1791 på Koivisto, Ulfsby socken, studerade i Åbo och Uppsala, promoverades Ord, som saknas under K, torde sökas under C.