1183 Kragdufvan-Krageholm 1184 Vaage, officer 1857, tog 1902 afsked som öfverste och fälttygmästare. Ean var sedan 1870 anställd vid gevärsfabriken på Kongsberg, hvars direktör han var 1880-95, och har jämte E. Jörgensen (se denne) konstruerat ett bekant rcpetergevär (se II a n d e l d-va p e n). 5. Thomas Peter K., son till K. 2, författare, f. 28 juli 1868 i Kragerö, växte upp i Eristiansand, vardt student 1890 och debuterade följande år med Jon Grccff (ny uppl. 1903; sv. öfv. s. å.), en dyster folklifsskildring. Den följdes närmast af novellsamlingarna Fra den gamle by (1892), Ensomme mcnnesker (1893) och Mulm (s. å.), af hvilka den sista gaf det bästa uttrycket åt hans af grubbel och naturlyrik sammansatta stämningar. Med "Mulm" och romanen Kobberslangen (1895) var hans ställning befäst. Om man undantager skådespelen Kong Aagon (1894; 2:a uppl. 1908) och /Egtemcrnd og lyglemcend (1904), har K. uteslutande odlat berättelsen och skissen på prosa: Ada Wilde (1896), Ulf Rån (1897), Vesterfra (s. å.), Fru Beatcs hus (1898), Tusmörke (s. å.), Enken (1899), Iljem (1900), Det glade hjörne (1901), Daudmandsholmen (1903), Sorte skove (s. å.), Gunvor Kjeld (1904; 2:a uppl. 1905; sv. öfv. s. å.), Ildliljen (2 uppl. 1905), Stenbänken (s. å.; sv. öfv. s. å.), Maagereden (1906), Det allerhclligsle (3 uppl. 1907), Offerlam (s. å.), Tubal den fredlöse (1908) och Mesler Magins (2 uppl. 1909). Hans böcker äro af växlande värde; ofta är deras byggnad vacklande och godtycklig, människoskildringen hållen i ett konturlöst ljusdunkel. Mindre som lifsskildrare än som lyrisk stämningsmålare är K. framstående; hans rikt och harmoniskt klingande stil är buren af ett starkt patos; det hemlighetsfulla sambandet med naturen, ärfda släktdrags afgörande makt, känslornas och det undermedvetnas skiftningar och fantastiska syner behärska hans framställning. Se C. Nacrup, "111. norsk litteraturhistorie" (1905). 6. Vilhelm Andreas Wexels K., den föregåendes broder, författare, f. 24 dec. 1871 i Kristiansand, tog studentexamen 1890 och debuterade redan följande år med en af Drachmann påverkad, frisk samling Digle (2:a uppl. 1894). Jämte den något tidigare Nils Collett Vogts första dikter var denna K:s samling det, som ånyo bragte lyriken till heders i den norska litteraturen. I samma romantisk-svärmiska ton, men tungsintare klinga prosapoemen Nät (1892), färgrika och vackra Sange jra syden (1893\ personligt bittra Nye <ligte-(lW), lustiga och hurtiga Vestlandsvisor (1898), patriotisk cykeln Norge (1903). Sagospelet V ester i Blaafjeldet (1893) är tillkommet under inflytande af Peer Gyni; de två enaktarna De gode gamle (1895), särskildt "De gamles juleaften", ha en mild, varm stämning och en fin människoskildring. Betydligare äro likväl den dystra ödestragedien Den sid ute dag (1897), med motivet kärlek mellan syster och bror, och Livet en leg (1901), ett slags melodram i mcdeltidskostym. Lustspelet Situationens herre (1903) och folkkomedien Jomfru Trofast och K:s populäraste skådespel, idyllen Baldevins bryllup (1900), stå på gränsen till förströelselitteraturen liksom hans berättelser Fra de lave stuer (1897), Jul i skr iver g åar d en (2 uppl. 1899), Marianne (1899; sv. öfv. s. å.), Isaach See-huusen (1900), Isaac Kapergast (1901), Lille Bodil (2 uppl. 1902), Den gamle garde (1903), Thea Marie (1904) och Major v. Knarren og hans venner (1906). Starkare personlig accent röja Den glade löjtnant (1896), som innehåller förhistorien till "Den sidste dag", den lösa, men stämningsrika Hjemve (1895), Kachel Strömme (1898) och Holmerne de gråa (1905). K:s senaste arbeten äro versdramat Sangen om Florens (1907) och romanen Vandrings-mand (s. å.). K:s lyrik är rytmiskt intagande, originell och innerlig. Hans dramatik liksom hans novellkonst har sin styrka i intensiva, äktnaiva känsloskildringar, men flyter ofta ut i konturlösa stämningar. Fin och behaglig, mjuk och verserad i sin stil, är han en uppskattad underhållningsförfattare. Under många år har han vistats utomlands, delvis med statsstipendium, och i dagspressen lämnat en mängd resebref, konst-, teater- och litteraturkritiker. Han har också verkat som scen instruktör och var hösten 1908- hösten 1910 chef för Nationaltcatret i Kristia-nia. 1-4. O. A. ö. 5 o. 6. R-n B. Kragdufvan, Calccnas nicobarica, zool., hör till fam. dufvor (Golumbidce] och ordn. Charadriiformes inom fågelklassen. Näbben bär vid roten en mjuk, klotformig knöl. Halsens fjädrar äro förlängda och nedhängande, vingarna långa, breda och räckande utom den svagt rundade stjärten, benen starka, höga. och försedda med korta tår. Hufvudet, halsen, vingarna och undre kroppsdelarna äro svartgröna, de sistnämnda med kornblå kanter, de längsta hals-fjädrarna, ryggen, öfvergumpen och vingtäckfjäd-rarna gräsgröna, med metallglans, de korta fjädrarna i kragen guldgula och stjärtpennorna hvita. Längden utgör 36 cm. Kragdufvan förekommer från Niko-barerna ända till nordöstra Nya Guinea och Filippinerna, i synnerhet på små, obebodda öar. Den vistas nästan uteslutande på marken, där den äfven lägger sina ägg. Den lefver af frukter och frön, springer med mycken skicklighet, kan också flyga långa sträckor och fortplantar sig i fångenskapen. C. R. S.* Krage, sjöv., en skärm af olje-målad segelduk, som fastnitas kring master, pumpar och ror-hufvud, där de genomgå däcken, för att skydda dem för väta (se fig.). Alltefter det föremål don skall skydda får kragen namn af mastkrage, pumpkra-ge eller rorkrage. L. II.* Krageholm, herresäte i Malmöhus län, Söfvestads socken, beläget nära Svarteåns utlopp ur den vackra, af bokskog omgifna Krageholmssjön. Slottet (se fig.), Krage. Krageholms slott. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.