ment (Grenfell och Hunt, "Oxyrhynchus papyri", IV, 1904, n:r 663) återger i stympad form en innehållsöfversikt (hypothesis) af K:s lustspel Dio~ nysalexandros, hvarigenom det är möjligt att bilda sig åtminstone någon föreställning om skaldens kom-positionssätt. A. M. A. Kratostät. Se Cour 2. Krats, en korkskrufformad skruf, vanligtvis med dubbla mot hvarandra böjda spiraler, hvilken, fäst på laddstocken, fordom nyttjades att ur ett handeldvapen för framladdning borttaga en laddning ("plundra vapnet"). Vid f ramladdnings-kanoner motsvarades kratsen af plunderskruf-ven. H. \V.\V* Kra'tschi, konungens residens i Kete (se d. o.}. Kra'tylos (grek. Kgarvlos, lat. Cratylus), forngre-kisk filosof af Herakleitos' skola, lefde i Aten under senare delen af 5:e årh. f. Kr. Platon har med hans namn uppkallat en af sina dialoger, i hvilken an-ställes undersökning om språkets väsen. Denna dialog innehåller en mängd förslag till etymologiska ordförklaringar, till stor del af den äfventyrligaste beskaffenhet. A. M. A. Kratz, JohannPhilipp, grefve af Scharffen-stein, friherre till Riesenburg (födelseåret okändt), var en typ för trettioåriga krigets soldateskhöfdin-gar, oförvägen, grym och obekymrad om beskaffenheten af de medel han använde. I början af 1632 öfvergaf han kejsarens tjänst för att bli generalfält-tygmästare i bajerska armén. På försommaren 1633 förde han befälet i Ingolstadt, men underhandlade med hertig Bernhard af Weimar om att lämna fästningen i dennes händer. Anslaget misslyckades emellertid, och K. flydde, misstänkt af sina officerare, till svenska hären i Schlesien. I slaget vid Nördlingen (27 aug. 1634) tillfångatogs han af de kejserlige, hvarefter han fördes till Wien och dömdes till döden för högförräderi. Natten till den för exekutionen bestämda dagen lyckades han fly ur fängelset, men greps snart vid schlesiska gränsen och afrättades i Wien 26 juni 1635. <B. B-s.) Kra'tzau, stad i Böhmen, nära sachsiska gränsen. 3,505 inv. (1900). Klädesfabriker, bomullsspinneri och väfveri. J. F. N. Kratzenstein-Stub [-stubb], Kristian Gott-lieb, dansk målare, f. 15 aug. 1783 i Köpenhamn, d. 24 juli 1816, antog namnet K. efter sin morbroder, fysikern K. G. Kratzenstein. Sedan han blifvit student, egnade han sig åt målarkonsten under Abild-gaards ledning. K. var en rikt begåfvad natur med sinne för kompositionens poesi, hvaremot tekniken hos honom aldrig kom till någon hög utveckling. 1809- 11 vistades han i Italien, där han starkt påverkades af Thorvaldsen, och blef 1814 led. af akademien. K. målade porträtt (själfporträtt m. fl. i Hirsch-sprungska samlingen) och figurbilder, oftast med ämne ur Ossians sånger. Hother, som kommer till valkyrjorna i grottan, eges af konstakademien; hans sista större målning, Ossian och Alpins son (1816, skiss 1815 i Hirschsprungs samling), finns i konstmuseet. Ph.W. (G-gN.) Kraus, Josef Martin, tonsättare, f. 20 juni 1756 i Miltenberg vid Main, d. 15 dec. 1792 i Stockholm, röjde tidigt ovanliga poetiska och musikaliska anlag och skref vid 17 års ålder idyller samt komponerade ett Miserere. Hans musikstudier för Vogler i Mannheim voro dock urspr. ämnade blott till tidsfördrif. Hans afsikt var att bli jurist, och vid tre universitet studerade han jurisprudensen. En orättvis förföljelse mot hans fader, som suspenderades från sitt ämbete, ingaf honom emellertid motvilja för denna bana,och han lyssnade därför gärna till en svensk students i Göttingen förslag att söka sin lycka i Sverige, dit han ock reste 1778 och där han 1780 blef led. af Mus. akad. samt 1781 utnämnd till andre hofkapellmästare, sedan hans opera Proserpine med framgång blifvit uppförd inför konung Gustaf III på Ulriksdal. 1782—87 reste han, "för att än vidare fullkomna smak och insikter''', på konungens bekostnad i Tyskland, Italien, Frankrike och England. Efter återkomsten blef han 1788 förste kapellmästare efter Uttini. Hans verksamhet togs dock, vare sig till följd af afundsränker eller af de politiska oroligheterna, förvånande litet i anspråk, i det att under hans fyraåriga kapellmästarskap ingen ny opera synes ha blifvit uppsatt och att den enda större opera han själf komponerat, Kellgrens Dido och Æneas (Æneas i Kartago), ehuru urspr. ämnad till invigningsprogram åt det nya operahuset, icke blef gifven förrän 1799, eller 7 år efter K:s död. — Under det i utlandet män sådana som Gluck och Neukomm fällde de amplaste loford om K., padre Martini lät måla hans porträtt, professor Klein i "Pfälzisches museum" införde hans intressanta bref från Paris om Piccinnis "Didon", och Breitkopf & Härtel tryckte hans kompositioner, blef han däremot i Sverige ej uppskattad efter förtjänst, trots konungens gunst och vänners beundran samt trots det att alla de, som skrifvit om honom (Frigel, Marianne Ehrenström, Silverstolpe, Atterbom), synas haft åtminstone en aning om sanningen, som är den, att Sverige före 1800-talet aldrig hyst ett större musikaliskt snille. F. n. är hans musik (med undantag af sorgkantaten öfver Gustaf III) så fullständigt glömd, att den rent af behöfver "upptäckas". Hans samtid åter fann honom "något för mörk i sitt maner" — hvilket, som det heter i åminnelsetalet vid Mus. akad:s minnesfest öfver K. 24 maj 1798, "orätt förblandades med nödvändig djuphet och energi" — samt klandrade äfven i hans skapelser "en viss utförlighet". Äfven med inrymmande af den relativa befogenheten af dessa omdömen, kan den, som tager kännedom om hans bästa kompositioner, svårligen undgå det intrycket, att Sverige i K. skulle fått minst en Cherubinis vederliks, ifall hans lif varit längre och omständigheterna gynnsammare. Det vissa är, att hans c-mollsymfoni uthärdar jämförelsen med Haydns och Mozarts symfoniska verk från samma tidiga period (1783), att han i sorgkantaten öfver Gustaf III genom klassiskt ren formbehandling och gripande stämning kommer nära i jämbredd med Mozart samt att uvertyren till "Dido och Æneas" fullkomligt kan ställas vid sidan af, om ej framför Glucks uvertyrer. Äfven själfva operan innehåller genialiska partier, om än dess oformliga längd torde