Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kraszna horka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit ett hinder för spelbarheten. Den omtvistade
äktheten af vissa delar i femte akten kan numera
anses afgjord därhän, att K. utan tvifvel själf
färdigkomponerat det hela, ehuru en del efteråt
öfverarbetats, sannolikt af Hæffner. – K. ligger
begrafven vid Tivoli på stranden af Brunnsviken. Det
intressantaste i nedan citerade "Biographie" utgöres
af den rika brefsamlingen, som åskådligt målar K:s
älskvärda och själfständiga karaktär, vidsträckta
humanistiska bildning samt skarpa omdöme. Den
samma biografi åtföljande förteckningen på hans
kompositioner upptager ej mindre än 77 nummer, bland
dem 12 för kyrkan
(oratoriet Der tod Jesu
till ord af K. själf, motetter, arior m. m.), 12 för teatern
(operorna Azire,
Proserpine,
Æneas i Kartago,
Soliman II
samt arior och körer), vidare 2 större och 4 mindre
kantater, en stor mängd arior samt sångstycken vid
piano till svenska, danska, tyska, italienska, franska
och latinska texter, slutligen af instrumentalmusik
9 symfonier, 4 pantomimer och baletter, en violinkonsert,
musik till Gustaf III:s bisättning, en kvintett för
stråkar och flöjt, 7 stråkkvartetter, sonater för piano
och andra instrument samt andra pianostycken. Bland
K:s litterära arbeten märkas 15 idyller (1773),
sorgspelet Tolon (1776),
Etwas von und über musik (1773)
samt det förut nämnda brefvet öfver Piccinni. – Jfr
"Biographie af Kraus" (1833; af F. S. Silverstolpe) och
A. Lindgren, "Svenske hofkapellmästare 1782–1882" (1882).
A. L.*
Kraus, Frans Xaver, tysk konstarkeolog, katolsk
teolog, f. 1840, d. 1901, blef 1872 e. o. professor
i konstarkeologi vid Strassburgs universitet och
1878 professor i kyrkohistoria vid universitetet
i Freiburg im Breisgau. Han författade bl. a.
Die christliche kunst in ihren frühesten anfänge (1872),
Roma sotterranea. Die römischen katakomben (1873; 2:a uppl. 1879),
Lehrbuch der kirchengeschichte für studierende (4 bd, 1872–76; 4:e uppl. 1896),
Kunst und alterthum in Elsass-Lothringen I–IV (1876–92),
Charakterbilder aus der christlichen kirchengeschichte (1876–79),
Real-encyklopädie der christlichen alterthümer (I, II, 1882–86),
Die kunstdenkmäler des grossherzogt. Baden (1887 ff.),
Die christlichen inschriften der Rheinlande (2 bd, 1890–94)
m. fl. konsthistoriska arbeten. Intressant är ock hans
Dante (1897).
Mest berömd har dock blifvit hans stora sammanfattande
Geschichte der christlichen kunst (1896–1900; fullbordad af J. Sauer 1908).
I konsthistoriskt afseende bildade K. en stor skola,
som i vidsträckt grad söker den kristna konstens
upprinnelse från Rom, under fejd med den främst
af Strzygowski företrädda nya riktning, som
starkare betonar Orientens betydelse. I teologiskt
afseende häfdade K. en historisk-kritisk metod
och en anti-ultramontan moderat katolicism. Stort
uppseende väckte hans stilistiskt glänsande, bittra
kyrkopolitiska
Spektator-bref (i "Allgemeine zeitung", 1895–99),
där han äfven häfdade statens rätt gentemot katolska
kyrkoanspråk. Döden befriade honom från att bli dömd
som "modernist". K. testamenterade sin förmögenhet till
upprättandet af en lärostol i kristlig arkeologi vid
universitetet i Freiburg. 1904 bildades Krausgesellschaft
i München för att i K:s anda verka för religiöst och
kulturellt framåtskridande. Biogr. af
Braig (1902),
Hauviller (1904) och
Schrörs (1906).
Hj. H–t.
