varit ett hinder för spelbarheten. Den omtvistade äktheten af vissa delar i femte akten kan numera anses afgjord därhän, att K. utan tvifvel själf färdigkomponerat det hela, ehuru en del efteråt öfverarbetats, sannolikt af Hæffner. -- K. ligger begrafven vid Tivoli på stranden af Brunnsviken. Det intressantaste i nedan citerade "Biographie" utgöres af den rika brefsamlingen, som åskådligt målar K:s älskvärda och själfständiga karaktär, vidsträckta humanistiska bildning samt skarpa omdöme. Den samma biografi åtföljande förteckningen på hans kompositioner upptager ej mindre än 77 nummer, bland dem 12 för kyrkan (oratoriet Der tod Jesu till ord af K. själf, motetter, arior m. m.), 12 för teatern (operorna Azire, Proserpine, Æneas i Kartago, Soliman II samt arior och körer), vidare 2 större och 4 mindre kantater, en stor mängd arior samt sångstycken vid piano till svenska, danska, tyska, italienska, franska och latinska texter, slutligen af instrumentalmusik 9 symfonier, 4 pantomimer och baletter, en violinkonsert, musik till Gustaf III:s bisättning, en kvintett för stråkar och flöjt, 7 stråkkvartetter, sonater för piano och andra instrument samt andra pianostycken. Bland K:s litterära arbeten märkas 15 idyller (1773), sorgspelet Tolon (1776), Etwas von und über musik (1773) samt det förut nämnda brefvet öfver Piccinni. -- Jfr "Biographie af Kraus" (1833; af F. S. Silverstolpe) och A. Lindgren, "Svenske hofkapellmästare 1782--1882" (1882). ^{A. L.}* Kraus, Frans Xaver, tysk konstarkeolog, katolsk teolog, f. 1840, d. 1901, blef 1872 e. o. professor i konstarkeologi vid Strassburgs universitet och 1878 professor i kyrkohistoria vid universitetet i Freiburg im Breisgau. Han författade bl. a. Die christliche kunst in ihren frühesten anfänge (1872), Roma sotterranea. Die römischen katakomben (1873; 2:a uppl. 1879), Lehrbuch der kirchengeschichte für studierende (4 bd, 1872--76; 4:e uppl. 1896), Kunst und alterthum in Elsass-Lothringen I--IV (1876--92), Charakterbilder aus der christlichen kirchengeschichte (1876--79), Real-encyklopädie der christlichen alterthümer (I, II, 1882--86), Die kunstdenkmäler des grossherzogt. Baden (1887 ff.), Die christlichen inschriften der Rheinlande (2 bd, 1890--94) m. fl. konsthistoriska arbeten. Intressant är ock hans Dante (1897). Mest berömd har dock blifvit hans stora sammanfattande Geschichte der christlichen kunst (1896--1900; fullbordad af J. Sauer 1908). I konsthistoriskt afseende bildade K. en stor skola, som i vidsträckt grad söker den kristna konstens upprinnelse från Rom, under fejd med den främst af Strzygowski företrädda nya riktning, som starkare betonar Orientens betydelse. I teologiskt afseende häfdade K. en historisk-kritisk metod och en anti-ultramontan moderat katolicism. Stort uppseende väckte hans stilistiskt glänsande, bittra kyrkopolitiska Spektator-bref (i "Allgemeine zeitung", 1895--99), där han äfven häfdade statens rätt gentemot katolska kyrkoanspråk. Döden befriade honom från att bli dömd som "modernist". K. testamenterade sin förmögenhet till upprättandet af en lärostol i kristlig arkeologi vid universitetet i Freiburg. 1904 bildades Krausgesellschaft i München för att i K:s anda verka för religiöst och kulturellt framåtskridande. Biogr. af Braig (1902), Hauviller (1904) och Schrörs (1906). ^{Hj. H--t.