Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krafft ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1177
Kraftfoder-Kraftman
1178
man säger, uppdela c i komponenterna 1. komposanterna
a och b. Därvid kunna riktningslinjerna till
respektive a och b vara gifna, så att endast
storleken af dessa sökes, eller ock kan den
ena komponenten vara fullt gifven och den andra
.sökes. Namnet på konstruktionen syftar på, att
de linjer (vektorer) a, b och c, som till storlek
och riktning representera de liknämnda krafterna,
måste passa så till hvarandra, att a och b äro sidor
i en parallellogram, hvars från P utgående diagonal
är c. En i praktiken förekommande, mindre lämplig
benämning på resultanten är diagonalkraft. - Äfven
för hastigheter och accelerationer m. fl. fysikaliska
och mekaniska vektorella storheter gälla analoga
parallellogramkonstruktioner. Bevisen för,
att den nämnda konstruktionen är riktig,
måste här alldeles förbigås. - Ang. en
utvidgning af parallellogramsatsen
se under Kraftparallellepiped.
R-r n.
Kraftfoder, Kraftfodermedel, landtbr. Se Fodermedel.
Kraftfält, fys. (jfr F ä 11 2 och K r a f 11 i n
i e). I rymden och i oledare omkring en elektriskt
laddad ’kropp förefinnes en kraftverkan, som vill
förflytta elektriska laddningar i en för hvarje
punkt bestämd riktning. Man säger, att den elektriskt
laddade kroppen uppväcker omkring sig ett elektriskt
kraftfält. Analog kraftverkan gentemot magnetiska
poler härskar i ett magnetiskt kraftfält. Man kan tala
om äfven t. ex. solgravitationens kraftfält. Till
en punkt i fältet hör förutom kraftriktningen
en viss fältstyrka, lika med den kraft, som i
punkten i fråga skulle verka på enhetsladdningen,
resp. enhetspolen o. s. v. Kraftverkan på en laddning
E (resp. magnetpol med styrkan E o. s. v.) är E
gånger så stor som på enheten. - Elektriska och
magnetiska fält utreda sig ej ögonblickligt. De växa
emellertid ut med oerhörd hastighet: 300,000 km. i
sek., d. v. s. ljusets hastighet, tillryggalägger
ett nytt fälts yttersta gräns. Om den ett statiskt
fält föranledande laddade kroppen K plötsligt
förflyttas, följa aflägsna delar af fältet med först
efter den tid, som en ljusstråle, utgången från K
i förflyttningsögonblicket, skulle behöft för att
nå ifrågavarande del af fältet. Vibrerar K hastigt
fram och tillbaka som -elektronerna i en lysande
kropp, skickar den alltså ut fältförskjutningar,
som vågformigt följa på hvarandra. Nu är att märka,
att pågående förändring i ett elektriskt fält liksom
förflyttning af elektricitet (elektrisk ström)
innebär förekomsten af ett visst föränderligt eller
fast magnetfält. Stillastående, statisk, elektricitet
uppväcker endast ett elektriskt fält, men så snart
förändring eller rörelse förefinns i det elektriska
systemet, ha vi att göra med ett elektromagnetiskt
fält, och de nämnda vågorna äro aldrig rent
elektriska, utan elektromagnetiska. Det åtgår energi
för att uppväcka elektriska och magnetiska fält,
och när dessa förintas, öfvergår deras energi i annan
form. Om t. ex. ett magnetfält förintas, återfås dess
energi titi induktionsströmmar. Elektromagnetiska
vågor föra energi med sig. Ljus- och strålande
värme-energi tillhör vissa kortvå.ffiffa
elektromagnetiska vågor, för hvilka våra sinnen
kunna reagera. De elektromagnetiska fälten synas
alltså ej ha blott formell, matematisk betydelse,
utan ega en realitet
jämförbar med materiens. (Jfr Magnetiskt
fält, Eelat i vi tetsprincip och Strålning.)
&-r H.
Kraftgas, tekn. Se G a s, sp. 774.
Kraftknopp, bot., en af lågblad skyddad
underjordisk eller i jordytan belägen,
öfvervintrande knopp hos örtartade växter,
som på våren växer ut till ett skott.
G. L-m.
Kraftkyrka. Se Krypta.
Kraftledning. Se A r b e t s ö f v e r f ö r i n g
och Elektrisk arbetsöfverföring, sp. 313.
Kraftlinje, fys., en linje, så dragen i ett kraftfält
(se d. o.), att den i hvarje sin punkt tangerar den
där härskande kraftriktningen. Fältreprescnta-tionen
medelst kraftlinjer (härstammande från Fara-day)
fullständigas vanligen därigenom, att man drager
linjerna tätare hopade, där kraftverkan är större, så
att antalet kraftlinjer, som genomgå ea viss mot samma
linjer vinkelrät liten yta, representerar fältstyrkan,
där denna yta befinner sig. Fig. visar kraftlinjcr
mellan en positivt laddad cirkulär cylinder och en
plan platta. Vid a är
kraften enligt fig. fyra gånger så stor som vid
fr. Alla sorters kraftfält, som observerats i
naturen, äro sådana, att nya kraftlinjer uppstå
blott i attraherande ’resp. repellerande) laddning,
massa o. s. v. (lag A). Om inom en del af fältet, där
sådan laddning o. s. v. ej finnes, kraften är olika
i olika punkter, beror det så att säga därpå, att de
förefintliga kraftlinjerna på somliga ställen löpa
närmare, på andra fjärmare hvarandra. Ett enkelt och
viktigt specialfall är det, när ett attraktionscentrum
befinner sig långt ifrån därmed i styrka jämförbara
andra. Kraftlinjerna löpa då radiellt ut från centrum
så, att kraftfältet äfven långt ifrån detta förblir
symmetriskt. Man tanke sig inom symmetriom-rådet en
sfär med kraftcentret till medelpunkt och med radien
r cm. Sänder centret ut N kraftlinjer, genomlöpes
hvarje sfär af den antagna beskaffenheten af hela
detta antal, och på hvarje kvcm. af
N sfärens yta falla -.–––– kraftlinjer, ett
tal, som
representerar fältstyrkan på afståndet
r från kraftcentrum. Härmed är antydt
sammanhanget mellan lagen om kraftens
inversa proportionalitet mot kvadraten på
afstånde-t och den ofvan med A betecknade lagen.
&-r n. Kraftman, Johan, ekonomisk skriftställare,
f. 14 febr. 1713 i Borgå, d.-1791 på Koivisto, Ulfsby
socken, studerade i Åbo och Uppsala, promoverades
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