Kraus, Ernst, tysk operasångare (hjältetenor), f. 1863
i Erlangen, egnade sig flera år åt köpmansyrket, men
utbildade sin röst i München och Milano, erhöll 1893
engagemang i Mannheim och tillhör sedan 1896 k. operan
i Berlin, där han uppbär de förnämsta tenorpartierna.
Genom sin sällspordt kraftiga och ungdomligt glansfulla
röst i förening med en ståtlig gestalt har han vunnit
stora framgångar, framför allt som
Siegfried.
Vid Wagnerfestspelen i Baireuth har K. förutom
nämnda roll sjungit
Siegmunds,
Walther Stolzings och
Eriks.
Till öfriga roller höra
Tannhäuser,
Tristan,
Tamino,
Max och
Masaniello.
Han har gett upprepade gästspel i Amerika och England.
K. är k. kammarsångare.
E. F–t.
Kraus, Felix von, tysk sångare (basbaryton), f. 1870
i Wien, filos. doktor där 1894, utbildade på egen
hand sin röst och har vunnit mycket anseende som
oratoriesångare samt genom sitt uttrycksfulla föredrag
af Schuberts, Brahms’ och Hugo Wolfs sånger. K. har
från 1899 medverkat vid Wagnerfestspelen i Baireuth som
Hagen,
Gurnemanz,
Titurel,
Landtgrefven och
Marke.
Han blef 1905 österrikisk kammarsångare och 1908 lärare
vid konservatoriet i München. –
Hans hustru, Adrienne v. K., född Osborne,
f. 1873 i Buffalo, Nord-Amerika, är en uppburen altsångerska.
E. F–t.
Kraus, Karl, österrikisk författare, f. 1874 i Jičin,
bosatt i Wien som utgifvare af den sedan 1899 i
tvångsfria häften utkommande tidskr. "Die fackel",
har med
Die demolierte literatur (5 uppl. 1897),
Eine krone für Zion (3 uppl. 1898),
Sittlichkeit und kriminalität (2 uppl. 1908),
Kultur und presse (1909–10),
Sprüche und widersprüche (1909),
Satiren (s. å.) och
Die chinesische mauer (1910)
gjort sig känd som en bitande satiriker. Särskildt
ha hans om Lichtenberg erinrande aforismer vittnat
om tankeskärpa och fulländad form.
R–n B.
Krause [-ṡe], Karl Christian Friedrich, tysk
filosof, f. 1781, d. 1832, blef 1802 privatdocent i
Jena samt flyttade sedan i samma egenskap till Berlin
och Göttingen. Han förde till följd af motgångar vid
lärarkallets utöfning och sin läras obegriplighet ett
bekymmersamt lif. 1831 bosatte han sig i München. –
Som filosof utgick K. från Schelling, men han sökte
mildra panteismen genom att å ena sidan fasthålla
Guds individualitet, å den andra tillerkänna de
ändliga väsendena en själfständig verklighet. Han
betecknade sin lära som "panenteism". Särskildt
intresse har han egnat åt rättsfilosofien, inom
hvilken han söker fatta rätten ej blott som villkor
för den yttre frihetens bruk, utan som princip
för ordnandet af hela människolifvet. K. svärmade
för ett "människoförbund", som skulle omfatta hela
mänskligheten. Bland hans skrifter må nämnas
Entwurf eines systems der philosophie (1804),
Das urbild der menschheit (1811; 3:e uppl. 1903),
Vorlesungen über das system der philosophie (1828; 2:a uppl. 1869) och
Abriss des systems der philosophie des rechts (1828).
K. var äfven musikskriftställare. Hans brefväxling
utgafs 1903. – K:s lärjunge Ahrens gjorde hans
åsikter bekanta i Frankrike och Belgien. Del Rio
utbredde dem i Spanien, där ännu jesuiternas motståndare
ofta kallas "Krausistas". På sista tiden ha Leonhardi,
Röder, Hohlfeld, Wünsche m. fl. sökt göra propaganda
i Tyskland för en pånyttfödelse af K:s åsikter.
S–e.
Krause [-ṡe], Theodor, tysk sångpedagog och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