} Kraus, Ernst, tysk operasångare (hjältetenor), f. 1863 i Erlangen, egnade sig flera år åt köpmansyrket, men utbildade sin röst i München och Milano, erhöll 1893 engagemang i Mannheim och tillhör sedan 1896 k. operan i Berlin, där han uppbär de förnämsta tenorpartierna. Genom sin sällspordt kraftiga och ungdomligt glansfulla röst i förening med en ståtlig gestalt har han vunnit stora framgångar, framför allt som Siegfried. Vid Wagnerfestspelen i Baireuth har K. förutom nämnda roll sjungit Siegmunds, Walther Stolzings och Eriks. Till öfriga roller höra Tannhäuser, Tristan, Tamino, Max och Masaniello. Han har gett upprepade gästspel i Amerika och England. K. är k. kammarsångare. ^{E. F--t.} Kraus, Felix von, tysk sångare (basbaryton), f. 1870 i Wien, filos. doktor där 1894, utbildade på egen hand sin röst och har vunnit mycket anseende som oratoriesångare samt genom sitt uttrycksfulla föredrag af Schuberts, Brahms' och Hugo Wolfs sånger. K. har från 1899 medverkat vid Wagnerfestspelen i Baireuth som Hagen, Gurnemanz, Titurel, Landtgrefven och Marke. Han blef 1905 österrikisk kammarsångare och 1908 lärare vid konservatoriet i München. -- Hans hustru, Adrienne v. K., född Osborne, f. 1873 i Buffalo, Nord-Amerika, är en uppburen altsångerska. ^{E. F--t.} Kraus, Karl, österrikisk författare, f. 1874 i Jičin, bosatt i Wien som utgifvare af den sedan 1899 i tvångsfria häften utkommande tidskr. "Die fackel", har med Die demolierte literatur (5 uppl. 1897), Eine krone für Zion (3 uppl. 1898), Sittlichkeit und kriminalität (2 uppl. 1908), Kultur und presse (1909--10), Sprüche und widersprüche (1909), Satiren (s. å.) och Die chinesische mauer (1910) gjort sig känd som en bitande satiriker. Särskildt ha hans om Lichtenberg erinrande aforismer vittnat om tankeskärpa och fulländad form. ^{R--n B.} Krause [-ṡe], Karl Christian Friedrich, tysk filosof, f. 1781, d. 1832, blef 1802 privatdocent i Jena samt flyttade sedan i samma egenskap till Berlin och Göttingen. Han förde till följd af motgångar vid lärarkallets utöfning och sin läras obegriplighet ett bekymmersamt lif. 1831 bosatte han sig i München. -- Som filosof utgick K. från Schelling, men han sökte mildra panteismen genom att å ena sidan fasthålla Guds individualitet, å den andra tillerkänna de ändliga väsendena en själfständig verklighet. Han betecknade sin lära som "panenteism". Särskildt intresse har han egnat åt rättsfilosofien, inom hvilken han söker fatta rätten ej blott som villkor för den yttre frihetens bruk, utan som princip för ordnandet af hela människolifvet. K. svärmade för ett "människoförbund", som skulle omfatta hela mänskligheten. Bland hans skrifter må nämnas Entwurf eines systems der philosophie (1804), Das urbild der menschheit (1811; 3:e uppl. 1903), Vorlesungen über das system der philosophie (1828; 2:a uppl. 1869) och Abriss des systems der philosophie des rechts (1828). K. var äfven musikskriftställare. Hans brefväxling utgafs 1903. -- K:s lärjunge Ahrens gjorde hans åsikter bekanta i Frankrike och Belgien. Del Rio utbredde dem i Spanien, där ännu jesuiternas motståndare ofta kallas "Krausistas". På sista tiden ha Leonhardi, Röder, Hohlfeld, Wünsche m. fl. sökt göra propaganda i Tyskland för en pånyttfödelse af K:s åsikter. ^S--e. Krause [-ṡe], Theodor, tysk sångpedagog och